Märklig jakt efter patafysiken

Antikvariatshandlaren i Visby och andra berättelser. Patafysik, Claes Hylingers hemliga sällskap och intellektuell karnevalism. Mathias Nystrand. Rönnells Antikvariat. 2009

När jag gick i gymnasiet var Mathias Nystrands debutroman ”Hyperventil” (2001) mer eller mindre kultförklarad. I den skildras den narcissistiska Jon Flans egendomliga självbetraktelser med ett naket och nästan yrvaket språk. I uppföljaren ”Doften i en Wartburg” (2004) har persongalleriet vuxit och Nystrand ger sig i kast med livströtta modersmålslärare och smygintellektuella ungdomar. I sin senaste bok ”Antikvariatshandlaren i Visby och andra berättelser” har Nystrand valt att göra något ovanligt – att publicera en förlängd och populariserad version av sin pro-gradu avhandling i folkloristik (Åbo Akademi).

Föremålet för Nystrands undersökning är den svenska författaren Claes Hylinger (f.1943) som i en serie romaner om karaktären Knut Johansson undersöker ett hemligt sällskap. Sällskapet kallar sig för ”patafysiker”, en term som lär vara kopplad till namn som konstnären Marcel Duchamp, dramatikern Alfred Jarry och författaren Raymond Quenau, alla konstnärer med surrealistiska tendenser. Nystrands mål är detta: att utröna vad patafysiken egentligen är genom att se närmare på Claes Hylingers litterära produktion.

Efter att ha läst ”Antikvariatshandlaren i Visby” tror jag mig ana att patafysiken är en livshållning som går ut på att vara medveten om allt som man gör, smått som stort. När karaktären Knut Johansson undrar hur man känner igen en patafysiker så svarar en man att de säger goddag när de hälsar med följden att Knut konstaterar att alla andra också gör det. Mannen svarar då: ”Ja, sällskapet är mycket svårt att upptäcka – och samtidigt mycket lätt, som ni förstår ... Det vanliga är att man säger något om vädret, något som motparten då kan instämma i.” Sedan följer förklaringen: ”Vi gör medvetet vad andra gör omedvetet.”

Det är intressant att läsa Nystrands tankar om patafysikerna och jag misstänker att han möjligen känner sig som en medlem i sällskapet. Boken igenom löper nämligen en vilja att förtydliga och försvara de märkliga männen som egentligen inte verkar göra någonting överhuvudtaget. Nystrand använder sig av folkloristiken för att synliggöra karnevalistiska drag hos Hylinger och andra patafysiker. Det karnevalistiska kännetecknas bl.a. av uppochner-vändande, tvetydighet och ett lekande med gränser och detta är drag som Nystrand tycker sig hitta i patafysiken.

Det är inte helt lätt att veta hur man ska förhålla sig till ”Antikvariatshandlaren i Visby”, ska den läsas genom akademiskt-vetenskapliga glasögon eller genom litterära sådana? I en akademisk läsning finns det några punkter där jag ställer mig kritisk till Nystrands resonemang men jag vet inte om det är ”rättvist” att bedöma texten på det sättet eftersom den har getts ut som en – ja, vadå? Den omskrivna pro-gradu avhandlingen som Nystrand har valt att publicera vill inte riktigt göra sig bekväm i min läsning. I försök att ge texten en mer essäistisk ton känns den stundvis pladdrig och jag vet inte riktigt vad den vill mig. Nystrand har hittat ett sätt att skapa intresse för avhandlingen som sådan men hela projektet ter sig ändå en aning märkligt.