Litteratur.
1Q84 Tredje boken. Haruki Murakami. Norstedts. 2011. 504 sidor.
Översättning från japanska av Vibeke Emond.
De två första delarna av Haruki Murakamis romantrilogi 1Q84 var något av en besvikelse för mig. De kändes stundvis slarvigt komponerade och de två berättarna, Tengo och Aomame, gav ett statiskt intryck. När jag började läsa trilogins tredje del var det därför med viss skepsis. Nej, jag kommer inte att älska den här boken. Nej, jag vill fortsätta tycka att Murakami redan har skrivit sina vackraste texter för flera år sedan. Men så hände något som i sig inte är märkvärdigt för en roman men som ändå överraskade: Murakami introducerade en tredje berättarröst.
När jag bläddrar tillbaka i boken ser jag att de flesta av mina marginalmarkeringar har hamnat just hos denna tredje röst. Rösten tillhör Ushikawa, en osympatisk man som arbetar som privatdetektiv. Ushikawa är så ful att folk ryggar tillbaka när de ser honom, men han är också skarpsinnig och nyfiken, här i Vibeke Emonds översättning: ”Ushikawas utseende drog verkligen till sig folks uppmärksamhet. Han var inte lämpad för övervakningsarbete eller skuggning. Även om han försökte smälta in i mängden, utmärkte han sig lika mycet som en stor tusenfoting i en yoghurt.” Ushikawa skapar en dissonans som jag saknade i trilogins två första böcker och hans blick på Tengo och Aomame blir ett slags metaperspektiv på trilogin.
Berättelsen
fortskrider som tidigare: av någon mystisk orsak befinner sig Tengo
och Aomame i en parallellvärld där två stycken månar lyser upp
himlen. Karaktärerna har ett gemensamt förflutet: Tengo gick som
barn gata upp och gata ner tillsammans med sin pappa som arbetade som
indrivare för Japans nationella tv-bolag NHK. Aomame växte upp i en
sekt som satte stort värde på missionerande, när hon följde med
sin mamma på dörrknackningsuppdrag hände det att hon stötte ihop
med den allvarliga pojken och hans pappa. I den tredje delen av 1Q84
beskriver Murakami Tengos och Aomames försök att hitta varandra –
de vet att de hör ihop trots att de inte har träffats på tjugo år.
Är
det tårdrypande och sentimentalt? Ja. Gör det något? Nej. För
närvaron av den spionerande Ushikawa som gömmer sig bakom husknutar
med sin kamera gör att skildringen av Tengos och Aomames lågmälda
passion hela tiden har kontakt med markytan. Hans roll i berättelsen
blir som ett slags tillnyktrande glas vatten: han finns där för att
markera att kärlekshistorier på många sätt är inspirerade
konstruktioner. Samtidigt är Ushikawa inte på något vis
endimensionellt illvillig, också han gömmer en längtan i djupet av
sitt hjärta.
Visst,
det finns bitar som inte fungerar lika väl. Jag blir exempelvis
fortfarande irriterad på upprepningarna av en del meningar. Ibland
verkar Murakami vilja peka på mönstren i sin egen text lite väl
tydligt, han borde istället lita på att hans läsare ser mönstren
också då de inte är understrukna med neonfärg. Till skillnad från
i trilogins två första delar är tempot i del tre dock betydligt
rappare och det drivna berättandet skapar en mer påtaglig spänning
i texten.
Det
är dock lite märkligt att jag varmt skulle rekommendera den tredje
delen av 1Q84, men inte de två första delarna. Det går nämligen
inte att läsa enbart den tredje delen. Tyvärr innebär det en lång
startsträcka (850 sidor) för den som vill ta sig fram till
trilogins avslutande del. Jag vill ändå råda den som inte har
något emot tegelstenar att ge Murakamis trilogi en chans för den
ger utdelning i slutändan. Men frågan kvarstår: vad var så
viktigt med trilogins 850 första sidor och hade det inte kunnat
komprimeras till hälften?