Läsvärt men ojämnt

Doktor Mumbai. Jukka Behm. Översättning Camilla Frostell. Forum bokförlag. 2009.

När den indiskfödde barnpsykiatern Satish Rao går till jobbet en morgon läser han följande mail: ”Du ska dö – U are Ded.” Mordhot är inte ovanliga i ett yrke där man har att göra med omhändertagna barn och trasiga föräldrar och till råga på allt har Satish nyligen publicerat en uppmärksammad bok om barnuppfostran. I boken, som heter ”Ge mig nya föräldrar”, uppmanar Satish bland annat till närhet och beröring mellan barnet och föräldrarna vilket orsakar ett ramaskri i den finlädska publiken.

Det här är en del av bakgrunden till den finske författaren Jukka Behms skildring av en dag i Satish Raos liv, ”Doktor Mumbai”. Jukka Behm är frilansjournalist och vann 2008 pris för sin debutroman i den finländska avdelningen av den stora nordiska tävlingen om bästa samtidsroman. Tävlingen ansågs ha varit ett misslyckande enligt den svenska juryn som inte tyckte att någon av romanerna nådde upp till förväntlingarna. Trots det var Behm en av dem som garanterades utgivning i de nordiska länderna och nu har boken också kommit i svensk översättning av Camilla Frostell.

För att skapa distans till det finländska samhället och den helsingforsiska miljön väljer Behm att berätta sin historia genom Satish Rao som har kommit till Finland via diverse europeiska länder. I Finland har han hittat kärleken i form av Jonna samt hennes två barn från ett tidigare äktenskap och nu väntar paret barn tillsammans. Satish iakttar sin omgivning med en vilsen misstänksamhet och han verkar inte riktigt förstå var han har hamnat – det grådystra vinterhelsingfors där hans patienter tycks må allt sämre fungerar som en tung och deprimerande bakgrund till hans inrutade liv.

Genom kontrasterna mellan Satish och den finlänska miljön bygger Jukka Behm upp de klassiska motpolerna öst och väst på ett sätt som känns en aning förlegat. Om den ”indiska blicken” är tänkt att fungera som en samhällskritisk ögonöppnare så är den en väldigt svag sådan. Att Finland har problem med alkoholvanor har väl knappast undgått någon och att barn som växer upp med trasiga föräldrar far illa är knappast heller någon ny sanning. Den största kängan riktas mot hur psykvård av barn oftast innebär tung medicinering.

Trots den något trevande samhällskritiken kan jag uppskatta berättandet och språket i ”Doktor Mumbai”, Behm lyckas med hjälp av sina fragmentariska men samtidigt raka beskrivningar med att skapa en pockande stämning som skapar nyfikenhet inför vad som komma skall.

Karaktären Satish är också rätt sympatisk att ha att göra med och för det mesta känns han väldigt levande: ”Satish suckade. I sitt arbete hade han lärt sig att låta suckarna gå inåt så att patienten lade märke till dem.” Denna beskrivning är väldigt talande eftersom jag upplever Satish som en väldigt passivt agressiv figur till skillnad samhället omkring honom. I det finländska samhället agerar man ut agressiviteten på ett sätt som ofta får fatala följder, så också i ”Doktor Mumbai”. Och antagligen har Satish Rao rätt, många finländare skulle nog må bra av lite mindre alkohol och lite mera närhet och beröring.