Inger Bråtveits "Siss og Unn"

Inger Bråtveit. Siss og Unn. Forlaget Oktober. 2008

Som inspiration för Inger Bråtveits andra roman Siss og Unn står den norska klassikernIsslottet av Tarje Vesaas (1968). Också i den romanen möts två karaktärer vid namn Siss och Unn, men medan Vesaas berättelse utspelar sig på 1500-talet rör sig Bråtveit i nutid. För mig och för andra läsare som inte är bekanta med Vesaas roman finns det en risk för att Bråtveits projekt inte upplevs som annat än ett projekt. Till min glädje kan jag dock konstatera att Siss og Unn fungerar även för den mindre invigde läsaren.

I sin mycket poetiskt berättade roman är det Unn som står i främsta rummet. De korta kapitlen må skildra bägge flickornas perspektiv men det är ändå Unns porträtt som enligt min mening tecknas allra tydligast. Hon bor med sin cancersjuka mamma, Mommy Big, i ett gammalt hus i en liten by i dal någonstans i norra delen av Norge. För det mesta håller hon sig på sitt rum där hon skriver skoluppsatser och andra texter om allt det hon inte kan säga högt. Om hur Mommy Bigs hosta blir värre och värre och om hur lärarnas blickar medlidsamt dröjer kvar vid henne i skolan.

Siss är lika gammal som Unn och har flyttat till Norge från Sverige tillsammans med sina föräldrar. Hennes liv ter sig perfekt, hon är söt och duktig och är den flicka som gör de allra vackraste hoppen under balettlektionerna som också Unn deltar i. Mellan de två flickorna uppstår en stark dragning. De längtar efter varandra men kan inte riktigt förmå sig till att mötas på riktigt: ”Unn står bakom Siss og ser på den vakre ryggen hennar (...) Unn har aldri sett ein vakrare rygg, for sjölv om Siss er spinkel, er heile ho fylt opp av like delar med liv og temd kraft.”

Siss og Unn är på många sätt en djupt tragisk roman. Över texten löper en känsla av sorg och desperation och döden är ständigt närvarande. Jag kan stundvis tycka att berättelsens tryckande stämning kunde brytas av med något annat som kontrast. Men det gör jag bara för att i nästa stund påminnas om att det ibland inte finns några ljuspunkter.

Bråtveits roman bör läsas långsamt. Det gäller att smaka på orden och meningarna och långsamt låta dem sjunka in: ”Tidsnok skal Siss få laera seg at ting handlar om meir enn å stå i korrekt giv-akt-stilling. Siss: Den viktigaste laerdomen i livet er denne og handlar om å balansera og vakla, för du ein dag fell, og så reiser deg igjen.”

Romanens sakta stigande tempo i kombination med scenerna i ballettsalen får mig att minnas egna erfarenheter av gymnastiksalar. Hur det sved i knäna när man ramlade på det lackade trägolvet och hur det sällan syntes några spår av fallet. Trots det kunde det värka länge efteråt. På samma sätt tar sig Siss og Unn in under min hud och vägrar släppa taget. Det är sorgligt och tungt men också – riktigt vackert.