För
ett tag sedan blev jag tillfrågad om jag ville recensera
nationalupplagan av August Strindbergs ”Ockulta dagboken”, en
samling texter skrivna mellan 1896-1908 som även tidigare har
utgivits, men som nu innehåller tidigare otydliga textavsnitt, en
faksimilupplaga i färg, samt en lång kommenterande text. Jag insåg
genast att läsandet av denna textmassa skulle vara ett stort
projekt. Projektet växte dock ytterligare i proportion när jag
bekantade mig med hur Norstedts förlag har valt att gå tillväga
med utgivningen.
”Ockulta
dagboken” omges nämligen av en något okonventionell
utgivningsprocess. För det första kommer endast 999 exemplar av
boken att tryckas. Av dem utgörs 99 exemplar av en numrerad
samlarutgåva, inbundna i exklusiva skinnpärmar. Av dessa 99
exemplar auktioneras nummer 1/99 ut av Bukowskis till förmån för
Advokater utan gränser. De övriga 98 numrerade exemplaren säljs
sedan för 9999 kr (plus moms).
Att
göra en ploj av själva utgivningen skapar naturligtvis medial
uppmärksamhet och det är ett smart sätt av Norstedts att göra sig
synliga. Men jag frågar mig huruvida inte denna utgivningsprocess
även riskerar att öka klyftan mellan vad i allmänhet kan betecknas
som högkultur respektive lågkultur? För vad är det egentligen
Norstedts vill säga? Att endast den som har råd att delta i
Bukowskis auktioner, alternativt den som har råd att lägga över
1000 euro på en bok, ska få sitt eget exemplar av ”Ockulta
dagboken”?
En
ytterligare aspekt av utgivningen som gör mig tveksam är Norstedts
förhållningssätt till recensenterna. Även om jag har förståelse
för att det i praktiken kanske är svårgenomförbart att skicka ut
den över sju kilo tunga samlingsupplagan till alla recensenter av
svenskspråkig litteratur har jag svårt att förlika mig med det
nuvarande alternativet: att jag som recensent får den 600 sidor
långa dagboken och de 528 sidorna kommentarer i pdf-format. Kanske
tänker man sig på Norstedts att samtliga recensenter i dag har
tillgång till läsplattor. Eller så är man helt enkelt mer
intresserade av att media ska kommentera utgivningen snarare än
texten i sig.
Så
där ”ligger” den nu, dagboken, helt viktlös i en av mina många
mappar på mitt skrivbord i min lilla dator med 9-tums skärm. Jag
vet redan nu att jag inte kommer att läsa den. Varken mina ögon
eller min koncentrationsförmåga räcker till för ett sådant
projekt. Det riktigt trista med detta är att jag faktiskt är
intresserad både av Strindbergs text och av de tillhörande
kommentarerna. ”Nationalupplagans
utgåva i tre band finns att bläddra i på förlaget”, skriver
Norstedts på sin hemsida. Men tanken på att jag som frilansande
recensent och studerande därtill skulle åka till Stockholm enbart
för detta ändamål är nära på skrattretande.
