Nervkittlande debut

Therese Bohman. Den drunknade. Norstedts förlag. 2010

”Jag är som Stella, tänker jag. Fast lite sämre.” Det är en av tankarna som går igenom huvudpersonen Marinas huvud när hon tänker på sin storasyster. Trots detta befinner sig nog både Stella och Marina i fel element trots det ömsesidiga avundet. Som titeln antyder kommer det att gå illa för någon av karaktärerna i Therese Bohmans (född 1978) debutroman ”Den drunknade”. Det är en spännande upptakt, och sämre blir det inte av allt äger rum i ett Skåne som fullkomligen håller på att explodera av tung augustigrönska.

Huvudpersonen Marina, som vill rymma från sina misslyckade studier i Stockholm, kommer på besök till systern Stella och hennes nya pojkvän i Skåne, den nästan femton år äldre Gabriel. Stella har nyligen brutit upp från ett långt och tryggt förhållande, och Marina avundas hennes vackra pojkvän, parets gamla gård och systern själv, vackrare än nånsin. Snart blir det uppenbart att det finns en stark och förbjuden laddning mellan Marina och Gabriel. Therese Bohman bygger skickligt upp händelseförloppet i en mycket laddad berättelse om begär, svartsjuka och hemligheter.

Trots att triangeldramat är ett väl använt tema blir det aldrig tråkigt – Marina är en karaktär som känns väldigt äkta i sin förvirring, som låter läsaren komma nära men samtidigt inte berättar allt. Relationen mellan Marina och Stella skildras också på ett verklighetstroget sätt, bägge systrarna har låsta bilder av varandra och reagerar och agerar därför väldigt vanemässigt när de umgås, detta trots att de båda har förändrats. Gabriel finns med som en mörk strimma och är en karaktär som tillför romanen spänning och mystik, in i det sista är det svårt att sätta fingret på vad han egentligen är för en man.

Huset som Gabriel och Stella bor på verkar också gömma hemligheter, det är samtidigt inbjudande som obehagligt i sitt orenoverade skick. Gabriel är författare och tillbringar största delen av tiden i sitt arbetsrum. Vad som skrivs där blir aldrig heller riktigt klart, men det är helt tydligt att han inte är den enda som har något att berätta. Stella verka ömsom lycklig och ömsom förtvivlad, och Marina gör sitt bästa för att stödja henne samtidigt som hon inte vill tränga sig på.

Bildspråket i ”Den drunknade” är fullt av blommor och natur, till saken hör att Stella är trädgårdsmästare och har en trädgård full av övermogna bär och frukter. Detta svulstiga och erotiska landskap kontrasteras mot den döda novembermarken i romanens andra del. Det är ett bildspråk fullt av symbolik, på samma sätt som vattnet naturligtvis har en stark symbolisk betydelse i romanen. Det skulle kunna bli hur fånigt och tillrättalagt som helst, men faktum är att det fungerar. Bohman lyckas i sin debutroman med att skapa en berättelse där karaktärerna träder över förbjudna gränser och som fortsätter att gå också när det värsta händer.

Det förekommer mycket förvirring i ”Den drunknade”, förvirring över vem som handlar fel, vem som lider mest och vem som kommer att överleva. För i slutändan kan man undra vem det egentligen är som drunknar, och vad det betyder. Att drunkna i sig själv och tappa kontrollen över verkligheten, eller att sjunka djupt ner mot havsbottnen. Therese Bohman arbetar som redaktör och kulturskribent i Sverige, förhoppningsvis kommer hon också att fortsätta sin bana som författare.