Magiskt slut för Potter

Harry Potter and the Deathly Hallows. J. K. Rowling. Bloomsbury. 2007

När det drar ihop sig till de sista kapitlen i Harry Potter-seriens sista bok, “Harry Potter and the Deathly Hallows”, är det nästan så att jag vill lägga ifrån mig boken. Inte på grund av ett fattigt språk eller en tarvlig intrig utan tvärtom. Det är svårt att förstå att detta faktiskt innebär slutet på en serie som har funnits hos läsarna i tio år. Det är någonting speciellt med den värld som J. K. Rowling har skapat, någonting magiskt som gör att det känns väldigt vemodigt att skiljas från Ron, Hermione, Harry och de andra karaktärerna som figurerar i serien. I och med ”The Deathly Hallows” får nu så väl fansen som kritikerna slutligen veta vad som händer de älskade (och hatade) karaktärerna.

Precis som de två tidigare Potter-böckerna är ”The Deathly Hallows” mörk redan inledningsvis, läsaren slängs rakt ner i ormgropen där den ondskefulla Voldemort smider sina planer. Det blir flera avsked när Harry lämnar båda vänner och ovänner bakom sig och tvingas ge sig in i den sista kampen mot det onda. Såväl trollkarlsvärlden som mugglarvärlden är starkt påverkad, Trollkarlsministeriet är hårt korrumperat och även mugglarnas minister är tvungen att ha en trollkarl som livvakt.

Rowling trappar skickligt upp händelseförloppet, Harrys känsla av hjälplöshet inför sitt uppdrag skildras med skärpa, även om han i denna bok anförtror sig mera åt Ron och Hermione än i de tidigare två böckerna finns det en stor medvetenhet om att det trots allt är han som är nyckelpersonen. Ron och Hermione litar på att deras vän vet vad han har gett sig in på, att professor Dumbledore har gett honom klara och tydliga anvisningar. Den som har läst de tidigare böckerna vet dock att Harry är lika vilsen som läsaren själv. Relationerna mellan de tre vännerna är något av det intressantaste i boken. Vissa kritiker anser att de skildras oerhört stereotypt, och visst kan jag också bli lite irriterad på att Hermione exempelvis är den som oftast får brista ut i gråt. Ron och Hermione är dock karaktärer vars bakgrund vi känner väl, och när Harry i egenskap av hjälte/offerdjur kommer in i bilden känns dynamiken dem emellan väldigt spännande.

Det är flera avslöjanden som kommer fram under läsningen av ”The Deathly Hallows”, genom att smälta in gamla brev och olika tidningsartiklar lappar Rowling ihop ledtrådarna till en skrämmande helhetsbild. De läsare som har följt Harry under hans förändring från blyg och nyfiken elvaåring till envis och ibland snarstucken sjuttonårig har en väldigt fängslande berättelse framför sig.

”The Deathly Hallows” innehåller ett flertal överraskningar, vissa kanske förutsägbara men ändå nödvändiga lösningar, magi i nya former, nya karaktärer och en hel del annat därtill. Det jag har uppskattat mest under Potter-seriens gång är Rowlings förmåga att visualisera och skapa en illusion av att läsaren faktiskt är med Harry när han utför sina olika uppdrag. Detta har författaren lyckats med också i den sista boken. När det sista sidan har lästs känns det ändå inte endast vemodigt, magin kvarstår. För egen del kommer jag nämligen att återigen påbörja serien från nummer ett och framåt, på det viset tar berättelsen om Harry Potter aldrig slut.