Vändkrets. Curt West. Söderströms förlag. 2006.
Vad fastställer en människas ursprung? Kan någon från en karg och kylig plats som Finland känna samhörighet med länder där den ogenomträngliga hettan är vardag? Hettan som pulserar i människorna, som tröttar ut och sist och slutligen, gör jorden omöjlig att odla. ”havet är en enkel musik, seglar vi är det utav / desperation och nöd och drömmen om / den inbillade stranden // vattenfyllda längtar vi till jorden”, skriver Curt West i sin åttonde diktsamling ”Vändkrets”. Diktarjaget tycks ha kommit till plötslig insikt om ett för oss människor gemensamt ursprung, och genom ett språk fullt av förnimmelser men magert på ord delar West med sig av intrycken av sin vistelse i Afrika.
För några år sedan deltog jag i ett skrivarprojekt där bland andra Curt West höll ett arbetspass. Arbetspasset gick ut på att vi skulle låta oss inspireras bland annat av ljudet av afrikanska trummor, och stämningen var allvarlig, nästan hotfull. De afrikanska trummornas rytm hörs även i denna diktsamling, närvaron av en taktmässig rörelse är påtaglig och genomsyrar flera av dikterna. Denna gång uppfattar jag dock inte stämningen som hotfull, snarare dramatiskt nyfiken: ”i vilken verklighet går en tid, går / tid enligt annans rytm, varför ser de här byarna ut att / sakta lunka fram medan andra / brinner i väntan // vad förvandlar värld till / verklighet, tid till / vändkretsens fogade pussel?”.
Det är viktigt att lämna efter sig något när man har vistats på en ny, fjärran plats. Det är också där man ska lära känna sig själv medan man går långa sträckor, anteckningblocket och pennorna som enda reskamrater. Ja visst ligger det ett något romantiskt skimmer över tanken på den djupsinniga mannen som tar sin tillflykt till Afrika för att finna sig själv. ”Vändkrets” är en diktsamling som stundvis känns väldigt maskulin och stundvis sårbart självutlämnande. Precis som i många andra diktsamlingar kräver vissa dikter mer av läsaren medan andra känns vackert klara och tydliga: ”över dig ligger doften av / nytvättat linne / och ditt sätt / är också rent // i dig finns förstadiet // oändliga fält av blåa blommor.”
Diktjaget ställer många frågor under förflyttningen över den röda jorden. Men på samma sätt som språket präglas av en känsla av stillastående varmluft verkar han inte förvänta sig några svar. Få människor gör sig direkt synliga i dikterna, men de anas ändå under de tryckta bokstäverna, bortom papprets struktur. På ett ställe skriver West att ”dikten skall vara svår, helst / onåbar”, men i min läsning av ”Vändkrets” har jag både upplevt en påtaglig känsla av diktarens närvaro och dikternas nåbarhet. Genom att använda ett så avskalat språk lyckas Curt West skickligt fokusera sinnesstämningar och atmosfärer. Han kramar intrycken från sin vistelse med erfarna skrivarhänder, och han vet att greppa om de viktigaste kornen som måste finnas kvar när allting annat har runnit mellan fingrarna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar