Sakprosa. De sista tanterna. Från
husmor till modeikon. Text Fatima Bremmer, fotografi Magnus Wennman.
Forum förlag. 2011. 238 sidor.
För några år sedan utkom Åke
Mokvists ”De ovanliga” (2006), en bok som strävade till att
synliggöra marginaliserade ”original” av olika slag, människor
som aktivt valde att på något sätt leva utanför civilisationens
normer. Riktigt så illa ställt är det kanske inte med tanten,
undersökningsobjektet i journalisten Fatima Bremmers och Magnus
Wennmans ”De sista tanterna. Från husmor till modeikon”. ”Den
svenska tanten är utrotningshotad” förkunnas det på bokens
bakomslag och visst ligger det någonting i påståendet. Det bokens
författare framför allt önskar är att ”lyfta fram en grupp
människor som aldrig riktigt har fått ta plats”, ett syfte som är
både kulturhistoriskt och politiskt.
Detta är alltså ingen humoristisk
tantvarningsmanual, det är snarare en informativ undersökning av
tanten som fenomen. Bremmer har delat in boken i underkapitel som
”Tanten och kläderna”, ”Tanten och jävlaranammat” och
”Tanten och tingen”. Det handlar förstås mycket om yttre
attribut, men Bremmer närmar sig tantens yttre som en antropolog:
vad berättar egentligen det permanentade håret om tanten? Är det
bara mode, eller kan det också handla om att frisyren kräver
regelbunden mänsklig kontakt i form av frissabesök?
Bremmer tecknar ett ömsint porträtt
av den svenska tanten: hon är oftast änka och bor i en lägenhet
full av fotografier. Lägenheten är möblerad av nedärvda möbler
och i skåpen hänger kläder som trots att de har många år på
nacken har bevarats i nästan ursprungligt skick. Det finns en vilja
att bevara, men inte för att det gamla nödvändigtvis alltid är
bättre utan för att det inte anses vara någon idé att slänga
något som fortfarande fyller en funktion. Det är framför allt
detta ideal som Bremmer också idag iakttar hos dagens ”nya”
tanter, som exempelvis hos livsstilsbloggaren Underbara Klara.
I projekt som detta löper man förstås
alltid risken att romantisera och kanske till och med förminska det
man beskriver. Men Bremmer och Wennman är också tydliga med att det
trots de yttre atrributens homogenitet finns många inneboende
olikheter hos tanterna. Det syns kanske tydligast i intervjuerna och
personporträtten som synliggör att varje tant naturligtvis också
är en individ. Som helhet är ”De sista tanterna” också en
mycket vacker bok, Wennmans lyckas i sina fotografier bevara det
tidlösa hos tanterna samtidigt som han fångar tanternas
personligheter. Trots detta rör det sig inte enbart om någon
glassig coffee table book – ”De sista tanterna” är ett seriöst
och ambitiöst projekt som handlar om att portrtättera en grupp
människor vars närvaro i samhället vi inte ska ta för given.
