Ida Bäckmann skrev sig fri

Ida Bäckmann (1867­1950) var en svensk lärare, författare och journalist som var en hängiven beundrare av Selma Lagerlöf och av Gustaf Fröding. Om den senare skrev hon en skandalomsusad bok som gjorde henne föremål för en omfattande hatkampanj. I historieskrivningen framstår hon som en märklig figur som inte verkar förstå att omgivningen inte ville ha med henne att göra. 

Immi Lundin och Sigrid Combüchen Foto: Nina Othman

Den svenska författaren Sigrid Combüchen började intressera sig för Ida Bäckmann och den ensidiga beskrivningen av henne.

- Jag snubblade över henne gång på gång. Ida försökte sticka in näsan överallt, hon insisterade på att vara i centrum. Men av en ren slump fortsatte jag att läsa om henne och då märkte jag att hon var så mycket mer än bilden av henne, att hon var mer än en stalker.

Till skillnad från många andra kvinnor i sin samtid valde Ida Bäckmann att inte gifta sig. Hon skrev ett antal självbiografiska böcker, men också reseskildringar som hon författade under resor i bland annat Sydamerika och Sydafrika. Sigrid Combüchen vill inte helt skriva under på att Bäckmann hamnade i skottgluggen för att hon valde ett ”icke­kvinnligt liv”.

­- I hennes samtid fanns det många så kallade ”kvinnosakskvinnor” som grupperade sig och umgicks. Hos dem handlade umgänget inte om den kvinnodominerade privatsfären, diskussionerna var ofta av det intellektuella slaget och kunde exempelvis handla om fred. Man var heller inte så kategoriserande inom dessa grupper, vissa av kvinnorna var gifta medan andra var ogifta eller lesbiska, det spelade ingen roll.

Ida Bäckmann var också en fantasifull människa. När hon tjänstgjorde på en liten anspråkslös flickskola i Skåne beskrev hon exempelvis sällskapslivet på skolan som fantastiskt socialt och präglat av baler och andra fina sammankomster. Detta skrev hon i sin dagbok och det kan enligt Combüchen inte stämma överens med verkligheten. Men det tyder på att Ida Bäckmann hade en vilja att försköna och förhöja sin verklighet.

­- Tyvärr har den här bilden interfolierats med hennes uppvaktning av Gustaf Fröding, och vi känner henne mest som offer för att hon inte var bra nog för honom. Combüchen menar att det verkar som om Ida Bäckmann försökte göra sin relation till Gustaf Fröding till en Madame Bovary­liknande kärlekshistoria. Hon ville älska en stor skald, men hade ingen insikt i Frödings sjukdomshistoria. Fröding led både av psykiska och fysiska problem och enligt Combüchen hade han inte varit förmögen att ge sig in i den typ av romans som Bäckmann längtade efter.

­- Ida klarade sig trots allt bra och jag tycker inte att hennes liv kan ses som en ödeshistoria, det vill säga som helt präglad av sin tids normer och betingelser. Hon var som tur en skrivande människa, och det gjorde att hon hade en frihet att skriva fram sitt eget liv.

Fotnot: Sigrid Combüchens biografi om Ida Bäckmann heter ”Den umbärliga” och kommer ut på Norstedts förlag.

Brasilianskt tema i Göteborg

Tuva Holmlander Foto: Nina Othman

I år är det trettio år sedan Conny Jacobsson och Bertil Falck beslöt sig för att ordna en serie seminarier riktade till bibliotekarier, då under arbetsnamnet Bibliotek 2000. Idag är Bokmässan i Göteborg norra Europas största bokmässa med ca 100 000 besök och mängder av seminarier och monterprogram.

Den ovane besökaren blir lätt överrumplad av det stora programutbudet på Bokmässan i Göteborg. Men den som inte vill stå och trängas i de långa seminarieköerna kan istället ta del av det digra monterprogrammet som är lättare att strosa in och ut i. Det är också i montrarna som kommersen är som störst. Är du sugen på bokstöd med författarsilhuetter, läsglasögon med inbyggda lampor – eller varför inte en gasmask för att göra din steampunk-look komplett – då har du kommit rätt. .

Norden står av förklarliga skäl ofta i fokus på mässan och även i år finns Finland representerat, väl synligt och granne med årets temaland. Temat för i år är Brasilien, med sidotemat katalansk litteratur. Att det finns flera intressanta brasilianska författare än världskändisen Paulo Coelho är självklart, men att på eget bevåg komma på vilka dessa är är inte det lättaste. Bland de inbjudna gästerna finns namn som Michel Laub, Vanessa Bárbara och Daniel Galera, namn som Brasiliens biträdande utrikesminister Hadil da Rocha Vianna hoppas att vi besökare ska bekanta oss med under mässan.

- Ni kanske inte känner de arton författare som finns representerade här idag, men jag hoppas att de i slutet av mässan ska ha fått rockstjärnestatus.

I somras kom Vanessa Bárbara ut med romanen ”Salladsnätter”, en tragikomisk skröna som säkerligen kommer att älskas av många läsare, särskilt i dessa tider av humorfyllda romaner á la Jonas Jonasson och Fredrik Backman.

Ett underliggande syfte med valen av tema är förstås att upplysa besökarna om ett lands författartradition. I samband med mässan presenteras även en nästan trehundrasidig katalog med brasiliansk litteratur varav en tredjedel består av barn- och ungdomslitteratur. Med katalogen vill man presentera författarskap som kan komma att översättas i framtiden.

I minglet under invigningen av Brasilien-montern står Tuva Holmlander från Stockholm som besöker bokmässan för andra gången. Hon medger att hon själv inte har läst någon brasiliansk författare men att hon är väldigt nyfiken på flera stycken, kanske framför allt på Clarice Lispector.

Clarice Lispector (1920-1977) var inte bara författare utan även journalist. Under flera års tid skrev hon “chrônicas” i tidningen Jornal do Brasil, en genre som inte är helt jämförbart med svenskans “krönikor”. Det är snarare ett slags blandning av essäer, intervjuer, dagboksanteckningar och noveller. På svenska är Lispector dock mest känd för romanen “Passionen enligt G.H.”, en roman som även ligger framme i årets temamonter.

Vi diskuterar om man kan ha någon bild av vad brasiliansk litteratur är om man själv inte har läst någon brasiliansk författare.

- Det är förstås svårt att säga någonting om språket när jag inte har läst något ännu, men jag tänker mig att brasiliansk litteratur handlar mycket om samhällsproblem, om klassklyftor till exempel. Det känns lite hemskt att säga så, men det är så jag tänker. Som svensk är det nog lätt att bunta ihop alla sydamerikanska författare, lite så som resten av världen gör om nordiska författare.

Här sätter Tuva Holmlander ord på det som man kan hoppas att mässan kan bidra till: att vid sidan av all kommers skapa möten mellan läsare från olika delar av världen och hjälpa oss att få upp ögonen för författare vi annars inte hade fått höra talas om.

Publicerat i Österbottens Tidning och Vasabladet 26.9.2014