Jenny Björklund - Bara gå

Bara gå. Jenny Björklund. Schildts & Söderströms. 2012. 180 sidor.

Huvudpersonen i Jenny Björklunds andra roman ”Bara gå” har myror i kroppen. Utifrån sett är hon en vanlig ung vuxen, hon studerar juridik och kämpar med att ta sig i kragen och skriva sitt examensarbete, hon har en nära vän och några bekanta, hon har haft ett antal pojkvänner och har precis inlett ett nytt förhållande. Men inuti henne är det något som inte stämmer, hon bär på en kvävande känsla av tomhet och har svårt att slappna av. Det är ett bekant tema som får tankarna att gå till bland annat den svenska författaren Johanna Nilssons ”Rebell med frusna fötter” (2001).

”Bara gå” är skriven i andra person, ett berättargrepp som paradoxalt nog både skapar närhet och distans. Närhet, eftersom duet kommer väldigt tätt inpå läsaren, något som för en del kan te sig störande men som jag tycker fungerar förvånansvärt väl. Distans, eftersom det ger intrycket av att det är huvudpersonen som är den som betraktar sig själv utifrån, oförmögen att hitta den punkt i sig själv som hon kan vila i, oförmögen att vara ett obetraktat jag.

Huvudpersonen kämpar med att slappna av, men hon är full av ambivalenta känslor, som här när nya pojkvännen Martí går ut för att köpa mjölk en morgon: ”Du sitter låst på sängen och tänker att du inte riktigt vet hur man gör det här med tvåsamhet. För någon del av dig hoppas att han inte ska komma tillbaka.” I bakgrunden finns också en flera år äldre försvunnen storasyster som kanske kan läsas som en nyckel till svårigheterna. Samtidigt är storasysterns närvaro i texten ibland något överflödig, Björklunds känsligt tecknade huvudperson skulle vara tillräckligt trovärdig också utan detta barndomstrauma.

Det är lustfyllt att läsa ”Bara gå”, Björklund har ett personligt språk, hon ömmar för sina ord och smyger ibland in finurliga ordlekar utan att det blir putslustigt. Ordlekandet är något mer tillbakahållet än i debutromanen ”Vad jag gjorde en höst” (2010) och blir faktiskt därför ännu mer effektivt. Ett exempel är kapitlet som handlar om huvudpersonens längtan tillbaka till Polen: ”Öst, du längtar tillbaka till öst”, tänker hon i kapitlet som passande nog heter ”Tröst”, eller kanske borde man läsa ordet som ”Tr(öst)”.

Det skulle vara lätt att säga något om att Jenny Björklunds huvudperson befinner sig i gränslandet mellan studieliv och vuxenliv, men även om det naturligtvis stämmer hotar det också att banalisera ”Bara gå”. För även om de yttre ramarna är bekanta – studiekamrater som blir färdiga, den fadda smaken av en studentfest för mycket – är huvudpersonens dilemma existentiellt. Hon står inför att bli delaktig av en värld som ter sig absurd och vägrar att ta det sista steget på vägen, samtidigt kan hon inte förmå sig att stå stilla utan går och går utan att egentligen komma någonvart. ”Ensam, oförankrad”, heter det på ett ställe. Men det är också rytmiskt och ömsint om en rastlös vandring som inte bör förringas.                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                       

Sara Razai - Jag har letat efter dig

Jag har letat efter dig. Sara Razai. Schildts & Söderströms. 2012.160 sidor.

”This is getting serious”, det är den något banala frasen från en Celine Dion-låt som plötsligt dyker upp i skallen på huvudpersonen Annika Andersson när hon försöker konfrontera sin pojkvän Samim med att ställa frågor om hans bakgrund i Tabestan, det lilla landet på gränsen mellan Afghanistan och Pakistan. I Sara Razais debutroman ”Jag har letat efter dig” kämpar Annika med att förändra sitt liv utan att samtidigt analysera för mycket, men ibland går det inte, verkligheten tränger sig oundvikligen på.

Spelplatsen för Razais relationsroman är Åbo, en stor del av handlingen kretsar kring den lilla baren Baila där framför allt invandare och nyfinländare håller till. Scenariot är bekant: en relativt traditionell karaktär upptäcker plötsligt en ny dimension av sig själv när hon lär känna människor från andra kulturer med helt andra vardagsverkligheter. Men i ett finlandssvenskt sammanhang har denna tematik länge har saknat en bredare förankring i skönlitteraturen, vid sidan av Marianne Backléns författarskap är nyfinländarens närvaro så gott som osynlig, något som också Anna-Stina Lindholm nyligen påtalade i essän ”Vaddå vandrarlitteratur” i Ny Tid (42-43/2011).

Även om man alltid bör förhålla sig kritisk till exotisering av minoriteter och främmande kulturer är det ett oundvikligt faktum att många finlandssvenskar gör just detta, ofta på grund av bristande kunskaper och en homogen umgängeskrets. Därför är ”Jag har letat efter dig” en viktig bok eftersom Razai gör en ärlig, om än inte alltid bekväm, skildring av Annikas reaktioner gentemot sitt nya sammanhang. När Annika och Samim nekas tillträde till en nattklubb av en rasistisk dörrvakt tänker Annika: ”I den varma välbekanta trängseln på Baila letade jag efter orden, tänkte att det skulle lätta om han fick berätta hur han kände sig, om han velat lyssna på hur det kändes för mig.” Men Samim vill inte prata. ”Han ryckte på axlarna. ”Miksi minulla on kaksi korvaa?” sa han. ”In genom det ena, ut genom det andra. Bry dig inte så mycket.”

Annikas vilja att samtala och förstå blir ofta ett hinder, i sina försök att vara fördomsfri och öppen riskerar hon samtidigt kränka Samims privata upplevelser. Det är en sak att i teorin veta hur man beter sig respektfullt, en annan sak att faktiskt göra det. Denna svårighet behandlar Sara Razai galant i ”Jag har letat efter dig”, framför allt genom sin träffsäkert skrivna dialog som ger ett autentiskt intryck med sin blandning av svenska, finska och engelska.

På många sätt intar Annika en passiv inställning till sitt liv. Hon liksom ”hänger på” utan att våga uttrycka sin egen vilja, men hennes efterhängsenhet verkar bottnar i en bottenlös känsla av ensamhet. Ensamhet kan både förena och splittra, det är något som blir smärtsamt tydligt i ”Jag har letat efter dig”. Ensamheten är å ena sidan en universell känsla som möjliggör möten mellan människor, å andra sidan måste den människa som känner sig riktigt ensam i något skede också bli bekväm med sig själv. Oberoende av hur många nya sammanhang hon försätter sig i och oberoende om hon kommer från Finland eller från Tabestan.  

Klassiker som fortfarande roar

Litteratur. Orlando. Virginia Woolf. Översättning från engelska av Margareta Ekström. Norstedts förlag. 2012. 249 sidor.

Virginia Woolfs roman ”Orlando” som ursprungligen gavs ut 1928 har länge varit en av mina favoritböcker. Den första läsningen ägde rum när jag gick i gymnasiet, en läsupplevelse som överrumplade mig eftersom jag inte hade någon aning om att romanens titelperson Orlando både skulle komma att leva i flera hundra år och dessutom byta kön några gånger. Trots att jag återkom till ”Orlando” ytterligare en gång under studietiden, då i form av det engelska originalet, misstänker jag att jag inte har varit helt redo för Woolfs text förrän nu. Den här gången blev jag nämligen totalt drabbad. Så drabbad att jag inte ville läsa vidare eftersom det skulle betyda att jag också hela tiden kom en sida närmare slutet av romanen.

För den som är obekant med Woolfs ”Orlando” kan sägas att romanens huvudperson föds som man i 1500-talets England och dör som kvinna under 1920-talet. Däremellan hinner Orlando bland annat förälska sig i en rysk prinsessa, servera te åt Alexander Pope och leva tillsammans med zigenare i Turkiet. Det är dock framför allt en sak som Orlando ständigt kämpar med, och det är jakten på den stora poesin. Som ung man försöker Orlando komponera dikten ”Ode till en ek”, ett poem han sedan gömmer i sina kläder åren igenom.

Orlandos färd genom århundradena kan därför också läsas som en allegori för författarens resa mot den färdiga texten, en resa som kräver att den som skriver är beredd att förändras på djupet och till och med byta kön. En annan tolkning av ”Orlando” är mer biografiskt inriktad och betonar Virginia Woolfs dedikation till Vita Sackville-West, något som Sara Stridsberg också lyfter fram i sitt förord där hon påpekar att denna tolkning gör romanen till ett ”hänförande kärleksbrev”. Personligen anser jag att biografiska tolkningar ibland tenderar överskugga själva texten, något som i det här fallet skulle vara mer än fatalt. Detta eftersom jag huvudsakligen läser ”Orlando” som en lustfylld lek med det biografiska berättandet.

Det som slog mig mest under den här omläsningen av ”Orlando” var att Virginia Woolf hade en fantastisk humor. Orlando själv är något överspänd och mycket melodramatisk, något som namnet på poemet ”Ode till en ek” är ett utmärkt exempel på. Men berättarrösten är snarare brysk och berättaren verkar tycka att Orlando i själva verket är ganska fånig. Det här ger upphov till fantastiska formuleringar som i Margareta Ekströms fenomenala översättning får mig att skratta högt, här beskrivs Orlandos förälskelse i den ryska prinsessan Sasha: ”Bilder och metaforer av det mest extrema och extravaganta slag vred och snodde sig i hans hjärna. Han kallade henne en melon, en ananas, ett olivträd, en räv i snön – och det på mindre än tre sekunder”. Eller någon av de kängor som riktas mot bristen på jämställdhet, här i form av en rättstvist som drabbar Orlando vid återkomsten till England från Turkiet när han har blivit kvinna: ”De viktigaste anklagelserna mot henne var (1) att hon var död och därför inte kunde besitta någon som helst egendom; (2) att hon var kvinna, vilket betydde ungefär detsamma”.

Berättarens ton är torr vilket bara gör Orlandos hyperbola iakttagelser än mer underhållande. Samtidigt behandlar romanen Orlando mycket kärleksfullt. Trots att det finns en diskrepans i hur berättaren och huvudpersonen betraktar världen präglas deras möte av en ömsesidig längtan. Det kan röra sig om Orlandos längtan efter den sanna poesin lika väl som berättarens längtan efter att ge sin läsare en så exakt beskrivning av Orlando som möjligt. Virginia Woolfs roman är ett bevis på att en romanklassiker inte behöver vara tråkig och överspänd. Den kan också få läsaren att skratta högt och inse att något av det allra roligaste som finns är människor som tar sig själva på för stort allvar.