Combüchen kan berättandets konst

Sigrid Combüchen. Spill. En damroman. Norstedts förlag. 2010

I Sigrid Combüchens senaste roman ”Spill. En damroman” funderar en fiktiv Sigrid Combüchen över sina romankaraktärer som hon bygger upp utgående från några gamla fotografier: ”De var inte särskilt fångande, men här var de. De finns flera dumma sätt att beskriva det på, som 'de ville ha sin historia berättad'. Det ville de inte alls. De ville lämnas ifred.” En av dessa karaktärer heter Hedda och det är hon som står i centrum i Combüchens väv av berättelser. Som ung flicka i det sena 1930-talet flyttar hon till Stockholm där hon utbildar sig till sömmerska samtidigt som hon upptäcker vad det är att vara en människa med en egen kropp och egna begär. I bakgrunden tynar en cancersjuk lillebror långsamt bort omgiven av en dysfunktionell familj.

Hedda är en huvudperson som är lätt att älska. Hon är inledningsvis räddhågsen och vantrivs fruktansvärt i sin nya situation. Men långsamt börjar hon växa in i rollen som ung och självständigt och vändpunkten kommer när hon träffar en bekant till sin storebror, den sexiga och intelligenta Luigi. De inleder en försiktigt passionerad relation som i det utomordentliga kapitlet ”Förförelsen” når sin höjdpunkt och som försätter en rad samtida försök till sexskildringar i grovt underläge.

”Spill” inleds med ett brev adresserat till Sigrid Combüchen. Brevet är från en Hedwig Langmark och vi befinner oss nu i 2000-talet. Hedwig har läst den fiktiva Combüchens roman och känt igen sin familj på fotografiet som beskrivs i texten. Dessa brev utgör en av berättelserna i ”Spill”, och Hedwigs brev varvas med konstruktionen av Heddas liv i Stockholm. Det kan låta rörigt men faktum är att ”Spill” aldrig blir förvirrande trots blandandet av ”fakta” och fiktion (det som utges som fakta inom romanens ramar är självfallet också fiktion vilket gör en kortfattad beskrivning som denna aningen komplicerad). För ”Spill” är lika mycket en roman om berättandets konst som en roman om Hedda.

Att berätta om berättandet eller skriva om skrivandet brukar ofta få etiketten ”postmodernt” eftersom metanivåerna är många och denna typ av texter sägs dekonstruera tanken om att det enbart finns ett rätt sätt att berätta en historia. Samtidigt är det allt utom enkelt att lyckas med konststycket att i en dylik text även bevara någon slags kärnberättelse eller drivkraft som för läsaren framåt – i dekonstruerandet av den litterära texten löper författaren ständigt risken att stöta bort läsaren.

Combüchens ”Spill” lyckas dock galant: berättandet och konstruktionen av berättelser som tema fängslar på samma gång som själva berättelsen om Hedda också fascinerar och snarast lockar till ett snabbt bladvändartempo.

Och visst, även Combüchens text problematiserar berättandet men inte enbart i litterär bemärkelse. I förlängningen ställer romanen också frågor om konstruerandet av det egna minnet och skapandet av en biografi. Var går gränsen för vad en författare får göra för att bli inspirerad? Får hon ljuga om att ha bott i ett visst hus bara för att kunna starta en korrespondens med en av husets tidigare invånare? Får hon hitta på en historia där hon själv är en romankaraktär? Ja, det får hon. Och Sigrid Combüchen gör det med bravur i ”Spill” som nog kan konkurrera om titeln som årets bästa svenska roman.

Finurliga filurer för stora och små

Linda Bondestam & Stella Parland. Gnatto Pakpak. Söderströms förlag. 2010

När den skickliga illustratören Linda Bondestam och den finurliga ordlekaren Stella Parland möts händer något spännande. Det är som om Bondestam förehöll sig till pennstreck och färger på samma sätt som Parland förehåller sig till ord: det är en märklig sorts materia, men materia som man trots allt kan spränga om man bara vågar. I ”Gnatto Pakpak”, som på bokens baksida beskrivs som ”pekbok, krypbok oljudsbok. Bestiarium för 0-100-åringar”, presenteras läsaren/pekaren för en hög märkliga varelser som utmanar sinnena.

Förutom den drömska spindeln på bokens pärm är den första varelsen som möter läsaren den blommiga fjärilsliknande Ambrose Gundilla. Ambrose Gundilla har röda klackskor och säger ”Zwerr Zwerr”. På samma uppslag står Knat Rakk Zolle och ser ut som en kaotisk version av Ambrose Gundilla, och ur hans mun kommer ljudet ”Huhhalurum”. Bondestams och Parlands figurer ska således mötas med alla sinnen. Bilderna tilltalar ögonen, namnen och lätena smakar märkligt på tungan och örat förbryllas av de oväntade bokstavskombinationerna.

”Gnatto Pakpak” är utformad som en pekbok med hårda pärmar och rundade hörn och passar små barn som förundras över ljud och lustiga former. Men boken passar likväl för lite äldre barn, barn som kanske egentligen är tjugofyra eller fyrtiosex eller åttiofem. Inte enbart för att också äldre barn kan uppskatta lekfulla bilder och ramsor utan också för att Bondestams och Parlands filurer leker med typer som kan hittas bland den vuxna befolkningen.

Ett exempel på en sådan filur är ”Drosofilosofilippa”, en tanig stackare med slokande vingar och rödsprängda ögon som spottar ur sig ”Platin Aristìtilis, Platin Aristìtilis, Platin Aristìtilis...” och ser verkligt härjad ut. För mig som i flera år har strukit omkring på institutioner av akademiskt slag är denna filur synnerligen välbekant och i Bondestams och Parlands tolkning ser den mest ut som om den behövde en kopp te och en kram. Drosofilosofilippas ordspyor är även ett gott exempel på Parlands härliga ordhumor och är tilltalande i sin förenklade komiskhet – en komiskhet som dock får andra dimensioner för den som har läst språkfilosofi. Att upprepa eller förvränga ord så att de förlorar sin betydelse är också ett sätt att ifrågasätta språkets beständighet och auktoritet.

Jag kunde räkna upp Bondestams och Parlands alla figurer, men det vore att lura läsaren på en del av upplevelsen eftersom det är verkligt roligt att sitta och läsa namn och ljud högt för första gången samtidigt som man bläddrar i ”Gnatto Pakpak” och upptäcker nya dimensioner av såväl bild som text. Det är en samling underliga insektliknande varelser som möter en i ”Gnatto Pakpak” och Bondestam/Parland bjuder på en sinnlig utmaning för den som vågar kasta allvaret överbord en liten stund.

De sprängda gränsernas berättare

Roberto Bolaño. 2666. Albert Bonniers förlag. 2010. Översättning från spanska av Lena E. Heyman

Berättelsen består av fem delar. I den första delen sammanstrålar några litteraturkritiker i sitt gemensamma intresse för den mystiskt försvunne författaren Archimboldi. I den sista delen får läsaren möte denne författare. Där emellan försvinner och mördas mängder av unga kvinnor i närheten av den fiktiva mexikanska staden Santa Teresa. Spår uppdagas och följs, spår försvinner i den Mexikanska öknen.

Den chilenska författaren Roberto Bolaño avled 2003, endast femtio år gammal, och har numera kultstatus bland såväl läsare som litteraturkritiker. Den postumt utgivna ”2666” var ursprungligen tänkt att publiceras som fem separata romaner men Bolaños närstående fattade efter hans död beslutet om att texterna skulle ges ut i en och samma volym. Resultatet blev ”2666”, en bok som med sina dryga tusen sidor bjuder läsaren på en svindlande resa igenom Europa och Mexiko.

Den värld som öppnar sig i Bolaños roman är en våldsam värld, en plats där ingen är att lita på och där vem som helst, när som helst, riskerar att bli offer för människans destruktiva drivkrafter. Men historien är inte enbart dyster eftersom språket gnistrar av ironiska vändningar och träffande karaktärsskildringar. Den burdusa kvinnliga kongressledamoten Azucena Esquivel Plata uttrycker sig exempelvis i råa metaforer som: ”Vilken jävla brunstig och aidssjuk hora verkligheten är”. Balansgången är svår men Bolaño klarar den utmärkt. Om inte språket sprakade så av berättarglädjen och de fantasifulla metaforerna hade ”2666” nog varit en av de där tjocka romanerna som de flesta aldrig orkar sig igenom, men nu fångar den galant in läsaren i berättelsens nät.

När man försöker sammanfatta en läsupplevelse som har sträckt sig över tusen sidor till en koncis recension på några tusen tecken så kommer man att utelämna det allra mesta. För att något av läsupplevelsen ändå ska kunna illustreras här vill jag lyfta fram den del av romanen som drabbade mig mest. Avsnittet går under rubriken ”Brotten” och består av en drygt trehundrasidig skildring av alla de kvinnomord som äger rum i Santa Teresa mellan åren 1993 och 1997. Detta varvas med skildringar av polisarbetet men det är ändå morden som utgör den största delen av avsnittet. Till en början läser jag varje beskrivning mycket noggrant: vad flickorna hade på sig, vart de var på väg, vem som saknade dem. Men efter kanske tjugo beskrivningar händer något med läsningen. Berättelserna liknar varandra för mycket, sättet flickorna har mördats på liknar varandra för mycket, jag kan omöjligen ta in flera beskrivningar. Men ändå fortsätter de. Och fortsätter.

Det är i detta jag kan uppleva det som har gjort Bolaño till en så omtalad författare: detta att inte sluta berätta, att inte hålla tillbaka utan låta de fruktansvärda mordskildringarna täppa till öron och ögon på läsaren. I ”2666” tänjer Bolaño på läsarens tålamod men desto mer på den litterära formen. Till skillnad från mycket annan litteratur som utkommer idag gör han det dock inte genom att begränsa sig och skriva minimalistiskt. Nej, han gör det genom att låta berättelsen koka över. Brännas fast på botten av kastrullen. På läsarens näthinna.

Svulstigt och pretentiöst

Louise Boije af Gennäs. Högre än alla himlar. Albert Bonniers förlag. 2010

Louise Boije af Gennäs första roman på nästan tio år, ”Högre än alla himlar”, är den första i en trilogi som kommer att täcka 2000-talets första decennium. Ett ambitiöst projekt som Boije af Gennäs närmar sig genom att skildra relationer och förvecklingar i en liten vänkrets i centrala Stockholm. När romanen inleds inväntar vänkretsen millennieskiftet med spänning i en lyxig våning på Norr Mälarstrand – Stockholm är iskallt och vackert och såpan kan börja.

För tyvärr är det det främsta intryck jag får av ”Högre av alla himlar”, karaktärsgalleriet känns forcerat och försöken till dramatik är bara ytskrap på romanens glassiga Stockholmsyta. Redan i romanens första kapitel där Boije af Gennäs försöker sig på att göra en modern tolkning av Strindbergs berömda inldening av ”Röda rummet” får jag en hänvisning av vad läsupplevelsen kommer att bestå av: en salig blandning av svulstiga metaforer och banala karaktärsskildringar. Eller vad sägs om följande beskrivning: ”Stockholm låg utspillt till höger om honom i glittrande ljus och färger och påminde om ett utvält juvelskrin med pysselpärlor över en midnattsblå sammetsduk på något jättelikt dagis i skyn.”

Boije af Gennäs lyckas med konststycket att samtidigt bjuda på för mycket och för lite. I grunden är det inget större fel på själva berättelsen, problemet är att den saknar gestaltning. Från de metafortjocka styckena som bokstavligt talat får mig att vrida mig i plågor kastas jag vidare till de alldeles för detaljerade beskrivningarna av karaktärernas handlingar, som i denna skildring av vännernas gemensamma julfirande: ”De rörde ihop florsocker och lite vatten i en stor skål, rullade ihop smörpapper till strutar och la över sockerglasyren i mindre skålar. Sedan doppade barnen i karamellfärg, rörde ihop glasyren och hällde över den i strutarna så att de fick en strut med rosa färg, en med ljusgrön, en med gul och en med vit.”

Det är kanske meningen att dylika stycken ska bjuda på detaljrikedom, men resultatet är helt enkelt för mycket information. Om syftet är att visa ett panorama kunde slutprodukten snarare liknas vid en lång lista. På samma sätt är Boije af Gennäs tidsmarkörer sällan annat än uppräkningar av låtar som snurrar i radion, låtar som inte sällan på ett väldigt krystat sätt citeras av karaktärerna som för att visa hur självklara deras existens är i samtiden. De politiska händelserna fungerar en aning bättre, skidringen av den 11 september fungerar i jämförelse relativt bra och ger ett visst djup åt karaktärerna.

För att inte helt slänga ”Högre än alla himlar” på komposthögen kan jag medge att det blir lite bättre efter de första kapitlena. Mot min vilja blir jag smått nyfiken på vad som ska hända med den homosexuelle Jalle och hans homofobiske vän Victor och på den unga bångstyriga Liv. Men problemet är bara att det inte händerså mycket. Och om ”Högre än alla himlar” är tänkt att fungera som ett etablerande av en idyll som ska spräckas i de två kommande romanerna kan man fråga sig om inte 525 sidor är lite att ta i.

Jag kunde avsluta den här recensionen med att knyta en fin rosett på det hela och påpeka att det säkerligen finns läsare som skulle uppskatta ”Högre av alla himlar”, att den trots sin ytlighet är en tjock bok som man kan sjunka in i, att den är ett helt okej tidsfördriv. Men istället kan jag hänvisa till någon av Boije af Gennäs tidigare romaner som ”Stjärnor utan svindel” från 1997. Jag kunde också säga att tanken var god, men sådana argument räcker liksom inte till när det handlar om etablerade och omtyckta författare. Bjuds det på bättre gestaltning i framtiden så kan vi kanske diskutera saken. Men i nuläget fungerar det inte.

Nervkittlande debut

Therese Bohman. Den drunknade. Norstedts förlag. 2010

”Jag är som Stella, tänker jag. Fast lite sämre.” Det är en av tankarna som går igenom huvudpersonen Marinas huvud när hon tänker på sin storasyster. Trots detta befinner sig nog både Stella och Marina i fel element trots det ömsesidiga avundet. Som titeln antyder kommer det att gå illa för någon av karaktärerna i Therese Bohmans (född 1978) debutroman ”Den drunknade”. Det är en spännande upptakt, och sämre blir det inte av allt äger rum i ett Skåne som fullkomligen håller på att explodera av tung augustigrönska.

Huvudpersonen Marina, som vill rymma från sina misslyckade studier i Stockholm, kommer på besök till systern Stella och hennes nya pojkvän i Skåne, den nästan femton år äldre Gabriel. Stella har nyligen brutit upp från ett långt och tryggt förhållande, och Marina avundas hennes vackra pojkvän, parets gamla gård och systern själv, vackrare än nånsin. Snart blir det uppenbart att det finns en stark och förbjuden laddning mellan Marina och Gabriel. Therese Bohman bygger skickligt upp händelseförloppet i en mycket laddad berättelse om begär, svartsjuka och hemligheter.

Trots att triangeldramat är ett väl använt tema blir det aldrig tråkigt – Marina är en karaktär som känns väldigt äkta i sin förvirring, som låter läsaren komma nära men samtidigt inte berättar allt. Relationen mellan Marina och Stella skildras också på ett verklighetstroget sätt, bägge systrarna har låsta bilder av varandra och reagerar och agerar därför väldigt vanemässigt när de umgås, detta trots att de båda har förändrats. Gabriel finns med som en mörk strimma och är en karaktär som tillför romanen spänning och mystik, in i det sista är det svårt att sätta fingret på vad han egentligen är för en man.

Huset som Gabriel och Stella bor på verkar också gömma hemligheter, det är samtidigt inbjudande som obehagligt i sitt orenoverade skick. Gabriel är författare och tillbringar största delen av tiden i sitt arbetsrum. Vad som skrivs där blir aldrig heller riktigt klart, men det är helt tydligt att han inte är den enda som har något att berätta. Stella verka ömsom lycklig och ömsom förtvivlad, och Marina gör sitt bästa för att stödja henne samtidigt som hon inte vill tränga sig på.

Bildspråket i ”Den drunknade” är fullt av blommor och natur, till saken hör att Stella är trädgårdsmästare och har en trädgård full av övermogna bär och frukter. Detta svulstiga och erotiska landskap kontrasteras mot den döda novembermarken i romanens andra del. Det är ett bildspråk fullt av symbolik, på samma sätt som vattnet naturligtvis har en stark symbolisk betydelse i romanen. Det skulle kunna bli hur fånigt och tillrättalagt som helst, men faktum är att det fungerar. Bohman lyckas i sin debutroman med att skapa en berättelse där karaktärerna träder över förbjudna gränser och som fortsätter att gå också när det värsta händer.

Det förekommer mycket förvirring i ”Den drunknade”, förvirring över vem som handlar fel, vem som lider mest och vem som kommer att överleva. För i slutändan kan man undra vem det egentligen är som drunknar, och vad det betyder. Att drunkna i sig själv och tappa kontrollen över verkligheten, eller att sjunka djupt ner mot havsbottnen. Therese Bohman arbetar som redaktör och kulturskribent i Sverige, förhoppningsvis kommer hon också att fortsätta sin bana som författare.

Ordrik kritik

Ann-Helen Attianese. lägg låret bakom örat och le. Schildts förlag. 2010

I Ann-Helen Attianeses senaste diktsamling ”lägg låret bakom örat och le” möter läsaren ett mycket irriterat diktjag. Irritationen är riktad mot samtidens individualistiska livsprojekt och samhällets ytlighet: ”hon har permanentad ångest i håret” heter det i ett avsnitt och det är en slående bild. När den frustrerade moderna människan försöker uttrycka sin frustration tycks de närmaste utryckssätten innebära ytliga ting – heminredning eller varför inte utomhusbelysning: ”tallar är mysiga / att belysa / så att de syns / så att vi vet / att vi lever gott / godare än i stan”.

Det finns en saknad efter en slags äkta mänsklighet i Attianeses diktsamling. En slags desperation efter något som inte handlar om att konsumera eller låtsas vara, ett rop efter det okonstlade. Detta uttrycks även formmässigt i diktsamlingen som inleds med beteckingen ”svador”. Det är sannerligen en ordrik samling som Attianese bjuder på och tempot i texten är högt. Inledningsvis är det ganska svårt att ta till sig ordströmmen men efter ett tag börjar det kännas skönt att sjunka in i den rytmiska poesin:

förlorat tålamod ångrar sig i snöfall

bortkastad möda gror i holster

intalad brådska dödar stora män

hemliga misstag slinker in i kistan

igensopat fotspår, sand som blåser långt

”lägg låret bakom örat och le” skulle göra sig bra som högläsning, och när jag reciterar vissa avsnitt högt för mig själv får de ett annat liv, blir tydligare i sina syftningar och sin ordrikhet. I en så omfattande textmassa kan det vara svårt att få syn på den skicklighet med vilken Attianese stundvis behärskar språket och smakar på orden, men den skickligheten finns där för den som har tålamod att leta.

Samtidigt kan man fråga sig om det verkligen är nödvändigt att uttrycka svadan i ett så långt format. För ibland slår texten krokben för sig själv och döljer sina pärlor snarare än visar upp dem. Attianeses diktsamling är trots allt svårgenomtränglig samtidigt som de frågor den fokuserar är väldigt allmängiltiga, och detta ser jag som problematiskt. För i längden blir det rätt tungtuggat och enformigt vilket är synd eftersom ”lägg låret bakom örat och le” också innehåller träffsäkra avsnitt. Det är inte enbart konsumtionskulturen som kritiseras utan det slängs också en känga mot försöket att rationalisera bort tillvaron: ”låt regnet regna över ditt hår / släck lampan till natten / släck alltid lampan till natten / i mörker syns inga skuggor”.

Ann-Helen Attianeses ”lägg låret bakom örat och le” är en enda lång svada utan skiljetecken och pauser och den bör också läsas som sådan. Inte upphackad i mindre avsnitt, utan allt på en gång. För den som idkar högläsning är Attianeses diktsamling ett ypperligt läsval, också om det stundvis blir lite för mycket av det goda.

Att uthärda mörkret

Claes Andersson. Mörkrets klarhet. Söderströms & Heidruns förlag. 2010

”Vår kärlek är en het saft och dikten ett durkslag / för det jag saknar”. Så heter det i en av dikterna i Claes Anderssons nya diktsamling ”Mörkrets klarhet”. Dessa rader synliggör på många sätt ett av diktsamlingens viktigaste teman, balansgången mellan det vardagliga och de stora allmänmänskliga frågorna, en balansgång som hos Anderssons diktjag möjliggörs genom närheten till den andre.

”Mörkrets hjärta” består av tre delar, och i den första, ”Det vara bara kärlek, trots allt” är tilltalet personligt och ofta riktat till ett älskat du. I ”(vänskap, uppdaterad)” listas olika bilder av relationen mellan jaget och duet, en relation där yr passion har fått ge vika för trygg tvåsamhet: ”4. / Andersson är inte riktigt klok, sa du glatt / när jag inte längre kom ihåg just nånting / Som om det var nånting att skratta åt” och ”8. / Det räckte med att den ena av oss läste boken, så / kunde den andra med gott samvete göra något annat”. Under det vardagliga finns också det bottenlösa i form av sorger och dödsskräck men i Anderssons dikter framstår närheten som en utväg: att uthärda mörkret tillsammans.

Anderssons dikter är som bäst när de känns personliga, och kanske är det därför som diktsamlingens andra del, ”Politeia”, inte gör ett lika starkt intryck som det övriga innehållet. Det politiska blir här ibland för programmatiskt, och den politiska satiren är stel och ibland en aning förutsägbar. Det bör understrykas att de ideologiska och politiska aspekterna fungerar bra i de dikter som inte direkt är uttalat politiska, det handlar alltså inte om någon kritik mot det politiska i sig. Att använda sig av slitna populärkulturella referenser som L'Oreals slogan ”Because I am worth it” bidrar dock inte till att skapa någon bild av ett moget, kritiskt diktjag utan ter sig snarare som en aning slapphänt.

Diktsamlingens tredje del bär samma namn som diktsamlingen, ”Mörkrets klarhet”, och innehåller flera vackra dikter som berör i sin enkelhet, som inledningen på följande dikt ”Sommaren har insjuknat i höst / Träden har endemisk gulsot, lönnarna och rönnen blöder / Trastarna bildar jättelika sotflagsmoln som driver söderut / I varje mänska klappar ett friskt eller ett sjukt hjärta”. Här är Andersson tydlig och lyckas förmedla känslan av alltings förgänglighet utan att det blir tillkrystat. I slutet av samlingen finns en annan fin diktrad som kan kopplas till det som citeras i början av den här recensionen och där språk och kärlek återigen får mötas: ”Kärlek är att utsätta sig för språkets och tystnadens / dödliga innebörder”.

Trots de mörka stråken som löper genom Anderssons texter verkar det finnas en hoppfullhet som dels har att göra med kärleken och dels med språket. Eller är dessa element kanske bara sidor av samma mynt? Det är många olika spår som kunde följas i ”Mörkrets klarhet” vilket nog förtydligar diktsamlingens läsbarhet, något annat som kunde ha behandlats här är katalogdikterna som den som öppnar diktsamlingen och parafraserar Edith Södegrans ”Vierge Modern”. Men återigen, det är det personliga som utgör klarheten i Anderssons diktmörker. Också där ljuset är som svartast är det möjligt att upptäcka ljusglimtar.

Lysande sagokavalkad

Rabih Alameddine. Hakawati. Sagoberättaren. Norstedts. 2010. Översättning från engelska av Niclas Nilsson

Ibland blir de berättelser man väljer att berätta om en händelse viktigare än händelsen själv. Det kan vara en fras som någon har sagt i samband med berättandet av en historia som etsar sig fast i lyssnarnas minnen och som till sist blir omöjlig att skilja från verkligheten. Att sagor börjar leva sina egna liv är något som den amerikansk-libanesiske författaren Rabih Alameddine med bravur tydliggör i sin fängslande roman ”Hakawati”.

Hakawatin är en sagoberättare som bör kunna trollbinda sina lyssnare också med sagor som har hörts berättas hundratals gånger. I huvudpersonen Usama al-Kharrats fall är det farfadern som är den officiella sagoberättaren men också hans övriga släktingar är berättare. När Usama återvänder till Libanon för att närvara vid sin pappas dödsbädd efter flera år i USA återkallas minnen av en barndom sprängfylld med historier.

På samma sätt som de olika kulturerna möts i staden Beirut där en stor del av romanen utspelar sig så möts också en mängd olika berättelser i ”Hakawati”. Arabiska sagor varvas med bibelhistorier och myter, och allt hålls samman av ramberättelsen om Usama. Ramberättelsen är klassisk: hemvändaren som har ”övergett” sitt land möter en mängd fördomar och tvingas konfronteras med sina rötter. Dödsfall i familjen förenar.

Alameddines förmåga att locka läsaren in i sagorna påminner om Salman Rushdies ”Marken under hennes fötter” som också leker med mytologiserandet av historien. I Alameddines fall verkar det som om någon har placerat en bomb i bokhyllan med resultatet att alla sagor har blandats samman. Far och son-temat är återkommande både i ramberättelsen och i sagorna och relationerna mellan de äldre och yngre generationerna präglar händelseförloppet med sina missförstånd och outtalade kärleksbetygelser. Usama står på sin sönderbombade gata och undrar vem han är och om Beirut fortfarande är samma plats som då han var barn. Han ser på sin döende far och minns sin döende mor. Han dricker äckligt sjukhuskaffe och försöker förstå vad som händer i världen.

Om den här recensionen hade varit en saga skulle den antagligen ha börjat med ”Det var en gång en tjock och förtrollande bok som rymde världens alla sagor”. Det må vara en väl använd trop i litteraturhistorien. När det gäller Alameddines ”Hakawatin” är de klassiska troperna så skickligt använda att också läsare som dras till mer språkcentrerade texter kan få lust att läsa mera sagor. För även i de mest språkcentrerade texter bör det finnas en puls som driver läsaren framåt. Den som har saknat de riktigt stora romanerna i de senaste årens utgivning har i ”Hakawati” något att se fram emot: en saga om sagor och om berättandets kraft, om människornas förmåga att tro på sina egna fantasier och om sagornas förmåga att tränga sig in i verkligheten.

Två språk men en berättelse

Hur fjärilslarven Fjalar lurade döden / Kuinka Pellervo perhosentoukka huijasi kuolemaa. Ursula Vuorenlinna. Illustrationer av barn vid Tosarby daghem på Åland. Eget förlag. 2009

När Ursula Vuorenlinna för ett par år sedan utkom med den tvåspråkiga barnboken "Kymmenen-tuhatta-kolmen tarina/Historien om tio-tusen-tre" upp-märksammades hon i både finska och finlandssvenska medier. Tänka sig vilken idé! Att inte utesluta någondera språket utan låta dem fungera sida vid sida! Nu utkommer Vuorenlinna med sin andra barnbok som fungerar enligt samma princip som den första. Vill vi läsa den svenska berättelsen börjar vi i bokens ena ända, vill vi läsa på finska vänder vi på boken och börjar i andra ändan.

Den lilla berättelse som äger rum mellan bokens knallgröna pärmar handlar om fjärilslarven Fjalar/Pellervo som stöter på en massa motgångar men som till sist blir till en fjäril. Själva berättelsen är konventionell, Fjalar/Pellervo är ett av många larvsyskon och han tvingas lämna sin mammas trygga bo för att ge sig ut i världen. På vägen möter han faror av olika slag, fåglar, spindlar och magknip. Det är lätt för ett barn att identifiera sig med larvens litenhet och tunga stretande uppför trädstammar av olika slag. Berättelsen slutar gott och Fjalar/Pellervo förvandlas till en fjäril som flyger iväg mot nya äventyr.

Den som väljer att läsa enbart en variant av berättelsen går miste om flera saker. För det första kan jag tycka att nyanserna i den finska delen stundvis är mer kittlande för fantasin, eller vad sägs om meningen: ”Korkealta lehmuksen kruunusta kuului surinaa ja huminaa”. På svenska låter det så här: ”Det surrade och hummade högt uppe i lindens krona.” Meningen med Vuorenlinnas bok är dock knappast att uppmuntra till ett jämförande av de språkliga kvaliteterna, på insidan av pärmen poängteras det att boken med fördel kan användas i språkbadsundervisning. Men även om det är samma berättelse som berättas så skiljer sig stämningen på sina ställen i den svenska respektive finska delen.

För det andra riskerar den som läser enbart en av bokens delar att gå miste om bokens charmiga illustrationer. Illustratörerna består av en skara förskolebarn från Tosarby daghem på Åland och i bokens mittuppslag kan läsaren exempelvis bekanta sig med deras tolkningar av fjärilslarven Fjalars/Pellervos utseende. Teckningarna illustrerar berättelsen väl och det är härligt att se hur barnen ofta har valt överraskande och roliga perspektiv som sätter fart på fantasin.

Idag när det verkar gå inflation i språkdebatten känns det skönt med en författare som helt enkelt gör något. Ursula Vuorenlinna går rakt på sak, det här är en bok som kan läsas både på finska och svenska. Det här är en bok som barn gärna kan bläddra i. Det här är en bok som kan hjälpa barn att lära sig flera språk. Så befriande! Tvånget att politisera allt som har med språk att göra kan också ge oss ofrivilliga skygglappar. För även om berättelsen om Fjalar/Pellervo i sig kanske inte är banbrytande är det uppfriskande att plötsligt läsa på både finska och svenska. Och att märka hur häftigt det egentligen är, det här att kunna flera språk. 

Det andliga mötet

Ryggens nymåne. Prosalyrisk svit. Susanne Ringell. Söderströms förlag. 2009

I den prosalyriska sviten ”Ryggens nymåne” tecknar Susanne Ringell omsorgs-fullt och ömsint porträttet av en kvinna vid namn Kerstin. Kerstin är en känslig varelse som bär på för mycket kärlek, den jordiska kärleken till sin man (honom) och den andliga kärleken till Gud (Honom). Att förena dessa två kärlekar är inte det lättaste.

I ”Ryggens nymåne” kämpar Kerstin med att inte gå vilse i sina tankar om livet och friheten: ”Friheten slipper hon inte, men friheten ska inte längre vara någon snuttefilt, så trådsliten. Inte heller pösas till bolster, den ska vara en vind. Friheten ska inte vara socker eller sackarin. Den ska vara salt. / Och ansvaret inte längre ett sår. / Ansvaret en ömsesidighet att förvalta.” Ringell närmar sig andligheten med små försiktiga steg och hon låter läsaren förstå att det inte är något man bara ”har”. Det gäller för den andliga människan att göra ett val, att våga tveka och tappa bort sig i känslorna och tomheten. Andlighet är inte någon klubb som man antingen är med i eller ej, tycks texten viska. Kerstin tänker: ”kanske är det just vår ensamhet som är vår största gemenskap, det som djupast förbinder oss med alltet.”

Titeln ”Ryggens nymåne” syftar till den böjda ryggen på en kropp som är sjunken i bön och Ringells svit kan läsas som en skildring av försöket att få ryggen att böja sig. Att få kroppen att lyda tanken och sinnet. Trots att texten behandla andligheten är således kroppen också ständigt närvarande. Textsviten inleds med en promenad, Kerstin rör sig i en somrig skog och Ringell låter skickligt naturen flyta ihop med kroppens försiktiga rörelser. Vandringen må vara en rätt så utsliten metafor för människans trevande tankar men här fungerar den mycket bra.

Även om Kerstin är allra mest i fokus är hon inte den enda karkatären som figurerar i Ringells textsvit, den svenska landskapsmålaren C.F. Hill kikar också fram mellan boksidorna och hans målning ”Vilande naken gestalt” pryder faktiskt bokomslaget. Det är ett träffande val eftersom nakenheten också är något som präglar boken. Det är inte bara Kerstin som är naken med sina tankar utan texten bär också på en skörhet som närmast kan liknas vid den slags känsla av total utlämnad som den nakna människan kan erfara.

Det finns mycke jag skulle kunna citera från ”Ryggens nymåne” och ju mer jag fördjupar mig i texten, ju mer jag låter den vila i mig snarare än tvärtom – desto mer säker blir jag på att det ibland är just så som Susanne Ringell beskriver det. För att det ska betyda något att möta en annan människa eller varelse på en stig så måste någon sist och slutligen göra ett val: ”Man kan inte mötas utan att någonting händer. Någon måste stiga ut i terrängen, ut i det okända otrampade, det är vad som sker när, om, två kroppar, två krafter, möts på en stig.” 

Märklig jakt efter patafysiken

Antikvariatshandlaren i Visby och andra berättelser. Patafysik, Claes Hylingers hemliga sällskap och intellektuell karnevalism. Mathias Nystrand. Rönnells Antikvariat. 2009

När jag gick i gymnasiet var Mathias Nystrands debutroman ”Hyperventil” (2001) mer eller mindre kultförklarad. I den skildras den narcissistiska Jon Flans egendomliga självbetraktelser med ett naket och nästan yrvaket språk. I uppföljaren ”Doften i en Wartburg” (2004) har persongalleriet vuxit och Nystrand ger sig i kast med livströtta modersmålslärare och smygintellektuella ungdomar. I sin senaste bok ”Antikvariatshandlaren i Visby och andra berättelser” har Nystrand valt att göra något ovanligt – att publicera en förlängd och populariserad version av sin pro-gradu avhandling i folkloristik (Åbo Akademi).

Föremålet för Nystrands undersökning är den svenska författaren Claes Hylinger (f.1943) som i en serie romaner om karaktären Knut Johansson undersöker ett hemligt sällskap. Sällskapet kallar sig för ”patafysiker”, en term som lär vara kopplad till namn som konstnären Marcel Duchamp, dramatikern Alfred Jarry och författaren Raymond Quenau, alla konstnärer med surrealistiska tendenser. Nystrands mål är detta: att utröna vad patafysiken egentligen är genom att se närmare på Claes Hylingers litterära produktion.

Efter att ha läst ”Antikvariatshandlaren i Visby” tror jag mig ana att patafysiken är en livshållning som går ut på att vara medveten om allt som man gör, smått som stort. När karaktären Knut Johansson undrar hur man känner igen en patafysiker så svarar en man att de säger goddag när de hälsar med följden att Knut konstaterar att alla andra också gör det. Mannen svarar då: ”Ja, sällskapet är mycket svårt att upptäcka – och samtidigt mycket lätt, som ni förstår ... Det vanliga är att man säger något om vädret, något som motparten då kan instämma i.” Sedan följer förklaringen: ”Vi gör medvetet vad andra gör omedvetet.”

Det är intressant att läsa Nystrands tankar om patafysikerna och jag misstänker att han möjligen känner sig som en medlem i sällskapet. Boken igenom löper nämligen en vilja att förtydliga och försvara de märkliga männen som egentligen inte verkar göra någonting överhuvudtaget. Nystrand använder sig av folkloristiken för att synliggöra karnevalistiska drag hos Hylinger och andra patafysiker. Det karnevalistiska kännetecknas bl.a. av uppochner-vändande, tvetydighet och ett lekande med gränser och detta är drag som Nystrand tycker sig hitta i patafysiken.

Det är inte helt lätt att veta hur man ska förhålla sig till ”Antikvariatshandlaren i Visby”, ska den läsas genom akademiskt-vetenskapliga glasögon eller genom litterära sådana? I en akademisk läsning finns det några punkter där jag ställer mig kritisk till Nystrands resonemang men jag vet inte om det är ”rättvist” att bedöma texten på det sättet eftersom den har getts ut som en – ja, vadå? Den omskrivna pro-gradu avhandlingen som Nystrand har valt att publicera vill inte riktigt göra sig bekväm i min läsning. I försök att ge texten en mer essäistisk ton känns den stundvis pladdrig och jag vet inte riktigt vad den vill mig. Nystrand har hittat ett sätt att skapa intresse för avhandlingen som sådan men hela projektet ter sig ändå en aning märkligt. 

Glest byggt om glesbygden

Blodets hetta. Irène Némirovsky. Översättning Dagmar Olsson. Albert Bonniers Förlag. 2009

Även de svenskspråkiga läsarna har under några års tid fått tal del av den rysk-franska författarinnan Irène Némirovsky (1903-1942) vars tidigare oöversatta verk nu översätts från franska i rask takt. Den senaste i raden är den postumt utgivna lilla romanen ”Blodets hetta” som följer några människors familjeöden via den åldrande Silvios ögon.

Redan inledningsvis kan jag säga att jag inte upplever samma kvaliteter i ”Blodets hetta” som exempelvis ”Ensamhetens vin” som utkom på svenska i fjol. Till saken hör dock att romanen i själva verket aldrig fullbordades helt och hållet, i efterordet som är skrivet av Olivier Philipponnat och Patrick Lienhart kan man läsa att den renskrivna versionen slutar mitt i en mening. Till all lycka har dock Némirovskys dotter bevarat en stor samling utkast, däribland det till ”Blodets hetta”. Redan innan jag läste efterordet hade jag en känsla av att den täthet jag har upplevt i Némirovskys tidigare romaner inte riktigt nås i den här berättelsen utan att den verkar sakna en fast ådra som håller den samman.

Karaktäer Silvio försöker inledningvis odla sin roll som tillbakalutad betraktare av den omgivande världen. I sin ungdom reste han själv runt i många länder men beslöt sig som äldre herreman att bosätta sig i sin hemby någonstans i Frankrikes glesbygd. Runt honom pågår det intriger av alla de slag och han verkar ganska road av sina familjebekantas affärer och hemlighetsmakerier. Men bara så länge som han själv får stå utanför kalabaliken. När han plötsligt finner sig själv indragen i ett märkligt dödsfall blir han också tvungen att vakna till och blåsa liv i sitt eget känsloliv.

I den lilla franska byn är det således blodets hetta som ställer till det för människorna. Silvio själv tror sig ha kommit över det skede av livet då man låter passionerna styra och fascinerad iakttar han det som pågår: ”Vilket vansinne! Kärlek vid tjugo års ålder liknar en feberattack, en sinnesförvirring. När det hela är över har man svårt att minnas andra gånger... Blodets hetta slocknar snabt. Inför denna häftiga brasa av drömmar kände jag mig så gammal, kallsinnig och vis...”

Även om ”Blodets hetta” kanske inte är någon stor läsupplevelse har den definitivt sina stunder. Jag tilltalas exempelvis väldigt mycket av Némirovskys miljöbeskrivningar som liksom glider igenom olika stämningar och blir en del av de karaktärer som upplever den. Karaktärerna i romanen är också väl skissade och jag kan tycka att det är lite synd att de inte ges större utrymme.

Oavslutade eller bara delvis avslutade romaner kan och bör inte bedömas utgående från samma kriterier som genomarbetade sådana. Men om jag jämför ”Blodets hetta” med en annan oavslutad roman som jag gladeligen läser gång på gång, Henry Parlands ”Sönder” från 1930 kan jag konstatera att det ändå kan vara möjligt att nå läsaren även om all text inte har fallit helt på plats. Som tur lär utgivningen av Irène Némirovskys stora produktion fortsätta i samma sakt framöver så det känns inte som någon större förlust att ”Blodets hetta” inte helt når upp till mina förväntningar.

Gripande dagboksroman

Bultar som ett bläckfiskhjärta. Kira Nalin. Söderströms förlag. 2009

”Jag misstänker att jag håller på att hamna i en svacka för jag har varit suddig i huvudet ända sen igår. Nån har rest en immig glasvägg mellan Krullhåret och världen, och han står utanför och ser på.” Så skriver den femtonåriga karaktären Martin om sig själv i dagboksromanen ”Bultar som ett bläckfiskhjärta”. Kira Nalin heter författaren som i fjol fick ett heders-omnämnande i Söderströms romanpristävling (vinnarromanen var Stefan Nyman med ”Anna online”). Nu debuterar också hon med sitt tävlingsbidrag som är en gripande skildring av en femtonårig pojkes försök att hantera rösterna i sitt huvud och människorna där utanför.

Alla som någon gång har skrivit dagbok vet att dagboken i vissa stunder kan kännas som den enda lyssnaren i hela världen. Dagboken låter dig säga allt utan att döma, och är du en sådan som censurerar inför dig själv när du skriver så lär du sannolikt minnas exakt vad det var du inte ville sätta ord på när du går tillbaka och läser vad du har skrivit. I Martins fall är dagboken en livräddare som hjälper honom att sätta ord på det som rör sig i hans huvud och det som han inte kan förstå. Hans andra bästa vän är bulldoggen Pontus som trots sin illaluktande mun och stora huvud innehar en stor plats i hans hjärta.

Hemma i 1990-talets Helsingfors är Martin omgiven av en mamma som flänger omkring på modemässore i Europa och går på krog med väninnan Ritva samt de två äldre bröderna Daniel och Petski. Bröderna använder Martin som slagpåse samtidigt som hans mamma behandlar honom som en snäll liten pojke och allt detta gör att Martin går djupare in i sina svårigheter. Trots samtalen med skolkuratorn och dagboken händer det flera gånger att världen rasar ner över Martin som lider av både panikattacker och tvångshandlingar. Den medicinering han får gör att han känner sig underlig men när han prövar att ta en paus så kollapsar han efter bara några dagar.

Det är ganska sällan som den söndriga tonårspojken får komma till tals i den samtida ungdomslitteraturen och Kira Nalins bok utgör ett viktigt undantag. Med tanke på de senaste årens skolskjutningar känns det extra viktigt att lyfta fram hur illa många unga faktiskt mår idag. Det handlar inte bara om någon slags ”vanlig” tonårsångest utan betydligt svårare problem som inte kan lösas med ett besök hos skolsystern.

Nalin skildrar Martins upp- och nedgångar på ett trovärdigt och gripande sätt och lyckas med att ge intrycket av att det faktiskt är Martin som är skribenten: ”Jag tänker på tok för mycket idag. Kanske beror det på att det är söndag och att man på söndagar inte har några plikter gentemot sig själv eller andra? Tiden hasar sig framåt. Kyrkklockorna ringer och telefonerna är stumma ... Gud är överallt och ingenstans. Varje gång jag kontaktar honom är han upptagen.” Dagboksromanen ”Bultar som ett bläckfiskhjärta” är ett spännande inslag i vårens bokskörd och det ska bli spännande att se vad Kira Nalin har att bjuda på i framtiden. Det som bultar i debutromanen är Martins femtonåriga kropp och ibland går det faktiskt att känna detta bultande mellan raderna. 

Informativt men förvirrande

Vita. Melania G. Mazzucco. Översättning Madeleine Gustafsson. Nordstedts förlag. 2009

Romanen ”Vita” av författaren Melania G. Mazzucco marknadsförs som ”en italiensk ’Ängeln på sjunde trappsteget’” och Mazzucco har i Italien mottagit det stora litteraturpriset Premio Strega (2003). Romanen ska dessutom filmatiseras och har i USA burits upp som en av de 10 bästa romanerna som gavs ut på engelska under 2005. Förväntningarna är således höga när jag ger mig i kast med berättelsen om de två italienska barnen, Vita och Diamante, som tar sina första vacklande steg som immigranter i det tidiga 1900-talets New York.

Jag måste genast medge att jag inte har läst McCourts ”Ängeln på sjunde trappsteget” men om den liknar ”Vita” så mycket som det påstås är jag faktiskt inte helt säker på att jag vill läsa den heller. Låt mig förklara.

Mazzuccos berättelse börjar mycket lovande, läsaren får följa de två huvud-karaktärernas ankomst till Manhattan och deras försök att anpassa sig till trängseln och misären i lägenheten där de bor. Lägenhetens huvudman är Vitas far Agnello som har lämnat sin fru och några andra barn hemma i Italien. Förutom han och de två barnen delas lägenheten av en skock pojkar samt Agnellos nya kärlek Lena.

Diamante, som är en otålig och något trögtänkt ung pojke, lär sig snabbt att den bästa vägen till någon typ av framgång går genom brottslighetens djungel och han börjar jobba extra på diverse skumma lokala företag. En tematik som undersöks i ”Vita” är amerikanernas fördomar mot italienarna och det verkar i det här fallet som om Diamante har beslutat sig för att han lika gärna kan göra det som alla tror att han gör – stjäla och ljuga. Mellan de två barnen Diamante och Vita börjar snart varma känslor spira och de drar sig undan för att få vara tillsammans men slits rätt snabbt isär av en upprörd Agnello.

Jag misstänker att Mazzucco har varit lite för ivrig i sitt projekt att skildra italienarnas invandring i USA. Någonstans märker jag nämligen att jag dels har svårt att hålla reda på alla karaktärer och dels att jag helt enkelt tappar intresset för vad som ska hända dem. Mazzucco gör också plötsliga tidshopp i berättelsen som skapar förvirring och snarare distanserar läsaren från karaktärerna än ger dem mer kött på benen. Samtidigt som jag exempelvis kan tycka mycket om de mer faktamässiga inslagen som berör invandringen i USA under 1900-talets början orkar jag inte med så mycket information samtidigt. Vad händer med Vita och Diamante medan all denna text läggs ut?

Den turbulens som jag upplever i Mazzuccos text kunde ses som en väldigt konkret illustration av den turbulenta berättelsen om Vita och Diamante. Men också när det gäller deras historia har jag vissa betänkligheter, för när allt kommer omkring känner jag aldrig att deras kärlek är så särdeles viktig. Under romanens 450 sidor får jag förvisso veta en hel del men när jag kommer till slutet av ”Vita” ställer jag mig ändå frågan vad berättelsen egentligen handlar om.

Ett platt porträtt

Kalkutta 75. Petter Lindberg. Söderströms förlag. 2008

Hur gör man när det man har ägnat hela sitt liv åt plötsligt visar sig vara förgäves? Den och många andra frågor försöker Petter Lindberg svara på i sin roman ”Kalkutta 75”. Boken är ett fiktivt porträtt av bordtennislegenden Anton ”Tova” Stipancic som inledde en internationell karriär som endast sexton år gammal. I ”Kalkutta 75” målar Linderg upp Tovas framgångshistoria som, föga förvånande, också innehåller ett antal mindre lyckade karriärsdrag.

Det som gör mig mest frustrerad när jag läser om Tovas bravader kring bordtennisbordet är att berättelsen avsaknad av djup. Som karaktär kunde Tova bjuda på många spännande vändningar men i Lindbergs skildring förblir han i min läsning tyvärr en väldigt platt figur. Ramberättelsen utspelar sig vid Tovas dödsbädd där den gamle mannen ligger och tänker tillbaka på sin karriär som bordtennisspelare. Det är ett grepp som inbjuder till reflektion och bollande med tidsplan men som inte riktigt fungerar i ”Kalkutta 75”.

Själva titeln på boken hänvisar till huvudpersonens allra viktigaste match som kom att plåga honom livet ut, världsmästerskapet i Kalkutta 1975. Att matchen inte gick helt enligt planerna kommer knappast som någon överraskning. Det är när Lindberg skildrar själva idrotten som texten lyfter, där beskrivs idrottsmannens skärpta sinnelag både detaljerat och med inlevelse. Tovas kamp om att nå världsmästartiteln kan tyckas en aning manisk men Lindberg lyckas i sin skildring också föreslå att det kanske ligger andra drömmar bakom idrottsstjärnans besatthet. Huvudpersonens komplicerade relation till sin tränare Herman är till exempel en av de mer fungerande dimensionerna av romanen.

När jag började läsa ”Kalkutta 75” var jag mycket medveten om det faktum att extremt tävlingsinriktad idrott i de allra flesta fall ter sig totalt absurd för mig. I Lindbergs roman hade jag hoppats hitta en skildring som rymde annat än den maniska idrottsmannens totala ignorans av omvärlden. Tyvärr kan jag säga att mina farhågor snarare besannades. Detta behöver i och för sig inte ligga författaren till last, han är knappast skyldig till detta. En mer djupgående personteckning hade dock hjälpt mig att läsa huvudpersonen på ett annat sätt än jag gör i nuläget – som en gnällig och irriterande gubbe som bara är intresserad av sig själv och sin bordtennisracket.

Verkligheten överträffar fiktionen

Alfred och Emily. Doris Lessing. Översättning Dorothee Sporrong. Forum förlag. 2008

Nobelpristagaren Doris Lessing har i flera omgångar författat om sin uppväxt tillsammans med brodern och föräldrarna i den brittiska kolonin Sydrhodesia (nuvarande Zimbabwe). Boken ”Alfred och Emily” kan ses som ett försoningsprojekt där Lessing försöker få tag i sina föräldrars personligheter genom att berätta två olika historier om föräldrarnas liv – en fiktiv och en biografisk historia.

”När jag beskrivit mina föräldrars uppdiktade liv har jag inte bara använt mig av typiska karaktärsdag ... utan också av tonfall, vemodiga blickar och tecken som är så små att de annars bara kan upptäckas av skickliga spejare”, skriver Lessing för att förklara sitt projekt. Hon tar fasta på de underströmmar hon har anat hos Alfred och Emily och berättar i bokens första halva om ett helt annat liv där hon själv inte existerar eftersom föräldrarna gifter sig med andra människor.

Emily blir förvisso sjuksköterska precis som hon blev i verkligheten men fortsätter sin karriär genom att starta upp en serie ambitiösa flickskolor i London. Hon blir änka som ung och får aldrig några egna barn. Verklighetens Emily förhöll sig bittert till livet i den afrikanska bushen och relationen till barnen var allt annat än präglad av tacksamhet. Lessings förklaring består dels i världskrigen och dels i det faktum att kvinnorna i hennes mammas generation inte tilläts arbeta.

Pappan Alfred har en rätt så perifer roll i bokens fiktiva del där han lever ett lugnt liv på den engelska landsbygden. Lessing har hos honom anat en passion för hästar som han förverkligar genom att i fiktionens värld delta i hästuppfädning och riduppvisningar. Den Alfred som begav till Sydrhodesien var djupt skakad av upplevelserna från första världskriget och drabbades av svårskött diabetes i ganska unga år. Lessing poängterar i flera sammanhang med bitterhet att bägge hennes föräldrar skulle ha haft möjligheten till ett om inte lyckligare så åtminstone friskare liv med hjälp av dagens sjukvård.

Vad är månne den drivande kraften bakom Lessings projekt? Vad får en författare att skriva ut sig själv ur sina föräldrars liv? Oförmögen som hon var att förstå sina föräldrar under deras livstid försöker författaren krama liv ur dem efter deras bortgång – men faktum är att bokens fiktiva del bleknar under läsningen av det biografiska stoffet. Den litterära stilen är också en annan och den andra delens brott mot den mer traditionellt berättade första delen fungerar inte som förstärkande kontrast, tvärtom får den mig att tycka att fiktionen ”Alfred och Emily” är rent ut sagt tråkig.

Det kanske inte alltid blir bättre och mer spännande när man försöker förklara det man inte förstår. Att ”Alfred och Emily” är ett spännande projekt för Lessing själv är inte svårt att begripa men för läsaren som inte kände hennes föräldrar är de ju inte annat än fiktiva varelser som har fått liv genom hennes berättelser. Det litterära greppet i ”Alfred och Emily” ifrågasätter måhända det biografiska tolkningenföreträdet men gör det knapphänt. Och som så många gånger är det också i fallet ”Alfred och Emily” så att verkligheten överträffar fiktionen.