Berättelser med personlig blick

Leva i synd och andra berättelser. Margaret Atwood. Översättning av Birgitta Gahrton. Prisma. 2008. 

I ”Leva i synd och andra berättelser”, Margaret Atwoods senaste bok som nu utkommer i utomordentlig svensk översättning, har författaren valt att plocka fram en handfull berättelser som mer eller mindre går in i varandra. Här finns t.ex. berättelsen om Nell, en kvinna i yngre medelåldern som tvingas kämpa för sin plats hos partnern Tig samtidigt som hon sköter en gård ute på landsbygden. Det är också henne samlingens ironiska titel syftar på, att leva i synd betyder här att leva tillsammans med en partner utan att vara gifta. I samlingen finns också storasystern som oroligt följer med lillasysterns utveckling från skör och känslig liten flicka till en lite äldre, fortarande skör och känslig, upprorsmakare.

De utvalda berättelserna smälter ihop till ett slags minnescollage där Atwood skildrar en flickas uppväxt till kvinna. På bokens bakpärm läser jag följande: ”Här får vi komma tätt inpå Margaret Atwood, inte sedan Kattöga har hon låtit läsarna få en så god inblick i hennes privatliv.” Men oberoende om kvinnan (kvinnorna?) i ”Leva i synd” är en sorts fragmentarisk version av författaren själv tycker jag inte att det är det som är det väsentliga i sammanhanget. Atwoods senaste alster är inte någon ”tätt-inpå-livet-skildring” där hon vräker ur sig om sina sorger och bekymmer, det handlar snarare, som ofta hos Atwood, om en väldigt intim och personlig blick som riktas mot de mest vardagliga ting.

I textsviten om Nell välkomnar Atwood läsaren till den kanadensiska landsbygden, hon går nära sin huvudperson men bibehåller samtidigt en slags självdistans, Nell medger att hon är i en svår situation men låter den inte ta över handen. Under helgerna när den frånskilda partnern Tigs barn kommer på besök tvingas Nell köra in till staden och ”hålla sig undan”. Hon biter ihop och gör som Tig önskar samtidigt som hon börjar sticka på ett lapptäcke. Det färdiga täcket får stanna i huset men det får också besök av grannens katt som har pälsen full av kardborrar: ”Nell försökte plocka bort dem men hon fick aldrig ut alla de små hakarna och taggarna.”

Atwood är expert på att på ett väldigt subtilt sätt placera in detaljer som skapar stämning i berättelsen. Atmosfären är inte sällan tryckande, som under en het sommardag som förebådar åska och oväder. ”Leva i synd” är en samling berättelser varav några tidigare har publicerats i andra sammanhang. Som helhet betraktad ger boken knappast några större ögonblick av hänförelse, samtidigt tror jag kanske inte att det är avsikten. Atwood må vara kapabel till storverk som ”Den blinde mördaren”, men hon är också en skicklig berättare av små historier som de som ingår i hennes senaste bok. När jag lägger ”Leva i synd” ifrån mig är jag en nöjd läsare, och ibland är det alldeles tillräckligt.