”Jag behövde ett annat slags
intelligens, ett annat slags mod, och större uthållighet. Men jag
visste inte hur jag skulle bära mig åt. Det hade behövts mer än
ett år av fångenskap för att jag skulle börja ifrågasätta mig
själv.” Så resonerade den fransk-colombianska politikern Ingrid
Betancourt när hon hade varit fånge hos FARC-gerillan i ett år. I
den självbiografiska ”Även tystnaden har ett slut” berättar
Betancourt historien om hur hon inte bara levde i sex och ett halvt
år av fångenskap med gerilla och sina medfångar, utan också om
hur hon var fångad med sig själv.
Det märkvärdiga med Ingrid Betancourt
är att hon lyckas beskriva de mest vidriga situationer utan att
läsningen blir outhärdlig. Det är fruktansvärt smärtsamt att ta
del av beskrivningarna av hur hon och hennes medfångar gång på
gång förödmjukas – och kanske är det vetskapen om att hon till
slut blir frigiven som gör läsningen uthärdlig – men det som gör
att jag klarar av att fortsätta läsa är framför allt Betancourts
ständiga kamp för att bevara sin integritet.
Utan att på något sätt försköna
sig själv beskriver Betancourt hur hon på olika vis kämpar för
att behandlas som en människa. När fångarnas levnadsförhållanden
mot slutet blir allt värre och de tvingas ihop i en liten koja där
vakterna försöker räkna dem genom att be dem uppge varsitt nummer
låter hon sin stämma ljuda högt och klart när hon förkunnar:
”Ingrid Betancourt”. Det är små detaljer som denna, som att
påminna vakterna om att hon och hennes medfångar är individer med
namn, som gör att Betancourt inte faller samman.
Eller jo, naturligtvis faller hon
samman - om inte av gerillasoldaternas slag och sparkar när ett av
hennes många rymningsförsök misslyckas, så när hon försöker
somna med tunga kedjor kring halsen eller när hon inser att också
hon armbågar sig fram för att få den största matbiten. Hon faller
samman precis som sina medfångar, men hon hittar alltid tillbaka
till sig själv på något märkligt sätt. Och som läsare faller
man och reser sig med henne, ”Även tystnaden har ett slut” är
en maffig bok på över 600 sidor men att lägga ifrån sig boken är
som att lämna Ingrid Betancourt ensam i djungeln. Hennes berättelse
uppmanar till en medmänsklighet som sträcker sig långt utanför
bokens sidor.
Betancourt inser snart att hon måste
leva under dubbel bevakning eftersom de största konflikterna äger
rum bland fångarna. Hon bestämmer sig för att hon måste
förändras: ”Jag höll mig själv under uppsikt på ett sätt som
jag aldrig har gjort tidigare, för jag förstod att de mekanismer
som styr andlig förändring kräver en ståndaktighet och en
stränghet som jag borde skaffa mig.” Att våga förbli människa
visar sig vara den största utmaningen under fångenskapen och det är
också denna utmaning som är bokens viktigaste drivkraft. Ingrid
Betancourts berättelse är både omskakande och sorglig och som sig
bör stannar den hos en, länge.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar