En kreativ galenskap

En dåre fri. Beate Grimsrud. Albert Bonniers förlag. 2010.

”Det är jag som är Eli”. Så inleds Beate Grimsruds senaste roman ”En dåre fri”. En konventionell inledning må tyckas, men faktum är att Eli inte alls bara är Eli. Hon är också Erik och prins Eugen och Emil och Espen. Hon är kreativ och intelligent, men åker in och ut på avdelningen för mentalpatienter. Ibland frivilligt, ibland inte. I ”En dåre fri” ges galenskapen fritt spelrum i texten, och det blir väldigt tydligt att gränserna mellan vad som kan kategoriseras som hälsa respektive sjukdom är allt annat än tydliga.

När den svenska konstnären Anna Odell våren 2009 utgav sig för att vara mental instabil för att påvisa brister i den moderna mentalvården blev det ett ramaskri i svensk media. Att lura samhället att tro att man är galen är att driva med människors medmänsklighet tyckte några. Att demonstrera hur mentalvården använder sin maktposition för att beröva en individs människovärde är viktigt, tyckte andra. Grimsrud visar i sin roman att det inte är fullt så enkelt. För när en schizofren person hamnar i psykos och krossar fönsterglas och skär sig i armarna är det självfallet att det behövs en instans som har tillåtelse att utöva någon form av makt på individen. Den stora frågan är kanske snarare hur patienten sedan behandlas.

Grimsruds huvudperson Eli växer upp i Norge men flyttar i tonåren till Sverige för att gå i folkhögskola. Redan som barn upptäcker hon att hon har en talang för att berätta, men berättandet försvåras av det faktum att hon också lider av svår dylexi och problem med synen. Att hon dessutom har en mängd röster inom sig som styr hennes vardag gör inte saken enklare. Men i Sverige skapar hon starka vänskapsband, och väninnan Lolo blir en dem som alltid kommer till undsättning när vardagen blir ohanterbar.

Berättelse har två huvudtrådar: den ena skildrar Elis försök att leva som etablerad författare i ett nutida Sverige, den andra spårar hennes uppväxt och ungdomstid. Den nutida Eli har börjat i kognitiv terapi och träffar terapeuten Jonatan som kommer hem till henne för samtal. När Grimsrud skildrar Elis kamp med sina röster lyckas hon skapa en textvärld som är såväl oförskönad som vacker. Här handlar det inte om att placera den lidande författaren på piedestal utan om att borra sig in i människans psyke, och detta gör Grimsrud alldeles lysande.

Eftersom skrivandet som tema är en så viktig beståndsdel av romanen faller det sig naturligt att språket också har en central plats. Att läsa ”En dåre fri” är dels att ta del av en stark berättelse men sålunda också att njuta av Grimsruds träffsäkra bildspråk: ”Jag vet att man inte ska förmänskliga djur. Men jag gör det ändå, och jag är övertygad om att Kiril kattliggör mig.”, heter det på ett ställe. En annan formulering i slutet av romanen ringar vidare på många sätt in problematiken i den schizofrena människans vardag: ”Enda skillnaden mellan mig och en galen är att jag inte är galen.”

Beate Grimsruds ”En dåre fri” synliggör galenskapen som betydligt mer problematisk än många nog tror. Elis värld blir läsarens värld, och det är inte utan att man blir en aning tveksam till hur mentalt stabil man själv är – var gränsen egentligen går mellan kreativitet och galenskap.