Vem lyssnar på flyktingens tystnad?

Om månen alls syntes. Khashayar Naderehvandi. Norstedts. 2011.

Det är med ett melodiskt viskande som den debuterande Khashayar Naderehvandi, född 1981 i Teheran och uppvuxen i Malmö, välkomnar läsaren in i sin diktvärld. I den första delen av diktsamlingen ”Om månen alls syntes” tecknas konturerna av en syster och två bröder som håller till i ett fallfärdigt hus – ett tidlöst hus som också återvänder i samlingens sista dikt, då samtidigt sönderfallet och upprustat. Men i inledningen är huset ännu befolkat, och systern som minns hur hon litet barn som kröp upp i sin mormors trygga famn tvingas bli sina bröders mor: ”varje morgon klär sig systern i moderns kläder, / tar hand om det fallfärdiga huset // fyller hon igen en spricka / uppstår en ny [...] sätter hon sig vid den äldste brodern / tynar den yngste bort”.

Sorg är en påtaglig känsla i dikterna, och i den andra delen av Naderehvandis diktsamling berättar någon för diktjaget om sina minnen av ett fallfärdigt hus. Sorgen verkar inte bestå så mycket i den förlorade barndomen som i diktjagets omsorg om det berättande duet: ”när förmörkelsen var över ville jag ge dig något tillbaka / en annan historia”. Tystnaderna i den litterära texten som kan vara så talande blir i Naderhvandis dikter en börda som bärs av flyktingen vars kunskap sägs vara ”att bara äga det som man kan bära med sig”. Det är dock en kunskap som inte kommer från en position av frihet: ”också över flyktingen vilar en förbannelse / men vidrörelsens förvandling är oberäknelig / ibland blir det guld / ibland blir det tystnad”. Att tiga är guld, brukar man säga. En fråga som kan upptäckas i diktsamlingen är således vad tigandets guld egentligen är värt, om det inte egentligen är så att det är de som inte behöver lyssna som vinner mest på den tigandes tystnad.

Det är en rörelse som präglar mötet mellan diktjaget och duet, tillsammans rör de sig över sidorna från balkonger, in i bilar, upp på en motorcykelsadel. Den återkommande punkten är månen som blir som en illusion av en fast punkt i tillvaron: ”Kanske började det med: / månen följde efter oss / vart vi än var på väg följde den oss / jag höll hårt om dig / eller du / höll hårt om mig”. Det paradoxala i att relativiteten blir den fast punkten i tillvaron illustreras också genom exempel från partikelfysiken, och tankeexperimentet med Schrödingers katt som teoretiskt sett samtidigt är både död och levande får diktjaget att undra vad en sådan vetskap kan göra med en människa: ”Om du bara hade vetat något om det där, / kanske du skulle ha sett / helt andra saker”. Även om diktjaget och duet reser tillsammans är det återkommande problemet att överbygga mellanrummet mellan två människor – men relativiteten kan också läsas som ett hoppfullt element. Relativiteten kan också förstås som en möjlighet till andra världar, till potentiell förändring och närhet mellan människor. Aldrig så krasst formulerat hos Naderehvandi, men ändå en underliggande stämning i texten.

I ”Om månen alls syntes” lyssnar Khashayar Naderehvandi framgångsrikt på mellanrummen mellan samtalen, på luftrummet mellan kropparna. Att säga att det är vackert är att riskera att förminska diktsamlingens mångbottnade innehåll, men det är vackert. Det är också språkligt avskalat utan att det görs på bekostnad av bildspråket och Naderehvandi är oerhört skicklig på att varsamt visa på ögonblicksskeenden utan att de för den delen ges en övertydligt symbolisk laddning. ”Om månen alls syntes är en stark debut som inte räds att tampas med tystnaden, som ger en inkännande bild av ett möte mellan människor på randen mellan att glömma och förtränga.