Jag är den sista juden. Chil Rajchman. Treblinka
(1942-1943). Norstedts. 2010. Översättning från jiddisch och
förord av Salomon Schulman.
Alla som någon gång har läst en
vittnesskildring från koncentrationslägren vet hur svårt det är
att värja sig mot bilden av de utmäglade och sjuka personer som
tvingades se sina medmänniskor dödas på de mest avskyvärda sätt.
Till Treblinka II fördes judar, romer och andra oönskade
människogrupper för ett enda ändamål: att dödas. Nästan 900 000
människor dog i Treblinka, endast 57 personer överlevde. ”Jag är
den sista juden” är överlevaren Chil Rajchmans berättelse om en
plats och en tid som fortsätter att chockera.
Rajchman var noga med att hans
anteckningar inte skulle publiceras före hans död. Kanske för att
en tidigare publicering skulle ha gjort det ännu omöjligare att
försöka leva som en vanlig människa. ”Han ville vara som vi
andra”, skriver översättaren Salomon Schulman i förordet,
”fastän han innerst inne visste att det inte var möjligt.”
Rajchman dog år 2004, dryga sextio år efter att han lyckades rymma
från Treblinka. Efter andra världskrigets slut vittnade han flera
gånger om sina upplevelser och deltog i rättegångar mot
krigsförbrytare.
I förordet påpekar Schulman även att
orden inte räcker ”för att beskriva de överlevandes oändliga
smärta.” Trots det är det som om orden är det sista strået
människan kan gripa efter när världen ter sig kolsvart. Chil
Rajchman skrev ner sina erfarenheter strax efter att han mirakulöst
nog lyckades rymma i och med ett uppror i lägret och berättelsen
präglas därför av en råhet och hastighet, en slags vädjande
ärlighet som gör Rajchmans skildring oerhört stark. Det faktum att
hans erfarenheter berättas i rapporterande ton understryker den
obegripliga situationen: ”Männen bar ut liken, städarna tvättade
och rengjorde korridoren. Målarna drog som alltid ett lager färg
över väggarna vilka blivit nedstänka av de dödades blod och märg.
Byggnaden stod åter klar för att ta emot nya offer.” Något av
det kusligaste i Rajchmans vittnessklidring ligger i dylika detaljer
om nazisternas omsorg om städning och noggrannhet.
En av orsakerna till att Rajchman
överlevde Treblinka var att han fick jobb som ”tandläkare”, det
vill säga som utdragare av kontsgjorda tänder och guldplomber ur
likens munnar. I Treblinka II var man oerhört noggrann med att alla
konsgjorda tänder skulle dras ut och den som missade en tand blev i
bästa fall piskad, i värsta fall en ny ”patient” till
tandläkarna.
Det är enkelt att använda ord som
”ofattbart” och ”fruktansvärt”, men det är svårt att ge
orden den tyngd de skulle behöva för att beskriva berättelser som
”Jag är den sista juden”. Som översättaren Schulman säger så
räcker orden inte till, inte ens i en tredjehands beskrivning.
Samtidigt är det kanske för att såväl Schulman i sitt förord som
jag i den här recensionen försöker oss på något som inte är
möjligt, att omskriva Rajchmans erfarenheter och liv i en lättläst
presentation, en förberedande text som ska vägleda läsaren till
den ursprungliga berättelsen.
Problemet är bara att det kan ha en
urvattnande effekt. Chil Rajchmans text ska läsas i första hand och
i första hand enbart. Den ska läsas långsamt och läsaren ska låta
sig drabbas, känna försvarsmekanismerna vika undan. Orden må inte
vara nog, men snart är de det enda som finns kvar av överlevarna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar