En komikers vardag

Jag vägrar dö nyfiken. Babben Larsson. Norstedts. 2010.

Att arbeta i underhållningsbranschen innebär att arbeta med en mängd förväntningar på ens person, inte minst om man är komiker. I den personligt berättade ”Jag vägrar dö nyfiken” vittnar den folkkära komikern Babben Larsson om sina erfarenheter som underhållare, och kanske mest som människa.

Stilen är avslappnat kåserande, och detta avslappnade intryck stämmer även bra överens med textförfattaren: Babben Larsson är känd för sina till synes spontana och rättframma kommentarer av typen: ”Att föda barn är som att skita ut en soffgrupp” (Parlamentet, oktober 2002). Citat från Larssons tid som stand-up komiker finns insprängda i texten men till allra största del består boken av de korta kapitel där Larsson funderar kring liv och karriär.

Det är förstås självfallet att det ligger mera bakom Larssons framgångar än några väl timade skämt. En stor del av boken handlar om hur hennes arbetsnarkomani ett flertal gånger har lett till ordentlig utbrändhet. Skuldkänslorna över att inte ha tillbringat tillräckligt mycket tid med dottern är ständigt närvarande, så även tankarna på otillräcknelighet och prestationsångest.

Samtidigt resonerar Larsson uppfriskande handfast kring sina bekymmer, som här när hon efter ett misslyckat besök på Liseberg med dottern grubblar över sina skuldkänslor: ”Mitt i detta ältande vaknade jag till. Varför skulle jag behöva känna skuld? Kunde jag styra vädret kanske? ... Hade jag avgett något löfte till min dotter och lovat att hon alltid ska få vackert väder när hon går på nöjesfält? Nej, nej, nej.” I sin besvikelse över den misslyckade dagen inser hon att hon har bestämt att dottern ska få en perfekt barndom, en tanke som många föräldrar nog har men som inte alltid är helt realistisk. Åtminstone inte i bemärkelsen ”alltid-fint-väder-när-mitt-barn-ska-gå-på-nöjesfält.”

”Jag vägrar dö nyfiken” är ett hopkok av anekdoter och betraktelser som kunde bli spretigt, men på samma sätt som komikerkarriären innebär mer arbete än många kanske tror så verkar också Larssons till synes spontana text ha redigerats väl, och det är något som märks. Larsson kommer med många tänkvärda synpunkter på såväl underhållningsbranschen som på vardagen och livet.

Det känns aldrig tillgjort men aldrig heller banalt. Larsson hymlar inte med sina svagheter men samtidigt visar hon på en enorm styrka när det gäller sådant som är viktigt för henne.

Mitt i allt detta är det dessutom roligt, ibland riktigt roligt, som i berättelsen om när Jan Guillou var gäst i hennes program Babben & co och fick leka ”gissa bajset”: ”Allting var frystorkat förutom en vildsvinsskit som vi fått in färsk samma morgon. Att se Guillou bryta isär den och göra en djupandning genom näsan var lika mycket en uppvisning i manlighet som någonsin Tarzans vrål.”

När man läser ”Jag vill inte dö nyfiken” får man sålunda också en inblick i hur någon som är så här rolig verkar och fungerar i vardagen. Och att det inte alltid är så lätt att förväntas komma mer skämt på löpande band.