Vad jag pratar om när jag pratar om löpning. Haruki Murakami.
Norstedts. 2010. Översättning från japanska av Eiko
och Yukiko Duke.
Haruki Murakami är en författare som
inte är helt bekväm med att författarrollen numera i allt större
grad inbegriper offentliga framträdanden, intervjuer och avslöjanden
ur privatlivet. I ”Vad jag pratar om när jag pratar om löpning”
gör han dock ett undantag när han, i vad som närmast kunde kallas
kåserande dagboksanteckningar, bjuder in läsaren till att ta del av
hans tankar om löpning.
Löpning är inte en sport för
Murakami, det är en livsstil. Trots otaliga försäkranden om att
han är en ensamvarg som går mot strömmen är det inte utan att jag
tänker att hans senaste bok passar som hand i handske med dagens
livsstilsbesatthet. Samtidigt är det oundvikligt att en person som
ägnar en så stor tid av sitt vakna liv till att löpträna,
muskelträna och kalkylera olika lopp inte skulle ha löpningen som
livsstil. Hängivenhet eller mani – det är kanske två sidor av
samma mynt – när det gäller långdistanslöpning verkar det
hursomhelst vara en förutsättning för att klara av alla psykiska
och fysiska prövningar.
Murakami löper marathon och
ultramarathon, han löper i USA och på Hawaii, han löper i
montionsspår och i storstäder. Och han skriver. I ”Vad jag...”
är skrivandet ständigt närvarande, om inte alltid uttalat så i de
stumma underströmmar som kan anas under Murakamis noggranna
beräkningar. Han tänker inte när han löper men ändå blir
löpningen en motkraft till det stillasittande författararbetet. Den
ger honom tillräckligt med energi och stimulans till att kanalisera
kreativiteten och fantasin till sina texter.
Jag avskyr att löpa. Men jag älskar
att skriva. Betyder det enligt Murakami att jag är dömd som
skribent? Nej, Murakami försäkrar om och om igen att hans bok inte
är en ”börja löpa du också!”-manual. Det är helt enkelt hans
sätt att leva. Olika skribenter arbetar på olika sätt och det är
han väl medveten om. Det jag uppfattar som centralt i hans bok är
återigen hängivenheten och modet att våga satsa helhjärtat på
vad det än må vara.
Som hängiven läsare måste jag
medge att jag föredrar Murakamis romaner trots att det personliga
tilltalet i ”Vad jag...” känns uppfriskande. Naturligtvis är
det alltid spännande att läsa en författares till synes mer
privata anteckningar men för mig kommer sådant ändå för det
mesta att förbli kuriosa. Om du vill veta något om Murakamis
skrivande, läs då hans romaner. Om du vill veta något om glädjen
i hårt arbete eller om du är intresserad av löpningens filosofi,
ja då passar ”Vad jag... ” utmärkt för dig.
Även om det finns teman i Murakamis
löparbetraktelser som också återfinns i hans romaner (så som
individens begränsningar, ensamhet och en blygsamma kärlek till
mänskligheten) så är det i romanerna dessa teman verkligen
brinner. Samtidigt kanske inte allt måste brinna lika starkt. Att ha
löpning som livsstil må alltid te sig som en outhärdlig tanke för
vissa människor, Murakamis bok kan bidra till att skingra en del av
mystiken: de som tycker om att löpa kommer att fortsätta löpa, de
som inte tycker om det gör något annat. Mer komplicerat än så
behöver det inte vara.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar