Mystiskt men svårgripbart

Vattentrappor under jorden.  Irmelin Sandman Lilius. Schildts förlag. 2010. 

Det finns ett fruktansvärt fult ord i det svenska språket som ironiskt nog har att göra med språkinlärning. Detta ord är ”finnbete”. Det fula ordet beskriver dock en praktik som folk fortfarande utsätter sig för, nämligen det att som svenskspråkig besöka en finskspråkig familj för att lära sig bättre finska. ”Utsätter sig för” säger jag för att jag aldrig hade varit modig nog att ge mig in på detta, men finnbete är minsann något som Edla från Hangö prövar på i Irmelin Sandman Lilius barnbok ”Vattentrappor under jorden”.

Under 1950-talet bodde och arbetade nämligen Edla på Haukkala gård vid Saukkojärvi. Där fick hon jobba hårt under stränga Rouva och hennes man agronomi samtidigt som hon lärde sig finska. När romanen inleds har den unga Edla blivit mommo Edla, mommo till Rasse Rask, och tillsammans med sitt barnbarn gör Edla en tidsresan tillbaka till 1950-talets Haukkala för att återfinna sin gamla dagbok. För att inte förvirra sina gamla arbetskamrater återtar Edla sin unga kropp och lyckas på så sätt maskera att hon kommer från framtiden.

För mig som aldrig har haft någon relation till Sandman Lilius böcker är det till en början svårt att komma in i historien. Språket som delvis består av en blandning av finska och Hangödialekt ter sig utestängande och jag kommer på mig själv med att fundera över vilka enorma skillnader det finns inom den finlandssvenska kultursfären. Hur jag som med min knaggliga finska borde ha åkt på finnbete kan känna mig sorgsen över att inte känna mig delaktig av den språkvärld som Sandman Lilius skildrar. Samtidigt är det som om detta efter ett tag gör mig än mer involverad i Edlas och Rasses resa. För jag står precis som Rasse utanför den värld jag besöker.

Det är något mystiskt med Sandman Lilius sätt att berätta. För å ena sidan ter sig berättelsen rätt så traditionell, nästan gammaldags. Men å andra sidan får jag en känsla av att det som Sandman Lilius väljer att inte berätta är minst lika viktigt som det som sist och slutligen har landat mellan bokens pärmar. Under ytan av berättelsen om Rasses och mommo Edlas upptäckter på Haukkala gård finns en mängd dubbeltydigheter som t.ex. handlar om agronomis relation till den unga Edla. Också i skildringen av den stränga Rouva kan jag ana en förståelse som aldrig skrivs ut. En förståelse för de begränsningar som en hemmafru på 1950-talets landsbygd var tvungen att leva med.

I ”Vattentrappor under jorden” försöker Rasse tillsammans med sin nya bekantskap Kauko rädda sjön som agronomi vill torka ut för att få ny odlingsjord. Han jobbar också tillsammans med sin mommo på gården och upptäcker att det finns varelser i huset som borde ha dött för länge sedan. Flera olika tidsplan vävs samman och skapar därigenom en känsla av tidlöshet i berättelsen. Trots detta – eller kanske på grund av detta – har jag svårt att begripa vad det är jag egentligen har läst när jag kommer till berättelsens slut. Kanske är det denna svårgripbarhet och mystik som har gjort Sandman Lilius till den älskade berättare hon är, men för mig blir det i slutändan lite för diffust. Och jag undrar om det där som inte sägs rakt ut i istället ibland borde ha fått röst.