Friktionslöst relationsdrama

Sommarhuset. Anna Fredriksson. Forum förlag. 2011.

Sommaren är en tid för vila och avkoppling, ofta tillsammans med släkten. Men ibland vill släkten en sak och du en annan och då kan det sluta med att du är mer stressad efter semestern än du var innan den började. I debutromanen ”Sommarhuset” använder manusförfattaren Anna Fredriksson sommarmotivet som en tid då var och en vill känna sig fri att göra vad de vill som bakgrund till en historia om svek och brustna familjerelationer. I centrum av berättelsen står sommarhuset som under otaliga somrar har bebotts av Eva och hennes mor. När modern tar livet av sig och det visar sig att det saknas ett testamente tvingas Eva plötsligt ta kontakt med sina två frånvarande syskon och ge sig in i en kamp om sommarhusets framtid.

”Sommarhuset” är ett relationsdrama som placerar tre syskon i en typisk triangelkonstellation. I den ena udden vilar den äldsta dottern Eva, ansvarstyngd av de många åren med den sjuka modern och med en benägenhet att betrakta sig som martyr och som rationell motpol till sina två framgångsrika syskon. I den andra udden finns Maja, den yngsta dottern som flyttade hemifrån efter dunster med modern och som nu har intagit den mest offensiva positionen och vill bygga om och sälja sommarhuset. Där emellan finns till sist Anders, mellanbrodern som i romanens inledning tar Majas parti men som under berättelsens gång flyttar sig allt närmare Eva.

Dynamiken mellan syskonen är för det mesta realistisk men ibland verkar Fredriksson lita aningen för mycket på sin estetiska intuition: stundvis passar bitarna för perfekt ihop, i en roman som strävar efter realism känns också syskonens mindre smickrande egenskaper tillrättalagda. I verkligheten är det få relationer som bildar perfekta trianglar, oftast sticker det ut ojämna uddar lite här och var.

Eva som också är romanens berättare gör allt för att markera sin närvaro i sommarhuset: ”Att helt isolera sig skulle emellertid kunna uppfattas som ett svsghetstecken. Bättre då att ständigt finnas med, att inte låta dem glömma hennes existens. Hon tänker glida runt som ett högst påtagligt problem.” Evas beteende får vardagspsykologen i mig att viska ”passiv-aggressiv”, en form av personlighetsstörning som lämpar sig väl i ett litterärt sammanhang. Eva smyger omkring och betraktar, hon sätter sig demonstrativt med sin kaffekopp lite varstans och hon gör sitt bästa för att inte blanda sig i – denna konflikträdsla skapar en tryckt stämning som Fredriksson använder som fundament i berättelsen. En god idé som också driver romanen framåt mot den oundvikliga upplösningen.

Som hantverk betraktat är ”Sommarhuset” sålunda närapå felfri. Ingredienserna för ett relationsdrama finns där: de isärdrivna syskonen, den döda modern, det symboliska huset, de ingifta familjemedlemmarna, den svenska sommaren, det realistiskt använda språket etc. Trots detta, eller kanske snarare på grund av detta, är det något som saknas. Jag saknar ojämnheterna och de tvära kasten. Det som slipas för mycket skapar till sist knappt någon friktion, och utan friktion glider det mesta obemärkt förbi.