Att skriva sig själv synlig

Artikel

Osynlig. Paul Auster. Albert Bonniers förlag. 2010. 315 sidor. Översättning Ulla Roseen.

Paul Austers roman ”Osynlig” som nu utkommer i Ulla Roseens svenska översättning har fått ett blandat mottagande i såväl engelsk- som svenskpråkig press. Flera recensenter verkar rent ut sagt trötta på den amerikanska författaren som under 1980-talet sprängde gränserna för romanen med ”New York Trilogin” (1987). I ”New York Trilogin” använder sig Auster av detektivgenren för att maskera några rätt så komplicerade språkvetenskapliga frågeställningar. Romantrilogin gjorde Auster till kritikernas guldgosse, men idag ställer sig många kritiker sig mer skeptiska till författaren. Den amerikanska litteratukritikern James Wood går t.ex. hårt åt Paul Auster i en artikel i tidskriften The New Yorker (30.9.2009), i och med en diskussion av ”Osynlig” anklagar nämligen Auster för att inte kunna gestalta sina berättelser. Wood menar att Austers berättande har fått allt mer maneriska drag och att hans originalitet kan ifrågasättas.

I ”Osynlig” framträder huvudpersonen Adam Walker genom en rad texter som till stor del är författade av honom själv. Detta kan sägas vara ett exempel på Paul Austers kända och kritiserade saltomortalknutar – boken visar sig nämligen vara en text som fortfarande är under arbete, och läsaren är inte ensam i sitt möte med berättelsen. Som ytterligare läsare fungerar nämligen också Walkers författarvän Jim som får rollen som uppmuntrare och skrivhandledare.

Det hela tar sin början i mötet med den karismatiske men kylige machomannen Rudolf Born och hans kvinnliga kumpan Margot. Walker är på många sätt Borns motsats: han är ung och naiv, han drömmer om att bli poet, och han är sexuellt oerfaren och har svårt att orientera sig i den förföriska Margots tvetydiga blickar. Born är å andra sidan en man som har genomlevt krig och elände och som gärna förhärligar våld och känslomässig hårdkokthet. Born lägger dessutom gärna ut texten om sina avvikande åsikter och framstår trots sina dryga trettio år snarast som en äldre härdad herreman.

Men trots karaktärernas olikheter så är det skrivandet som för dem samman. Av någon märklig anledning föreslår Born nämligen att han ska starta en kulturtidskrift för att rädda Walker från ett liv i misär. Vad denna misär består av är oklart och Borns initiativ ter sig abrupt och osannolikt, men Walker som inte har något att förlora ger sig helhjärtat in i planeringsarbetet. Nu behöver han inte längre definiera sin identitet som någon som vill hålla på med ”Skriftställeri. Klottrandets ädla konst”, som han uttrycker det, utan har möjligheten att leva ut sina drömmar i verkligheten. Även om tidskriftsprojektet inte går helt enligt planerna förblir skrivandet ett viktigt sätt för Walker att definiera sin identitet. Detta inte minst eftersom ”Osynlig” till stor del berättas i stycken som är skrivna av Walker själv i ett försök att förstå och förenas med sin livshistoria.

Livsberättandet är en kulturyttring som har haft stor genomslagskraft under de senaste åren. Blandandet av fakta och fiktion är ett populärt diskussionsämne inom både film och litteratur, och Paul Auster är en person som länge har ägnat sig åt detta inom både genrerna. Litteraturforskare som ägnar sig åt författarskapet tar gärna fasta på att Auster ofta blandar in självbiografiska detaljer i sina romaner. I ”Osynlig” är den aspekten dock enligt min mening mindre intressant. Det som fascinerar mig är snarare det sätt på vilket Walker försöker synliggöra sin identitet genom att skriva om sitt liv. Här är det inte författaren Austers livsberättelse som är i fokus utan snarare livsberättandet som fenomen.

Walkers livshistoria berättas inledningsvis av Walker själv i första person, men under berättelsens gång sker det en förskjutning där de sista delarna berättas om honom i tredje person. Från romanens inledande ord, ”Första gången jag skakade hand med honom var våren 1967” förändras fokus till att beskriva hur ”Walker anländer till Paris innan hans kurs enligt schemat ska börja.” I en roman som heter ”Osynlig” är en ofrånkomlig fråga vem det är som inte syns. För även om Walkers skrivande synliggör honom för såväl läsaren som för karaktären Jim, så innebär förändringen av pronomen i Walkers berättelse samtidigt att avståndet till honom ökar. Ju längre in i romanen jag kommer desto mer försvinner han in i texten. I och med den stegvis uppluckrade berättelsen blir han mot slutet närmast osynlig.

Man kunde säga att Walkers problem är att han inte kan kontrollera sin egen berättelse, inte ens när han försöker göra sig själv till ett neutralt objekt. Hur han än vänder på sig själv så befinner han sig alltid i sin egen kropp, också när han skriver. Kanske är det så att den han är mest osynlig för är sig själv, att skrivandet är ett sätt för honom att greppa de märkliga händelserna som har präglat hans liv. För trots att berättandet och skrivandet är centrala teman är ”Osynlig” också en historia om Walkers försök att acceptera en rad svåra händelser. Våldsbrott, erotiska möten och incestuösa relationer är enbart några saker som Walker tampas med. Det egentliga dilemmat kan dock sägas handla om den moraliskt korrekta identitet som Walker har byggt upp och det fatktum att denna identitet blir en omöjlighet när Walker konfronteras med verkligheten.

Kan skrivandet då som Walker verkar tro rädda en människa från sig själv? I en text är det möjligt att bygga upp en ny idenitet som är mer önskvärd en den identitet som man upplever att omgivningen projicerar på en. Men svårigheten med ett sådant projekt är att det aldrig går att veta hur omgivningen kommer att reagera på texten (detta gäller förstås inte uteslutande den litterära texten utan även andra former av konstnärligt uttryck). Att vara författare är att till viss del vara en manipulerare. Manipulationen utgår dock förhoppningsvis ifrån ett slags ömsesidigt kontrakt mellan författare och läsare. Men när gäller berättelser om självupplevda händelser kan läsarens förväntingar på texten sägas se något annorlunda ut. ”Om jag inte hade fått reda på att det var en sann historia skulle jag antagligen ha dykt ner i dessa dryga sextio sidor och tagit dem för inledningen till en roman”, säger Jim när han har läst den första delen i Walkers berättelse. Att samma stycke faktiskt inleder romanen ”Osynlig” sätter naturligtvis en austersk twist på det hela.

Även om skrivandet kan vara ett sätt för skribenten att omforma sin identitet så innebär också den text som utger sig för att vara sann en mängd stilistiska och tematiska avvägningar. I valet att synliggöra något görs också alltid valet att osynliggöra. Paul Auster låter sin huvudperson Adam Walker sätta egna ord på sin erfarenhet och det är den bilden som läsaren får gottgöra sig med. Men ”Osynlig” lämnar trots det en mängd frågetecken om vad det egentligen är som Walker försöker göra, och det är dessa frågetecken – dessa icke-synliga svar – som fascinerar mig mest.