Musiknörderi för Hornby

Juliet, Naked. Nick Hornby. Forum förlag. 2010. Översättning från engelska av Marianne Mattsson.

Ni vet de där irriterande besserwisser-musikälskarna som blir irriterade när ”deras” musik plötsligt blir tillgänglig för den stora allmänheten? Jag är en av dem. Kanske är det därför jag inte kan låta bli att känna ett visst medlidande med karaktären Duncan Thomas i Nick Hornbys senaste roman ”Juliet, Naked” vars uppgift i livet är att känna till allt om den fiktiva singer-songwritern Tucker Crowe.

Crowe har varit försvunnen i tjugo år efter ett mystiskt besök på en snuskig toalett någonstans i Minneapolis. Det är i denna toalett romanen inleds tillsammans med brittiska Duncan och hans något motvilliga medresenär, sambon Annie. Tucker Crowe-pilgrimsresan leder också till den mytomspunna Juliets hus där Duncan tvingas inse att hans beundran inför Crowe gränsar till besatthet. Crowes mest kända verk, albumet ”Juliet”, är tillägnat denna kvinna och efter Crowes försvinnande har hon fått kultstatus.

Hemma i England öppnar den förvånade Annie några veckor senare ett kuvert som innehåller ett album kallat ”Juliet, Naked” som visar sig innehålla originalinspelningarna till det som skulle komma att bli ”Juliet”. Annie och Duncan visar sig dock ha helt motsatta åsikter om musiken – åtminstone om man får tro deras respektive recensioner på hemsidan som febrilt försöker hålla Crowe vid liv. Det blir kalabalik hemma hos paret och när Annie får ett mail från någon som påstår sig heta Tucker Crowe men väljer att inte berätta det för sin sambo är sammanbrottet nära.

Kvaliteten på Hornbys romaner de senaste tio åren har gått upp och ner, och kanske är det så att den återigen är på väg uppåt. ”Juliet, Naked” är inte någon omvälvande läsupplevelse men det måste den kanske inte heller vara. Händelseförloppet är underhållande och fungerar förvånansvärt bra med tanke på hur konstruerat det samtidigt känns, men den största behållningen finns nog i karaktärersbeskrivningarna, som när Annie grubblar över sitt förhållningssätt till Crowe: ”Var kom det här ogillandet ifrån helt plötsligt? Var inte hans brokiga förflutna halva charmen? Vad tjänade det till att dras till en rockmusiker om hon ville att han skulle bete sig som en biliotekarie?”

”Juliet, Naked” är underhållning som gränsar till satir, och den läsare som inte är bekant med musiknördens inre mekanismer riskerar att bli ordentligt irriterad. Trots att jag har tvingat med familjemedlemmar till huset där Freddie Mercury dog och precis som Duncan undrat: ”Skulle det verkligen ha varit så fruktansvärt om hon på något vis markerat platsens betydelse? Med en diskret plakett eller något?” så blir jag inledningsvis också irriterad. För Duncan är en dryg jäkel. Men Hornby låter i slutändan alla karaktärer bli mänskliga, och det får mig att undra om det inte bara var igenkänningsfaktorn som gjorde sig påmind. ”Juliet, Naked” är inte någon stor roman, ibland är det mest fånigt, men det hindrar inte att det är stundvis rolig läsning för såväl musiknördar som för deras belackare.