Försiktig men passionerad bakgrundsfigur

Månens anförvant. Niklas Rådström. Albert Bonniers förlag. 2009.

Niklas Rådström är en produktiv författare som gärna lånar karaktärer från historien, i romanen ”Gästen” från 2006 skildrade han exempelvis mötet mellan de två stora berättarna H C Andersen och Charles Dickens. I hans senaste verk ”Månens anförvant” är det librettisten Lorenzo Da Pontes (1749-1838) livsöde som får färg och form. Berättelsen kan närmast beskrivas som en i romanform utbroderad biografi där Da Ponte själv berättar om sitt händelserika liv i Europa och USA.

Da Ponte är mest känd för sitt samarbete med Mozart, men han arbetade även med dennes ärkerival Salieri. Hans mest kända verk är hans liberttin till operorna Figaros bröllop, Don Giovanni och Così fan tutte. Efter sin flytt till USA arbetade Da Ponte också inom diverse andra branscher, däribland som bokhandlare och föreståndare i en mataffär. I ”Månens anförvant” är dock vänskap ett särskilt framstående motiv. Mozart, som av Da Ponte kallas vid det informella namnet Amadeo, har naturligtvis en viktig plats i berättelsen och så har även Giacomo Casanova.

Både Casanova och Da Ponte kommer från Venedig och deras vänskap blir för Da Ponte en länk till det förflutna. Casanova skildras mycket ömsint, och trots att Da Pontes lynne är mycket olikt vännens tycker han sig förstå sig på dennes inställning till livet. I Rådströms tappning symboliserar Casanova bland annat hoppfullhet och ungdom, och när Da Ponte berättar om hur hans vän en gång lyckas rymma från ett fängelse där han har suttit fängslad bland annat för otukt och spelskulder får texten ett poetiskt skimmer över sig: ”Där ligger han, Giacomo, så nära stjärnorna att han kan röra dem med sina fingertoppar, med universums hela ändlöshet välvande över sig. Ännu återstår att ta sig ner från fängelsets tak [...] Men just nu endast friheten, ingenting annat än friheten. Himmel. Stillhet. Upprymdhet. Den känslan. Den möjligheten.”

Som berättartekniskt grepp väljer Rådström att inleda sin roman med de händelser som ligger den åldrande Da Ponte närmast i tiden. Sedan färdas han bakåt, från New York till London till Prag och Venedig. När slutet närmar sig blir Da Ponte med andra ord yngre och yngre, men den blick som bevakar den nyfödde lille pojken som lyssnar på sin sjungande mor är trots allt den gamle mannens. Det är en vemodig Da Ponte som redogör för sina viktiga och svåra livsögonblick och ibland blir det aningen tillrättalagt.

Samtidigt är ”Månens anförvant” inte en roman som försöker chocka och överraska läsaren. Kanske kan titeln här vara upplysande, den syftar nämligen på att Da Ponte som librettist hade en betydligt mer tillbakadragen roll än de han arbetade tillsammans med: ”Mitt återspeglade ljus framträder först när deras fallit under skuggan och världen mörknat, då kan mitt bleka sken ge vägledning om än ingen värme.”

På samma sätt som Lorenzo Da Ponte fungerar som en sorts bakgrundsfigur så intar även Rådströms text läsaren med viss försiktighet. Ett effektivt sätt att levandegöra en historisk person må hända, men också ett ganska riskfyllt grepp. I ”Månens anförvant” fungerar greppet dock för det mesta mycket väl och som ett resultat av detta bjuder Rådströms på en känslosam resa in i den gamle Da Pontes erinringar om sitt liv.