Det oförklarliga brottets anatomi

Litteratur. Samlaren. Robert Åsbacka. Schildts & Söderströms. 2012. 191 sidor. 

Redan i öppningsscenen i etableras den otäckt krypande stämning som präglar Robert Åsbackas senaste roman “Samlaren”. Den tolv år gamla Tom upptäcker något som glimrar på botten av en vattenfylld stengryta, och samlare som han är försöker han fiska upp föremålet: ”Det viktiga låg nere på botten och glimrade. Jag ville inte sticka ner armen i det kalla vattnet, så istället letade jag fram två pinnar, satte mig på knä och stack ner pinnarna i grytan. Föremålet gled hela tiden undan, ut mot de rundade kanterna.” Bilden är inte bara visuellt effektiv, den är fungerar även som en metafor för romanen. ”Samlaren” kretsar kring ett fasansfullt våldsbrott som den nu vuxne Tom försöker förstå. Men oberoende av hur han närmar sig brottet går det inte att finna dess centrum, det riktigt grova brottet verkar helt enkelt sakna logik.

Vi befinner oss i en svensk småstad i slutet av sextiotalet. Tom och hans bästa kompis Mats roar sig med att knycka saker av folk, verktyg av byggarbetare, färggranna vimplar ur grannen Bo Englunds bil. Genom småstölderna kartlägger pojkarna sin verklighet, inte medvetet kanske, men det är tveklöst ett effektivt sätt för dem att markera sin existens. Samtidigt finns här en paradox – å ena sidan når Tom en känsla av (om än något skuldbefläckad) makt när han lyckas stjäla något, å andra sidan kan man fråga sig vad denna makt är värd så länge ingen saknar de stulna föremålen.

När Mats flyttar lämnas Tom ensam med sina samlingar. Nu blir inte bara ensamheten ett problem för den socialt obekväma Tom, det finns också ett ständigt hot från de något äldre bröderna Miroslav, två illasinnade pojkar som Tom har lyckats göra sig ovän med. Tom längtar efter att bli vuxen: ”Det var inte långt kvar, inte om man tänkte på ett helt liv från det man föddes till att man dog. Kanske som två centimeter på en vanlig linjal.” Sanningen är förstås att den vuxenvärld som Tom drömmer om är långt ifrån okomplicerad och i praktiken är det ingen som vet när linjalen plötsligt brister på mitten. 

Det här är en sida av “Samlaren”. En annan sida består av de utdrag ur förhörsprotokoll som som finns insprängda mellan de mer berättande kapitlen. Från förhörsprotokollen får vi veta att Toms granne Bo Englund är misstänkt för ett grovt våldsbrott som begicks bara några dagar efter den tid som skildras i romanen, och redan mycket tidigt står det klart att hans sambo Viola är offret. 

Våldsbrottet baserar sig på en verklig händelse, ett yxmord som ägde rum i Skoghall utanför Karlstad vid tiden kring lucia 1969, på sätt och vis kan Åsbackas roman således betraktas som ett ytterligare objekt i de samlingar som rör mordet i Skoghall. Samlandet som tema existerar i flera olika lager i Åsbackas roman: Toms oskyldiga sakletande, en obehaglig brevkorrespondens som Bo Englund för med olika kvinnor i jakt på deras långa naglar, samt polisens insamlande av material. Åsbacka är en skicklig berättarkonstruktör och de olika lagren bildar ett flätverk av temavariationer som tillsammans ger en ögonblicksbild av ett obegripligt brott. Genom närvaron av förhörsprotokollen i romanen gör Åsbacka också en snygg gir undan deckargenren – ”Samlaren” jagar inte någon upplösning, den granskar snarare våldets plötsliga uppdykande i vardagen. 

Robert Åsbacka har skrivit en roman som ställer fler frågor än den besvarar och jag lämnar ”Samlaren” med många tankar kring hur man bäst närmar sig till synes oförklarliga våldsbrott. Jag undrar också vad samlandet egentligen gör, inte bara med den som samlar, utan också med det individuella samlarobjektet. Alla fakta om det brott som Åsbacka bygger sin roman kring finns där mellan bokpärmarna, men detta till trots kan jag inte undkomma känslan av att det är någonting som saknas. Är kanske min gnagande känsla av otillfredställelse bara en avspegling av verkligheten, som en påminnelse om att en kartläggning av ett problem inte är det samma som dess lösning? Den vuxne Tom som är den som har samlat ihop både sina egna minnen och de övriga dokumenten konstaterar krasst: ”Jag finns inte i dokumentationen, jag nämns inte med ett ord. Det är förståeligt och samtidigt obegripligt.” Återigen en paradox à la Åsbacka som illustrerar vår mållöshet inför livet: vissa saker kan betraktas med förnuftig blick men ändå förbli gåtor.

Jenny Björklund - Bara gå

Bara gå. Jenny Björklund. Schildts & Söderströms. 2012. 180 sidor.

Huvudpersonen i Jenny Björklunds andra roman ”Bara gå” har myror i kroppen. Utifrån sett är hon en vanlig ung vuxen, hon studerar juridik och kämpar med att ta sig i kragen och skriva sitt examensarbete, hon har en nära vän och några bekanta, hon har haft ett antal pojkvänner och har precis inlett ett nytt förhållande. Men inuti henne är det något som inte stämmer, hon bär på en kvävande känsla av tomhet och har svårt att slappna av. Det är ett bekant tema som får tankarna att gå till bland annat den svenska författaren Johanna Nilssons ”Rebell med frusna fötter” (2001).

”Bara gå” är skriven i andra person, ett berättargrepp som paradoxalt nog både skapar närhet och distans. Närhet, eftersom duet kommer väldigt tätt inpå läsaren, något som för en del kan te sig störande men som jag tycker fungerar förvånansvärt väl. Distans, eftersom det ger intrycket av att det är huvudpersonen som är den som betraktar sig själv utifrån, oförmögen att hitta den punkt i sig själv som hon kan vila i, oförmögen att vara ett obetraktat jag.

Huvudpersonen kämpar med att slappna av, men hon är full av ambivalenta känslor, som här när nya pojkvännen Martí går ut för att köpa mjölk en morgon: ”Du sitter låst på sängen och tänker att du inte riktigt vet hur man gör det här med tvåsamhet. För någon del av dig hoppas att han inte ska komma tillbaka.” I bakgrunden finns också en flera år äldre försvunnen storasyster som kanske kan läsas som en nyckel till svårigheterna. Samtidigt är storasysterns närvaro i texten ibland något överflödig, Björklunds känsligt tecknade huvudperson skulle vara tillräckligt trovärdig också utan detta barndomstrauma.

Det är lustfyllt att läsa ”Bara gå”, Björklund har ett personligt språk, hon ömmar för sina ord och smyger ibland in finurliga ordlekar utan att det blir putslustigt. Ordlekandet är något mer tillbakahållet än i debutromanen ”Vad jag gjorde en höst” (2010) och blir faktiskt därför ännu mer effektivt. Ett exempel är kapitlet som handlar om huvudpersonens längtan tillbaka till Polen: ”Öst, du längtar tillbaka till öst”, tänker hon i kapitlet som passande nog heter ”Tröst”, eller kanske borde man läsa ordet som ”Tr(öst)”.

Det skulle vara lätt att säga något om att Jenny Björklunds huvudperson befinner sig i gränslandet mellan studieliv och vuxenliv, men även om det naturligtvis stämmer hotar det också att banalisera ”Bara gå”. För även om de yttre ramarna är bekanta – studiekamrater som blir färdiga, den fadda smaken av en studentfest för mycket – är huvudpersonens dilemma existentiellt. Hon står inför att bli delaktig av en värld som ter sig absurd och vägrar att ta det sista steget på vägen, samtidigt kan hon inte förmå sig att stå stilla utan går och går utan att egentligen komma någonvart. ”Ensam, oförankrad”, heter det på ett ställe. Men det är också rytmiskt och ömsint om en rastlös vandring som inte bör förringas.                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                       

Sara Razai - Jag har letat efter dig

Jag har letat efter dig. Sara Razai. Schildts & Söderströms. 2012.160 sidor.

”This is getting serious”, det är den något banala frasen från en Celine Dion-låt som plötsligt dyker upp i skallen på huvudpersonen Annika Andersson när hon försöker konfrontera sin pojkvän Samim med att ställa frågor om hans bakgrund i Tabestan, det lilla landet på gränsen mellan Afghanistan och Pakistan. I Sara Razais debutroman ”Jag har letat efter dig” kämpar Annika med att förändra sitt liv utan att samtidigt analysera för mycket, men ibland går det inte, verkligheten tränger sig oundvikligen på.

Spelplatsen för Razais relationsroman är Åbo, en stor del av handlingen kretsar kring den lilla baren Baila där framför allt invandare och nyfinländare håller till. Scenariot är bekant: en relativt traditionell karaktär upptäcker plötsligt en ny dimension av sig själv när hon lär känna människor från andra kulturer med helt andra vardagsverkligheter. Men i ett finlandssvenskt sammanhang har denna tematik länge har saknat en bredare förankring i skönlitteraturen, vid sidan av Marianne Backléns författarskap är nyfinländarens närvaro så gott som osynlig, något som också Anna-Stina Lindholm nyligen påtalade i essän ”Vaddå vandrarlitteratur” i Ny Tid (42-43/2011).

Även om man alltid bör förhålla sig kritisk till exotisering av minoriteter och främmande kulturer är det ett oundvikligt faktum att många finlandssvenskar gör just detta, ofta på grund av bristande kunskaper och en homogen umgängeskrets. Därför är ”Jag har letat efter dig” en viktig bok eftersom Razai gör en ärlig, om än inte alltid bekväm, skildring av Annikas reaktioner gentemot sitt nya sammanhang. När Annika och Samim nekas tillträde till en nattklubb av en rasistisk dörrvakt tänker Annika: ”I den varma välbekanta trängseln på Baila letade jag efter orden, tänkte att det skulle lätta om han fick berätta hur han kände sig, om han velat lyssna på hur det kändes för mig.” Men Samim vill inte prata. ”Han ryckte på axlarna. ”Miksi minulla on kaksi korvaa?” sa han. ”In genom det ena, ut genom det andra. Bry dig inte så mycket.”

Annikas vilja att samtala och förstå blir ofta ett hinder, i sina försök att vara fördomsfri och öppen riskerar hon samtidigt kränka Samims privata upplevelser. Det är en sak att i teorin veta hur man beter sig respektfullt, en annan sak att faktiskt göra det. Denna svårighet behandlar Sara Razai galant i ”Jag har letat efter dig”, framför allt genom sin träffsäkert skrivna dialog som ger ett autentiskt intryck med sin blandning av svenska, finska och engelska.

På många sätt intar Annika en passiv inställning till sitt liv. Hon liksom ”hänger på” utan att våga uttrycka sin egen vilja, men hennes efterhängsenhet verkar bottnar i en bottenlös känsla av ensamhet. Ensamhet kan både förena och splittra, det är något som blir smärtsamt tydligt i ”Jag har letat efter dig”. Ensamheten är å ena sidan en universell känsla som möjliggör möten mellan människor, å andra sidan måste den människa som känner sig riktigt ensam i något skede också bli bekväm med sig själv. Oberoende av hur många nya sammanhang hon försätter sig i och oberoende om hon kommer från Finland eller från Tabestan.  

Klassiker som fortfarande roar

Litteratur. Orlando. Virginia Woolf. Översättning från engelska av Margareta Ekström. Norstedts förlag. 2012. 249 sidor.

Virginia Woolfs roman ”Orlando” som ursprungligen gavs ut 1928 har länge varit en av mina favoritböcker. Den första läsningen ägde rum när jag gick i gymnasiet, en läsupplevelse som överrumplade mig eftersom jag inte hade någon aning om att romanens titelperson Orlando både skulle komma att leva i flera hundra år och dessutom byta kön några gånger. Trots att jag återkom till ”Orlando” ytterligare en gång under studietiden, då i form av det engelska originalet, misstänker jag att jag inte har varit helt redo för Woolfs text förrän nu. Den här gången blev jag nämligen totalt drabbad. Så drabbad att jag inte ville läsa vidare eftersom det skulle betyda att jag också hela tiden kom en sida närmare slutet av romanen.

För den som är obekant med Woolfs ”Orlando” kan sägas att romanens huvudperson föds som man i 1500-talets England och dör som kvinna under 1920-talet. Däremellan hinner Orlando bland annat förälska sig i en rysk prinsessa, servera te åt Alexander Pope och leva tillsammans med zigenare i Turkiet. Det är dock framför allt en sak som Orlando ständigt kämpar med, och det är jakten på den stora poesin. Som ung man försöker Orlando komponera dikten ”Ode till en ek”, ett poem han sedan gömmer i sina kläder åren igenom.

Orlandos färd genom århundradena kan därför också läsas som en allegori för författarens resa mot den färdiga texten, en resa som kräver att den som skriver är beredd att förändras på djupet och till och med byta kön. En annan tolkning av ”Orlando” är mer biografiskt inriktad och betonar Virginia Woolfs dedikation till Vita Sackville-West, något som Sara Stridsberg också lyfter fram i sitt förord där hon påpekar att denna tolkning gör romanen till ett ”hänförande kärleksbrev”. Personligen anser jag att biografiska tolkningar ibland tenderar överskugga själva texten, något som i det här fallet skulle vara mer än fatalt. Detta eftersom jag huvudsakligen läser ”Orlando” som en lustfylld lek med det biografiska berättandet.

Det som slog mig mest under den här omläsningen av ”Orlando” var att Virginia Woolf hade en fantastisk humor. Orlando själv är något överspänd och mycket melodramatisk, något som namnet på poemet ”Ode till en ek” är ett utmärkt exempel på. Men berättarrösten är snarare brysk och berättaren verkar tycka att Orlando i själva verket är ganska fånig. Det här ger upphov till fantastiska formuleringar som i Margareta Ekströms fenomenala översättning får mig att skratta högt, här beskrivs Orlandos förälskelse i den ryska prinsessan Sasha: ”Bilder och metaforer av det mest extrema och extravaganta slag vred och snodde sig i hans hjärna. Han kallade henne en melon, en ananas, ett olivträd, en räv i snön – och det på mindre än tre sekunder”. Eller någon av de kängor som riktas mot bristen på jämställdhet, här i form av en rättstvist som drabbar Orlando vid återkomsten till England från Turkiet när han har blivit kvinna: ”De viktigaste anklagelserna mot henne var (1) att hon var död och därför inte kunde besitta någon som helst egendom; (2) att hon var kvinna, vilket betydde ungefär detsamma”.

Berättarens ton är torr vilket bara gör Orlandos hyperbola iakttagelser än mer underhållande. Samtidigt behandlar romanen Orlando mycket kärleksfullt. Trots att det finns en diskrepans i hur berättaren och huvudpersonen betraktar världen präglas deras möte av en ömsesidig längtan. Det kan röra sig om Orlandos längtan efter den sanna poesin lika väl som berättarens längtan efter att ge sin läsare en så exakt beskrivning av Orlando som möjligt. Virginia Woolfs roman är ett bevis på att en romanklassiker inte behöver vara tråkig och överspänd. Den kan också få läsaren att skratta högt och inse att något av det allra roligaste som finns är människor som tar sig själva på för stort allvar.

Ellen Keys idéhistoria

Litteratur. Ronny Ambjörnsson. Ellen Key. En europeisk intellektuell. Albert Bonniers förlag. 2012. 539 sidor.

Ronny Ambjörnsson (f.1936) har under sin verksamma tid som idéhistoriker bland annat tecknat Europas idéhistoria från antiken till medeltiden. Men den tidiga forskningen ägnades åt den svenska tänkaren och författaren Ellen Key (1849-1926). Keys namn är säkert bekant för många, men få vet vad hon egentligen skrev om och stod för. I ”Ellen Key. En europeisk intellektuell” tecknar idéhistorikern Ambjörnsson ett känsligt porträtt av en stark individ som ständigt arbetade för sin intellektuella utveckling samtidigt som hon behöll sin nyfikenhet på livet.

Kombinationen av passion och intellekt ledde ibland till att Keys texter kunde innehålla motsägelser, detta är en egenskap Ambjörnsson tar fasta på och som löper som en röd tråd genom biografin. Det vill säga inte det att Key alltid skulle ha varit inkonsekvent, men att hon tillät sig själv att inspireras av sina egna resonemang. Även om Ambjörnsson ibland kan se logiska felslut hos Keyär det tydligt att han också beundrar henne för att hon vågade låta sig dras med av sitt glödande intresse för intellektuellt arbete.

Key är känd som särartsfeminist, det innebär att hon ansåg att män och kvinnor i grunden är olika, även om hon alltid arbetade för att kvinnan skulle få ökade rättigheter. Men hennes litterära produktion rör inte bara kvinnosaksfrågor utan också konst och estetik, och kanske framför allt, barnuppfostran. Keys ”Barnets århundrade” (1900) som behandlar barnuppfostran och skolundervisning är hennes mest lästa verk och Ambjörnsson lyfter fram hennes pedagogiska insats som mycket viktig för det svenska skolsystemets utveckling.

Ambjörnsson gör ett skickligt arbete i att också teckna Keys karaktär. Trots att hon producerade mycket text skildrar Ambjörnsson henne främst som en karismatisk talare: ”På både porträtt och foton uppträder hon i en dräkt som inte kan beskrivas som annat än prästerlig: svart, fotsid, enkel klänning med lång vit schal och därtill en spejande blick som om hon ville urskilja morgondagen.” Ideologiskt sett pläderade Key för individualism och tog, precis som hennes samtida Edith Södergran, intryck bland annat av den tyska filosofen Friedrich Nietzsche. Samtidigt som ”Ellen Key” är en gediget komponerad biografi utgör den därmed också en tidsbild av sekelskiftets Sverige. Ambjörnssons kunskaper om Europas intellektuella klimat är imponerande, och han balanserar skickligt sina gedigna kunskaper utan att de för den skull inkränktar på bokens huvudtema.

Berättelsen om Ellen Keys intellektuella utveckling är uppbyggd som en redogörelse av ett långt samtal: Ellen Keys säger en replik som får gensvar från någon samtida tänkare, samtidigt är också Ambjörnsson själv delaktig i det samtal han bygger upp. Samtalet om Ellen Key må idag kanske ha avstannat något, i det avseendet är Ambjörnssons bok är en välbehövd gnista som förhoppningsvis kan antända flera andra repliker. För precis som biografin uttrycker var Ellen Key en frontfigur gällande allt från modern pedagogik till kvinnans ställning i samhället, och en viktig tänkare som inte förtjänar att bli bortglömd.

Alla har vi hemligheter

Gräset är mörkare på andra sidan. Kaj Korkea-aho. Schildts & Söderströms. 2012. 425 sidor.

En hastighetskamera snappar upp en detalj som får Benjamin Fogde att ifrågasätta omständigheterna kring bilolyckan där hans flickvän Sofie omkom några dagar tidigare: ”En skugga. Oformlig, men samtidigt tydligt avgränsad.” I sin nya roman ”Gräset är mörkare på andra sidan” låter Kaj Korkea-aho denna skugga ta form, framför allt som ett inre hot hos huvudpersonerna. I kollektivromanen möter vi även Loke, Simon och Christoffer som alla alternerar som romanberättare. Loke är bror till Sofie och försöker lära sig att leva med sin stamning, Simon ifrågasätter sitt kall som präst och Christoffer tampas med sitt liv som nyutkommen bög. Männen är barndomsvänner och återförenas i österbottniska Gränby i samband med Sofies begravning.

Precis som i debuten ”Se till mig som liten är” (2009) där en ständigt lysande tevemast gav huvudpersonen kalla kårar är närvaron av en anonym, utomstående blick avgörande i ”Gräset är mörkare”. Det är ett effektivt grepp som trots romanens något vacklande inledning bygger upp en tryckande atmosfär som skapar driv i berättelsen. Som tillfälliga hemvändare är kanske Loke och Christoffer till en början mest känsliga för omgivningens granskande blickar: ”Ingen av de där människorna tänkte på och ännu mindre brydde sig om att deras värld var en anomali i de större sammanhangen och deras verklighet en skör bubbla på bara några kvadratkilometer.”

För den som befinner sig inuti anomalin, avvikelsen, spelar det mindre roll att världen utanför ser annorlunda ut. Även om omgivningen uppfattar landsbygden som perifer utgör den i allra högsta grad ett centrum för dem som lever där. Detta faktum blir tydligt i Korkea-ahos skildring av hur uppväxtårens värderingar alltid finns kvar någonstans i kroppen, i det här fallet som konservativt kristna värderingar. I en särskilt lyckad scen beskriver Korkea-aho hur Christoffer återvänder till skriftskolans lägerområde i en jakt på revansch. Christoffer drar sig till minnes den undertryckta åtrå han kände till sin kamrats svettiga kropp i bastun och scenen slutar i ett klimax som samtidigt är ett antiklimax, känslan av katharsis uteblir och skammen får hans ansikte att bulta när han drar upp byxorna.

På ett mer abstrakt plan närmar sig Korkea-aho religiositeten genom Christoffers graduskrivande: temat för gradun är Raamt, en varelse som enligt myten visar sig som en skrämmande, mörk gestalt. Senast sågs den då sexåriga Sidrid Ask hittades mördad i slutet av 1990-talet. Steget från Raamt till ”raamattu” är inte långt och närvaron av Raamt ger ”Gräset är mörkare” ett rysarelement som Korkea-aho skickligt balanserar parallellt med huvudintrigen. Något bör även sägas om romanens fysiska utformning eftersom illustratören Sanna Mander och Larsmobördiga grafikern Emma Strömberg har gjort ett fantastiskt jobb i att frambringa en iögonfallande och lockande helhet.

I ”Gräset är mörkare” skildras konfrontationerna mellan de manliga karaktärerna och deras inre demoner, samtidigt gör Korkea-aho klart att många av demonerna har sitt ursprung i den osäkerhet som byggts upp under uppväxten i Gränby. Således är den österbottniska landsbygden inte bara en utmärkt spelplats för en konfliktfylld roman, den är även ett reellt objekt för en kritisk undersökning i romanform. En undersökning som ställer viktiga frågor om samhällets ansvar för individens möjligheter att ta sig fram i livet utan orättvisa begränsningar. Alla spår känns inte lika relevanta i romanen, det gäller kanske främst några av karaktärerna psykologiska inramning – ibland önskar jag att Korkea-aho litade mer på att läsarens kapacitet att dra viktiga slutsatser. Men detta till trots är ”Gräset är mörkare” oundvikligen en drabbande och otäck berättelse om vad som sker när människor plötsligt tvingas avslöja sina innersta hemligheter.

Förändringen måste komma inifrån

Ingrid Betancourt och K G Hammar                                  Foto: Nina Othman

- Min egen värdighetblev en ledstjärnasom jag hela tiden ville sikta på.

Det säger Ingrid Betancourt, den fransk-columbianska politikern som 2002 blev tillfångatagen av FARC-gerillan och som levde i fångenskap i sex år. Hennes berättelse, ”Även tystnaden har ett slut”, kom ut i bokform 2011, och är en stark historia som inte bara handlar om vad som hände i fånglägret utan också vad som hände inne i Betancourt. Tiden som fånge förändrade helt och hållet Betancourts sätt att tänka på sig själv och på andra. Idag utstrålar hon ett imponerande lugn och en stor ödmjukhet och auditoriet är knäpptyst då hon berättar om hur levnadsförhållandena i djungeln successivt förvärrades.

- Under det första året var jag hela tiden beredd på att fly eller att bli räddad. Men från och med det andra året var det väldigt svårt att behålla någon känsla för tid överhuvudtaget. Det hände också ibland att vi fick en nästan vänskaplig relation till våra vakter, och då byttes vakterna genast ut. De blev grymmare för år till år och jag tror att det här var ett sätt för dem att undvika att tänka på sina egna handlingar.

Betancourt beskriver tiden i djungel som en tid av konfrontationer. Hennes tidigare nära relation till medarbetaren Carla brast exempelvis nästan genast eftersom de hade helt olika sätt att förhålla sig till sin potentiella framtida frihet. Medan Betancourt ville fly och kämpa var Carla övertygad om att det bästa sättet att bli fri var genom diplomati.

- Det är faktiskt ganska lustigt, säger Ingrid Betancourt, för vi fick båda som vi ville. Jag blev fri genom en hemlig räddningsaktion och Carla blev fri genom förhandlingar och diplomati.

Hon skrattar när hon pratar och faktum är att humorn aldrig är långt borta. Hennes medfånge och vän Luis ”Lucho” Perez var en av dem som fick henne att inse att närvaro av humor inte betyder frånvaro av allvar.

- Lucho har en väldigt mörk själ, men han har en underbar humor!

Konfrontationerna rörde dock inte bara människorelationerna, Ingrid Betancourts kanske största kamp pågick inuti henne och hon kämpade varje dag med att behålla sin värdighet och sin integritet, något som förstås försvårades av de yttre omständigheterna.

- Varje år kunde jag testa mig själv, gång på gång och på samma sätt eftersom ingenting nånsin förändrades i lägret, och plötsligt förändades jag faktiskt. Och om jag kan göra detta, förändra delar av mig själv som jag har tänkt på som så typiska för just mig, då finns det hopp. Jag vägrade helt enkelt att bli den som de ville göra mig till, en liten skakande varelse utan självrespekt.

Ingrid Betancourt är liten där hon sitter uppe på scenen under strålkastarljuset, och ännu mindre ser hon ut bredvid intervjuaren och teologen KG Hammar. Men den styrka hon utstrålar gör henne samtidigt till den största personen i rummet.

- Frihet ligger i det här: att veta vem du är och vilka dina begränsningar är och att acceptera begränsningarna, detta accepterande är en stor styrka. Jag tror att förändring börjar i människans hjärta, och jag tror också att det är smittsamt.

Jan Kjaerstad vill vidga läsarens vyer

Åsa Beckman och Jan Kjaerstad.                                    Foto: Nina Othman

Nyfikna, öppna och tålmodiga. Det är egenskaper den norska författaren Jan Kjaerstad önskar sig av sin drömläsare. Kjaerstad svarar lugnt och tålmodigt spå moderatorn Åsa Beckmans insiktsfulla frågot, seminariet äger rum under den första dagen av Göteborgs Bokmässa och publiken är förväntansfull. Men även om Kjaerstad har bokats i en av de större seminariesalarna är rummet långt ifrån fullt och trots att Beckman presenterar Kjaerstad som “svensk litteraturs favoritnorrman” är det rätt få som känner till hans författarskap. Kjaerstads böcker präglas faktiskt av just de egenskaper som han önskar hos sina läsare. Han skriver ofta om ovanliga människoöden och hans kanske mest kända verk, Erövrar-trilogin, handlar exempelvis om den talangfulle tv-profilen Jonas Wergeland.

Men temat för seminariet under bokmässan är ”Kärlek och litteratur”, ett tema som tar avstamp i Kjaerstads senaste roman ”Normans område” som precis har kommit i svensk översättning. Romanen skildrar förlagsredaktören John Richard Norman som till sin förfäran har tröttnat på att läsa och som därför flyr Oslo och isolerar sig på en ödslig havsudde. Väl på plats får läsaren följa hur Norman upptäcker världen på nytt: plötsligt smakar knäckebrödssmörgåsen med leverpastej himmelskt och de kala träden utanför huset är något av det vackraste som finns. Att läsa är däremot omöjligt och när Norman gör ett försök reagerar hans kropp med en sådan vämjelse att han kräks. Men så slår den till, kärleken, i form av den sofistikerade svenskan Ingrid som också är bosatt på udden. Norman blir totalt avväpnad och kan inte göra annat än att falla handlöst.

- De två starkaste krafterna i människans liv är litteratur och kärlek, och vem vet, riktigt stark kärlek kanske till och med kan göra så att något förändras där i pannloben, säger Kjaerstad som i ”Normans område” också väver in en märklig historia som äger rum inuti Normans hjärna.

Kjaerstad är en mycket beläst författare som också är väldigt medveten om de litterära traditioner och konventioner han ständigt är tvungen att förhålla sig till. Han verkar nästan lite rädd för att upprepa något som tidigare har skrivits, kanske är det en orsak till att hans romaner ofta är omfattande byggen vars innehåll svårligen kan kokas ner i några få rader rader.

- Det är inte ett mål för mig att skriva intikat, men genom berättelserna kan man kanske skapa ett eko hos läsaren som gör hans eller hennes värld lite mindre snäv. Jag tror att vi alla kämpar med en känsla av snävhet.

Enligt honom är det med hjälp av kärleken och litteraturen som människan förmår vidga sina världar och han är mycket skeptisk till dem som menar att det är för skadligt med för mycket läsning.

- Det finns två böcker som har cementerat myten om att för mycket läsning är dåligt. Det är ”Don Quijote” och ”Madame Bovary”. Min bok kan kanske ses som en sorts protest mot dem. För jag tror verkligen att läsning inte handlar om att fly från verkligheten utan om att utvidga den.

En imponerande motståndskamp

Litteratur. Maria Turtschaninoff. Anaché. Myter från akkade. Schildts & Söderströms. 2012. 389 sidor.

Maria Turtschaninoff har sedan romandebuten ”De ännu inte valda” (2007) framträtt som en allt säkrare fantasyberättare och hennes senaste bok ”Anaché. Myter från akkade” utgör inget undantag. ”Anaché” är en intrikat komponerad fantasysroman där Turtschaninoff imponerar med sin uppenbara berättartalang. Huvudpersonen, som också gett boken dess namn, heter Anaché och är dotter till rauken (stamhövdingen) Kajake.

Utifrån sett är Anaché en rätt så priviligierad flicka av stammen akkade. Men livet som ung flicka är ingen lek även om hon tillsammans med sin storebror Huor gör allt för att få det att verka så. Huor lär henne rida och kasta med kniv, men hierarkin i akkadestammen är strikt patriarkalisk och Anaché lär sig snabbt att hon inte bör skylta med kunskaper som inte hör en akkadeflicka till. Precis som huvudpersonen i Turtschaninoffs ”Arra. Legender från Lavora” (2009) lär sig Anaché att det bästa sättet att överleva är att dölja viktiga sidor av sin personlighet. Det är tungt och orättvist, men samtidigt en erfarenhet hon får stor nytta av längre fram i berättelsen.

Turtschaninoffs romanvärld innehåller inte bara påhittade växter med underbart kittlande namn som ”semmelgräs”, ”jarnak” och ”telogel” utan även en egen mytologi. Den vana fantasyläsaren vet att exempelvis skapelsemyter hör genren till och Turtschaninoff bygger på många sätt upp en strukturmässigt traditionell fantasyvärld. Men den som läser mycket fantasy vet också att mytologierna ofta kan verka konstruerade. Den oslipade författaren gör lätt misstaget att bli för ivrig i skapandet av nya språk och myter, helt enkelt eftersom uppfinningsrikedomen ”hör till”. Turtschaninoff behärskar däremot sin värld stenhårt. Det finns en tanke bakom varje detalj och det är därför en fröjd att ta del av hennes berättelse. Som läsare tvivlar jag aldrig på att hon vet vad hon talar om och det gör att jag tryggt kan luta mig tillbaka och följa Anachés spännande öde.

Det är inte bara flickorna som tvingas till underkastelse i romanen, som i en stor del av barn- och ungdomslitteraturen handlar ”Anaché” också om barnets kamp mot vuxenvärlden. När Anaché ser sin mor misshandlas av Kajake gör hon det enda det maktlösa barnet kan, hon ber till en högre makt: ”Hela natten bad hon, till alla andar, till vinden och jorden och sommarnattens stjärnor, till Stora Jord och Blå Himmel, till Pa jau. Bad att hon skulle få vara pojke. En stor, stark pojke som kunde skydda modern. Men andarna lyssnade inte och dagen grydde och Anaché var samma Anaché som alltid.” Språket är stramt hållet men har samtidigt en skön rytm, mina tankar går till Lian Hearns bokserie om klanen Otori. I bägge fallen fyller språket en viktig funktion i att skapa den arkaiska stämning som råder i romanvärlden.

Den identitetstematik som Turtschaninoff jobbar med i ”Anaché” gör såväl karaktärer som intrig intressant och tankeväckande. Jag hoppas därför att också läsare utanför Svenskfinland får upp ögonen för Turtschaninoff, för trots den klassiska fantasyklädseln bjuder ”Anaché. Myter från akkade” på en efterlängtat motståndstematik som jag gärna skulle se mer av inom genren. På samma sätt som Anaché tvingas utmana sig själv för att rädda sina nära och kära, utmanar Maria Turtschaninoff fantasygenren med en berättelse som både underhåller och överraskar.  

Böcker, bøker eller bøger?

Det senaste tiden har det förekommit en del spekulationer kring huruvida Norden borde gå samman i en gemensam nordisk valuta. Man letar med ljus och lykta efter olika sätt att bevara och förvalta ett ekonomiskt kapital, och det är en fråga som otvivelaktigt är viktig. Men det finns också andra typer av kapital som vi inte ska glömma bort, särskilt inte i ett nordiskt sammanhang. Den franska sociologen Pierre Bourdieu talar om ”kulturellt kapital”, en symbolisk enhet som möjliggör social rörlighet för individen. Det kan exempelvis handla om att en person som har föräldrar med akademisk bakgrund har lättare att ta sig in i akademiska sammanhang av olika slag.

Men om vi breddar begreppet litegrann samtidigt som vi stannar kvar i Norden, kan man tänka sig att det finns ett mycket viktigt kulturellt kapital som vi ofta glömmer bort att vi har: de nordiska språken. Med tanke på hur upptagna vi finlandssvenskar är av att definiera vår egen språktillhörighet är det förvånande att vi så sällan väljer att ta del av den nordiska litteraturen på originalspråk. En fråga för elitister, kanske någon tycker. Ett annat vanligt motargument som jag ofta fått när jag har fört frågan på tal är att det är onödigt att läsa på till exempel norska eftersom det nästan är samma sak som att läsa på svenska. Det här är ett argument som inte bara är grundat på lathet, det är dessutom ologiskt.

För om de andra nordiska språken är så lika svenskan, borde det inte tvärtom göra det oerhört lätt att också läsa en bok på exempelvis norska eller danska? Med tanke på hur upprörd en finlandssvensk blir av att misstas för att vara rikssvensk är argumentet dessutom synnerligen förvånande – finlandssvensken om någon borde väl vara medveten om de till synes små men fundamentalt viktiga skillnaderna mellan två språk eller dialekter som vid första anblick ser nästan likadana ut? Varje nordiskt språk har sin särart och vi som har svenska som modersmål har också en unik möjlighet att upptäcka denna särart.

Om vi ska vara lite realistiska är det få av oss som skulle kunna läsa isländska, men norska och danska är inte några svårlästa språk. Det går säkert lite trögt i början, men det är värt att kämpa vidare. I slutet av september är det återigen dags för Nordens största bok- och biblioteksmässa i Göteborg. Mitt förslag är att ni som läser mycket och gärna gör ett försök och läser en roman, en novell eller kanske en artikel på något annat nordiskt språk än svenska. Ni kommer inte att ångra er.

Vems pojke/flicka är det?

(Publicerad 2012-08-10)

Jag får en recensionsbok i min hand, skriven av Jonas Vestersund som kommer från Jakobstad, den handlar om en ung mans kamp med att komma till rätta med sina psykiska problem i ett hårt och kallt samhällsklimat.

Nej, det där hittade jag på. Det finns ingen jakobstadsbördig författare som heter Jonas Vestersund, inte ännu i alla fall. Men scenariot är inte desto mindre bekant. Som litteraturkritiker i Svenskfinland händer det ofta att den bok man ska recensera är skriven av en bekant, om än bara till namnet. Kulturkretsarna är små och sannolikheten är stor att både recensenter och författare har gått samma skrivarkurser och universitetsutbildningar. När man sedan sitter med boken och ska börja formulera sin recensionstext hotar frågan ”Och vems pojke/flicka är det?” att ringa i öronen – hur ska man egentligen uttrycka sig om en författare man vet att man kommer att stöta på ute i verkligheten?

Jag tror att det finns åtminstone två vanliga lösningar på detta. 1) Man försöker skilja sin roll som kritiker från sin roll som privatperson och fäller samma omdömen om boken som man skulle ha gjort ifall den var skriven av vilken internationell författare som helst. 2) Man tillstår inför sig själv att man har hamnat i en känslig situation och försöker vara extra uppmärksam på hur man uttrycker sig för att inte trampa någon på fötterna. Båda dessa lösningar är problematiska, låt mig förklara varför.

Att läsa boken som om den var skriven av vem som helst kan leda till att man i själva verket riskerar att behandla den mycket hårdare än man skulle ha gjort ifall den faktiskt var skriven av, låt oss säga Margaret Atwood. Ivern att upprätthålla en professionell roll gör att man lätt brister ut i både lovsång och klagorop, man gör det för att man kan. Men att i motsats till detta behandla en text med silkesvantar är också att göra författaren och läsarna en otjänst, för vilken författare vill bli behandlad som ett skört urblåst ägg?

Jag föreslår följande lösning: både den lokala Jonas Vestersund och den internationella Margaret Atwood ska läsas med kritikerns professionella blick. Omdömet ska sedan fällas på ett sådant sätt att recensenten i fråga också kan framföra samma synpunkter om han eller hon möter författaren ansikte mot ansikte. Också andra än den lokala författaren är värda recensentens respekt. Missförstå mig inte, respekt är inte detsamma som rädsla för kritik, men alla som innehar en position som möjliggör att de kan fälla omdömen om sin omgivning är också skyldiga att formulera sina åsikter med rättvisa och respekt.

Professionalitet är inte bara att vara beläst och kunna skriva, det är också att göra sitt bästa för att förstå sammanhangen runt ett litterärt verk, och om man märker att man kommer författaren alldeles för nära får man helt enkelt ge boken till någon annan recensent. Någon som inte har vuxit upp i huset bredvid författaren i fråga, utan kanske några kvarter längre bort.

Människan som skalv

Människan som skalv. Med efterord av Fredrik Lång. Christer Kihlman. Söderströms förlag. 2012 [1972].

Vad är egentligen ett skalv? Jo, en reaktion på något som brister. När Christer Kihlmans ”Människan som skalv” kom ut 1972 var intresset i dagspressen stort och boken tilldelades även Litteraturfrämjandets stora romanpris. Boken kan beskrivas som en uppgörelse med de krav och begränsningar det borgerliga samhället ställer på individen. Det är således en starkt samhällskritisk text som samtidigt är obönhörligt självutlämnande.

I efterordet pekar Fredrik Lång på att ”Människan som skalv” då den kom ut framför allt karakteriserades som bekännelsebok och att recensenterna drar paralleller till Augustinus och Montaigne. I dessa Kausgårdtider är de samtida parallellerna är uppenbara, men när Lång nämner både Knausgård och Lars Norén vill han ändå komma med en förmaning: ”De skriver stor litteratur, onekligen … Men samtidigt är denna självbespegling ett uttryck för att författaren har blivit en produkt.” På så vis kunde man uttrycka det som att Kihlman endast vänder blicken mot sig själv som ett slags optiskt glas genom vilket läsaren ska se samhället tydligare.

Jag kan tycka att det är lite problematiskt att utesluta Norén och Knausgård från en dylik tolkning eftersom det är svårt att urskilja vilka av dagens samhällsmekanismer som syns i deras texter, men jag förstår också Långs invändning. Detta eftersom det självanalytiska betraktelsesätt Kihlman närmar sig själv på verkligen manar till samhällskritik. I ”Människan som skalv” används framför allt det psykologiska språket som ett sätt att synliggöra hur samhällets mekanismer återspeglas på individnivå: ”Vi älskar så som vi lär oss att älska. Varje samhälle och varje kultur har sina egna normer och modeller för hur kärleken bör förverkliga sig … Den kristna europeiska kulturen understryker kraftigt de individuella känslornas värde och uppmuntrar även starka, våldsamma, överspända känslor såsom goda och förebildliga.”

I Långs läsning av Kihlman handlar den starkt självbiografiska texten inte så mycket om en bekännelse som om befrielse. Man kan tycka att distinktionen är något luddig. Men här har Lång en viktig poäng. När Kihlman i bokens tre delar – ”En alkoholist”, ”En homosexuell” och ”En äktenskapsbild” – beskriver sina tillkortakommanden och svårigheter att hantera vardagen läser jag det inte så mycket som en uppvisning som ett lösgörande. Där uppvisningen kräver sin publik som, även under stunder av upplevt obehag, ständigt bekräftar det som pågår på scenen behöver Kihlmans befrielseberättelse inte samma reaktion. Detta framför allt eftersom människan i boken, den skälvande människan, är den egentliga reaktionen. Och det som brister och sprider vågor av oro kring sig är samhället.

Kihlmans moraliska ansats kan således sägas ligga i utpekandet av samhället som den bristande länken. När man gör detta riskerar man förstås att frita individen sitt ansvar. Så uppfattar jag dock inte ”Människan som skalv”. Även om det är möjligt att anklaga den skrivande Kihlman för exempelvis självupptagenhet utger han sig aldrig för att ha rätt. ”Människan som skalv” är en subjektiv framställning av hur individen kämpar med att finna sin plats i det egna jaget, ständigt kringskuren av samhällets normer, som en seismolog som plötsligt finner sig i jordbävningens centrum. Det är en tematik som aldrig blir inaktuell.

Tankeväckande dystopi

Litteratur. En tid för mirakel. Karen Thompson Walker. Översättning från engelska av Ulf Gyllenhak. Norstedts förlag. 2012. 282 sidor.

Den amerikanska debutanten Karen Thompson Walkers första roman ”En tid för mirakel” baserar sig på en förträfflig idé: som en blixt från klar himmel visar det sig att jorden har börjat snurra långsammare och att dygnen blir längre för varje dag som går. Till en början reagerar folk med en blandning av panik och tillförsikt – medan vissa flyttar ut i öknen för att leva i enlighet med de förlängda dygnen väljer de flesta att stanna i sina hem och fortsätta sina dagar utgående från en tjugofyratimmars dygnsrytm. Bland dem finns den elvaåriga huvudpersonen Julia som bor med sina föräldrar i en liten stad i Kalifornien.

Det är ett skrämmande scenario som målas upp i ”En tid för mirakel”. När både dagar och nätter blir längre påverkas allt som lever på jorden. Fåglarna mister sin kurs och dras långsamt ner mot marken, men också människorna reagerar på de utdragna dygnen. Plötsligt får folk svårt att stå emot sina impulser, parallellen till den förpubertala Julia som befinner sig i det förvirrande gränslandet mellan barndom och tonår är effektfull. Medan världen runt omkring Julia sannolikt är på väg mot fördärvet upplever hon att också hennes egen värld är långt ifrån perfekt: plötsligt framstår hennes föräldrar som vanliga, bristfälliga människor, Julias vänner sviker henne och dessutom upplever hon den första bitterljuva kärleken. Men samtidigt som jordens insaktning blir en metafor för Julias upplevelser kan man också läsa in en samhällskritik i Thompson Walkers roman. Vi har länge låtit våra liv drivas av egoism och även om vi försöker bättra oss är det möjligt att det redan är för sent. Naturen saknar människans förmåga att förlåta.

”En tid för mirakel” berör både som ungdomsskildring och som dystopi, detta till trots har jag några förbehåll. Att det förekommer en del språkliga klichéer kan jag ha överseende med, däremot blir jag besviken över hur Thompson Walker skyndar igenom romanens avslutande scener. Rent berättartekniskt hade jag uppskattat om samma tempo hade hållits romanen igenom, även om det kan ligga en tanke bakom att berättartakten ökar i samma takt som romanvärldens dygn förlängs. Det ökade tempot gör tyvärr att flera av bikaraktärerna slarvas bort mot slutet.

Ett annat problem som Thompson Walker dock inte kan belastas för är den svenska översättningen. ”En tid för mirakel” har översatts i rekordtakt och ges samtidigt ut världen över. Ulf Gyllenhak är en namnkunnig översättare, men när jag redan på första sidan reagerar på att han har översatt engelskans ”still” med ”fortfarande” istället för ”längre”, något som kan verka som en petitess men som gör meningen ologisk, undrar jag om Gyllenhak har jobbat under större tidspress än normalt. De små översättningsmissarna, som när han skriver ”skateboardbräda” istället för ”skateboard”, är som inande myggor som stör läsningen och det är synd. För även om jag har vissa reservationer är ”En tid för mirakel” en säregen och tankeväckande berättelse som utmärker sig i debutantbruset.  

Glasklar sextiotalsskildring

Anne B. Ragde. Jag ska göra dig så lycklig. Översättning från norska av Margareta Järnebrand. Forum förlag. 2012. 277 sidor.

Det är en dramatiskt sett mycket effektiv spelplats som Anne B. Ragde har valt för sin senaste roman ”Jag ska göra dig så lycklig”: 1960-talets nybyggda bostadshus. Bostadshuset med all sin bekvämlighet symboliserar modernitet och nytänk, men samtidigt instängdhet och uniformitet. I trappuppgång A där Ragdes roman utspelar sig bor åtta familjer, men framför allt, sju hemmafruar. Fru Åsen städar trappan stup i kvarten och har pyntat sitt hem med en gigantisk innefontän, fru Larsen kommer från England och drygar ut dagskassan genom att frisera grannskapets kvinnor, och den attraktiva Peggy-Ann Foss strosar enligt ryktet omkring naken i sin välbonade bostad. Den åttonde bostaden präglas däremot av hemmafruns frånvaro där änkemannen herr Karlsen lever ensam med sin försummade dotter.

”Jag ska göra dig så lycklig” är en kollektivroman där berättarrösterna ständigt växlar, ett berättargrepp som låter läsaren vandra runt i bostadshuset som en osynlig främling. Föga förvånande är det sällan så bra ställt som det verkar bakom de stängda dörrarna, hemma hos familjen Berg, till exempel, där Astrid och de två sönerna Geir och Jan-Ragnar lever i ständig skräck för den diaboliska pappan Fartein. Trots det älskar Astrid sin man, eller åtminstone är det vad hon intalar sig: ”Han var så ofattbart stilig, det var ett under att han var hennes, och ibland kysste hon sin vigselring, ömmare än han någonsin hade låtit henne kyssa honom.” Ragde illustrerar här skickligt Astrids ambivalens inför sin livssituation – hon har inget annat val än att försöka älska sin man, samtidigt blir den materiella symbolen för deras kärlek, vigselringen, det som i praktiken blir föremålet för hennes känslor.

Det materiella har en stor betydelse för invånarna i bostadshuset. Hemmet är på gott och ont kvinnornas domän, det är där de är fängslade men också där de har möjlighet att ge uttryck för sin kreativitet. Denna kombination av tvång och frihetsbehov skapar en givande dynamik som driver romanen framåt och det blir aldrig tråkigt att följa Ragdes familjer även om det egentligen inte händer särskilt mycket. Spänning skapas också av karaktärerans relationer till varandra, dessa präglas av en kombination av nyfikenhet, missunsamhet, skam och stolthet över det egna hemmet. Alla sneglar lite snett på varandra, så där som man gör i hyreshus, men samtidigt finns där även en underliggande gemenskap som särskilt träder fram i slutet av romanen.

Titeln på Anna B. Ragdes roman är träffande: ”Jag ska göra dig så lycklig” är en mening som innehåller både ett löfte och ett hot. Viljan att skapa ett lyckligt hem blir också övermäktig för vissa av karaktärerna, den blir som ett ständigt krav som utmynna i allt från motvillig sex med den äkta mannen till verkligt våld, ofta riktad mot barnen. Men i Ragdes trappuppgång är ingenting svartvitt, även om romanen lyfter fram de destruktiva krafterna i kärnfamiljen pekar den lika mycket på individens möjlighet att göra revolt genom små, små handlingar. Som att gå naken i sin bostad, till exempel. Eller som att ställa sig lite för nära den unga mannen som har kommit för att installera ett titthål dörren.

Ett nästan mänskligt monster

Litteratur. Carl-Johan Vallgren. Havsmannen. Albert Bonniers förlag. 2012. 275 sidor.

När ett monster dyker upp i en berättelse rubbas romanvärldens normalitet. Innan romankaraktärerna får veta att monstret finns är de endast tvungna att förhålla sig till varandra. Men närvaron av ett monster tvingar dem att snabbt välja sida. Det är precis vad som händer med 15-åriga Nella i Carl-Johan Vallgrens senaste roman ”Havsmannen”, en berättelse om hänsynslös mobbning men också om en mystisk fiskliknande varelse som kommer från havet.

Det är lätt att misstänka Vallgren för effektsökeri under de första sidorna i ”Havsmannen”. Inledningen beskriver hur Nella och hennes 13-åriga lillebror Robert utsätts både för verbala och fysiska övergrepp av sina plågoandar, det är mycket obehaglig läsning. Men råheten fyller ett syfte. Dels visar den råa skildringen på barnens totala utsatthet som framför allt har att göra med deras familjesituation: pappan är i fängelse och mamman är svårt alkoholiserad vilket innebär att det är Nella som i praktiken ansvarar för familjen. Dels skapar övergreppsscenen dessutom ett band mellan läsaren och Nella. Plötsligt inser man att man vill att något riktigt hemskt ska hända med den hänsynslösa mobbaren Gerard, ett skickligt grepp av Vallgren som väcker frågor om betraktarens ansvar.

Som romantiteln antyder är dock något på väg att vända upp och ner på Nellas värld. Utan att avslöja för mycket kommer Nella i kontakt med en människolik havsvarelse: ”Vad det än var så var det stort. […] Överkroppen var nästan mänsklig, man såg bröst och en mage med något som liknade en navel. […] Det var svårt att beskriva vad jag såg, och därför blev liknelserna så konstiga.” Det är inte alls uppenbart att havsvarelsen är ondskefullt, omgivningens motvillighet handlar visar sig snarare handla om en rädsla för det främmande. Det som är främmande betraktas med andra ord lätt som något monstruöst. Vallgren balanserar skickligt parallellen mellan havsvarelsen och barnens utsatta situation och frågan om vem det är som är det egentliga monstret blir allt krångligare ju längre in i romanen man kommer.

Man kan säga att det lättaste, ur samhällets perspektiv, alltid är att opponera sig mot ett monsters existens eftersom motsatsen, att ta monstrets parti, medför risken att omgivningen betraktar valet som ett slags medgivande – den som avslöjas som monstervän blir själv lätt betraktad som ett monster. I ”Havsmannen” möjliggör monstret i själva verket en form av frigörelse, och resultatet är en vacker roman om den lilla individens möjlighet till uppgörelse med samhället: ”Man kunde inte falla när man var i havet, att falla var att sjunka. Och om man låg mot ett fast föremål, en plan eller ojämn yta, märktes det knappt; en klippa under ytan var något annat än en klippa ovanför.” Havsvarelsen medför ett nytt perspektiv på Nellas värld, ett perspektiv som kanske inte gör det obegripliga begripligt men som åtminstone får det att framstå som nästan möjligt att handskas med.  

Ockult och exklusiv

För ett tag sedan blev jag tillfrågad om jag ville recensera nationalupplagan av August Strindbergs ”Ockulta dagboken”, en samling texter skrivna mellan 1896-1908 som även tidigare har utgivits, men som nu innehåller tidigare otydliga textavsnitt, en faksimilupplaga i färg, samt en lång kommenterande text. Jag insåg genast att läsandet av denna textmassa skulle vara ett stort projekt. Projektet växte dock ytterligare i proportion när jag bekantade mig med hur Norstedts förlag har valt att gå tillväga med utgivningen.

”Ockulta dagboken” omges nämligen av en något okonventionell utgivningsprocess. För det första kommer endast 999 exemplar av boken att tryckas. Av dem utgörs 99 exemplar av en numrerad samlarutgåva, inbundna i exklusiva skinnpärmar. Av dessa 99 exemplar auktioneras nummer 1/99 ut av Bukowskis till förmån för Advokater utan gränser. De övriga 98 numrerade exemplaren säljs sedan för 9999 kr (plus moms).

Att göra en ploj av själva utgivningen skapar naturligtvis medial uppmärksamhet och det är ett smart sätt av Norstedts att göra sig synliga. Men jag frågar mig huruvida inte denna utgivningsprocess även riskerar att öka klyftan mellan vad i allmänhet kan betecknas som högkultur respektive lågkultur? För vad är det egentligen Norstedts vill säga? Att endast den som har råd att delta i Bukowskis auktioner, alternativt den som har råd att lägga över 1000 euro på en bok, ska få sitt eget exemplar av ”Ockulta dagboken”?

En ytterligare aspekt av utgivningen som gör mig tveksam är Norstedts förhållningssätt till recensenterna. Även om jag har förståelse för att det i praktiken kanske är svårgenomförbart att skicka ut den över sju kilo tunga samlingsupplagan till alla recensenter av svenskspråkig litteratur har jag svårt att förlika mig med det nuvarande alternativet: att jag som recensent får den 600 sidor långa dagboken och de 528 sidorna kommentarer i pdf-format. Kanske tänker man sig på Norstedts att samtliga recensenter i dag har tillgång till läsplattor. Eller så är man helt enkelt mer intresserade av att media ska kommentera utgivningen snarare än texten i sig.

Så där ”ligger” den nu, dagboken, helt viktlös i en av mina många mappar på mitt skrivbord i min lilla dator med 9-tums skärm. Jag vet redan nu att jag inte kommer att läsa den. Varken mina ögon eller min koncentrationsförmåga räcker till för ett sådant projekt. Det riktigt trista med detta är att jag faktiskt är intresserad både av Strindbergs text och av de tillhörande kommentarerna. ”Nationalupplagans utgåva i tre band finns att bläddra i på förlaget”, skriver Norstedts på sin hemsida. Men tanken på att jag som frilansande recensent och studerande därtill skulle åka till Stockholm enbart för detta ändamål är nära på skrattretande.

Bibeln som teater

Teater. Bibeln. Dramatiker: Niklas Rådström. Regi: Stefan Metz. I rollerna: Mina Azarian, Carl-Magnus Dellow, Johan Gry, Carina M Johansson, Henric Holmberg, Michalis Koutsogiannakis, Mattias Nordqvist, Emilie Strandberg, Nina Zanjani mfl.

Mattias Nordqvist och Nina Zanjani som mannen 

och kvinnan (Pressbild)

Att skildra scenarier som är välbekanta för en teaterpublik kräver en skickliga regissör. Detta blir tydligt i författaren och dramatikern Niklas Rådströms dramatisering av Bibeln som hade världspremiär på Göteborgs Stadsteater 17 februari. I regissören Stefan Metzs kunniga händer framträder några av Bibelns mest kända scener med hjälp av publikens igenkänning. Exempelvis spelar Metz med bilden av nattvarden genom att projicera Leonardo da Vincis berömda målning på en mänsklig duk – tretton vitklädda skådespelare fungerar som bakgrund till bilden som avslutar den första av pjäsens tre akter.

Den lekfulla scenen berättar i själva verket en hel del om pjäsens angreppssätt. I Rådströms dramatisering behandlas Bibeln inte enbart som en helig skrift utan likväl som en kulturell artefakt. Från detta perspektiv betraktat blir projiceringen av da Vincis Nattvarden en metakommentar till såväl teateruppsättningen som till Bibeln. Scenen kan därför tolkas som en fråga: vilken bild av Bibeln har vi historiskt sett projicerat på oss själva och hur ser den ut idag? Rådströms mastodontpjäs på nästan fem timmar innehåller en mängd problematiseringar, men denna fråga, som framför allt undersöker Bibeln som bild, ser jag som en av de mest angelägna.

Pjäsen ramas dels in av de tre ärkeänglarnas (Holmberg, Koutsogiannakis och Strandberg) samtal, dels av Mannens (Nordqvist) och Kvinnans (Zanjani) försök att finna sin plats i Guds skapelse. Karaktärerna skapar kontinuitet i en pjäs som annars kunde ha blivit fragmentarisk. Eftersom tyngdpunkten ligger på Gamla Testamentet ska många bibelberättelser samsas på scenen, däribland Babels torn, Sodom och Gomorras förstörelse och uttåget genom Röda havet. Många av skådespelarna i den stora ensemblen spelar ett flertal roller var, särskilt utmärker sig Michalis Koutsogiannakis som Herrens ängel, Mina Azarian som Jesus och Carina M Johansson som bl.a. Job och Sara.

Även om också de mest rutinerade teaterbesökarna får sätta sittfläsket på prov under den långa uppsättningen är pjäsen Bibeln minnesvärd av många andra orsaker. Den utmanar såväl tvivlaren som den troende genom att lyfta fram Bibelns existentiella problematik. Genom att peka på tolkningsfriheten som möjlighet och gissel lyckas man aktualisera tanken om att människan aktivt måste finna meningen med livet. Det gör att Rådströms Bibeln i själva verket pågår också flera timmar efter att ljuset har slocknat i teatersalongen.