Maria Turtschaninoff har sedan romandebuten ”De ännu inte valda” (2007) framträtt som en allt säkrare fantasyberättare och hennes senaste bok ”Anaché. Myter från akkade” utgör inget undantag. ”Anaché” är en intrikat komponerad fantasysroman där Turtschaninoff imponerar med sin uppenbara berättartalang. Huvudpersonen, som också gett boken dess namn, heter Anaché och är dotter till rauken (stamhövdingen) Kajake.
Utifrån sett är Anaché en rätt så priviligierad flicka av stammen akkade. Men livet som ung flicka är ingen lek även om hon tillsammans med sin storebror Huor gör allt för att få det att verka så. Huor lär henne rida och kasta med kniv, men hierarkin i akkadestammen är strikt patriarkalisk och Anaché lär sig snabbt att hon inte bör skylta med kunskaper som inte hör en akkadeflicka till. Precis som huvudpersonen i Turtschaninoffs ”Arra. Legender från Lavora” (2009) lär sig Anaché att det bästa sättet att överleva är att dölja viktiga sidor av sin personlighet. Det är tungt och orättvist, men samtidigt en erfarenhet hon får stor nytta av längre fram i berättelsen.
Turtschaninoffs romanvärld innehåller inte bara påhittade växter med underbart kittlande namn som ”semmelgräs”, ”jarnak” och ”telogel” utan även en egen mytologi. Den vana fantasyläsaren vet att exempelvis skapelsemyter hör genren till och Turtschaninoff bygger på många sätt upp en strukturmässigt traditionell fantasyvärld. Men den som läser mycket fantasy vet också att mytologierna ofta kan verka konstruerade. Den oslipade författaren gör lätt misstaget att bli för ivrig i skapandet av nya språk och myter, helt enkelt eftersom uppfinningsrikedomen ”hör till”. Turtschaninoff behärskar däremot sin värld stenhårt. Det finns en tanke bakom varje detalj och det är därför en fröjd att ta del av hennes berättelse. Som läsare tvivlar jag aldrig på att hon vet vad hon talar om och det gör att jag tryggt kan luta mig tillbaka och följa Anachés spännande öde.
Det är inte bara flickorna som tvingas till underkastelse i romanen, som i en stor del av barn- och ungdomslitteraturen handlar ”Anaché” också om barnets kamp mot vuxenvärlden. När Anaché ser sin mor misshandlas av Kajake gör hon det enda det maktlösa barnet kan, hon ber till en högre makt: ”Hela natten bad hon, till alla andar, till vinden och jorden och sommarnattens stjärnor, till Stora Jord och Blå Himmel, till Pa jau. Bad att hon skulle få vara pojke. En stor, stark pojke som kunde skydda modern. Men andarna lyssnade inte och dagen grydde och Anaché var samma Anaché som alltid.” Språket är stramt hållet men har samtidigt en skön rytm, mina tankar går till Lian Hearns bokserie om klanen Otori. I bägge fallen fyller språket en viktig funktion i att skapa den arkaiska stämning som råder i romanvärlden.
Den identitetstematik som Turtschaninoff jobbar med i ”Anaché” gör såväl karaktärer som intrig intressant och tankeväckande. Jag hoppas därför att också läsare utanför Svenskfinland får upp ögonen för Turtschaninoff, för trots den klassiska fantasyklädseln bjuder ”Anaché. Myter från akkade” på en efterlängtat motståndstematik som jag gärna skulle se mer av inom genren. På samma sätt som Anaché tvingas utmana sig själv för att rädda sina nära och kära, utmanar Maria Turtschaninoff fantasygenren med en berättelse som både underhåller och överraskar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar