Ett nästan mänskligt monster

Litteratur. Carl-Johan Vallgren. Havsmannen. Albert Bonniers förlag. 2012. 275 sidor.

När ett monster dyker upp i en berättelse rubbas romanvärldens normalitet. Innan romankaraktärerna får veta att monstret finns är de endast tvungna att förhålla sig till varandra. Men närvaron av ett monster tvingar dem att snabbt välja sida. Det är precis vad som händer med 15-åriga Nella i Carl-Johan Vallgrens senaste roman ”Havsmannen”, en berättelse om hänsynslös mobbning men också om en mystisk fiskliknande varelse som kommer från havet.

Det är lätt att misstänka Vallgren för effektsökeri under de första sidorna i ”Havsmannen”. Inledningen beskriver hur Nella och hennes 13-åriga lillebror Robert utsätts både för verbala och fysiska övergrepp av sina plågoandar, det är mycket obehaglig läsning. Men råheten fyller ett syfte. Dels visar den råa skildringen på barnens totala utsatthet som framför allt har att göra med deras familjesituation: pappan är i fängelse och mamman är svårt alkoholiserad vilket innebär att det är Nella som i praktiken ansvarar för familjen. Dels skapar övergreppsscenen dessutom ett band mellan läsaren och Nella. Plötsligt inser man att man vill att något riktigt hemskt ska hända med den hänsynslösa mobbaren Gerard, ett skickligt grepp av Vallgren som väcker frågor om betraktarens ansvar.

Som romantiteln antyder är dock något på väg att vända upp och ner på Nellas värld. Utan att avslöja för mycket kommer Nella i kontakt med en människolik havsvarelse: ”Vad det än var så var det stort. […] Överkroppen var nästan mänsklig, man såg bröst och en mage med något som liknade en navel. […] Det var svårt att beskriva vad jag såg, och därför blev liknelserna så konstiga.” Det är inte alls uppenbart att havsvarelsen är ondskefullt, omgivningens motvillighet handlar visar sig snarare handla om en rädsla för det främmande. Det som är främmande betraktas med andra ord lätt som något monstruöst. Vallgren balanserar skickligt parallellen mellan havsvarelsen och barnens utsatta situation och frågan om vem det är som är det egentliga monstret blir allt krångligare ju längre in i romanen man kommer.

Man kan säga att det lättaste, ur samhällets perspektiv, alltid är att opponera sig mot ett monsters existens eftersom motsatsen, att ta monstrets parti, medför risken att omgivningen betraktar valet som ett slags medgivande – den som avslöjas som monstervän blir själv lätt betraktad som ett monster. I ”Havsmannen” möjliggör monstret i själva verket en form av frigörelse, och resultatet är en vacker roman om den lilla individens möjlighet till uppgörelse med samhället: ”Man kunde inte falla när man var i havet, att falla var att sjunka. Och om man låg mot ett fast föremål, en plan eller ojämn yta, märktes det knappt; en klippa under ytan var något annat än en klippa ovanför.” Havsvarelsen medför ett nytt perspektiv på Nellas värld, ett perspektiv som kanske inte gör det obegripliga begripligt men som åtminstone får det att framstå som nästan möjligt att handskas med.