Ockult och exklusiv

För ett tag sedan blev jag tillfrågad om jag ville recensera nationalupplagan av August Strindbergs ”Ockulta dagboken”, en samling texter skrivna mellan 1896-1908 som även tidigare har utgivits, men som nu innehåller tidigare otydliga textavsnitt, en faksimilupplaga i färg, samt en lång kommenterande text. Jag insåg genast att läsandet av denna textmassa skulle vara ett stort projekt. Projektet växte dock ytterligare i proportion när jag bekantade mig med hur Norstedts förlag har valt att gå tillväga med utgivningen.

”Ockulta dagboken” omges nämligen av en något okonventionell utgivningsprocess. För det första kommer endast 999 exemplar av boken att tryckas. Av dem utgörs 99 exemplar av en numrerad samlarutgåva, inbundna i exklusiva skinnpärmar. Av dessa 99 exemplar auktioneras nummer 1/99 ut av Bukowskis till förmån för Advokater utan gränser. De övriga 98 numrerade exemplaren säljs sedan för 9999 kr (plus moms).

Att göra en ploj av själva utgivningen skapar naturligtvis medial uppmärksamhet och det är ett smart sätt av Norstedts att göra sig synliga. Men jag frågar mig huruvida inte denna utgivningsprocess även riskerar att öka klyftan mellan vad i allmänhet kan betecknas som högkultur respektive lågkultur? För vad är det egentligen Norstedts vill säga? Att endast den som har råd att delta i Bukowskis auktioner, alternativt den som har råd att lägga över 1000 euro på en bok, ska få sitt eget exemplar av ”Ockulta dagboken”?

En ytterligare aspekt av utgivningen som gör mig tveksam är Norstedts förhållningssätt till recensenterna. Även om jag har förståelse för att det i praktiken kanske är svårgenomförbart att skicka ut den över sju kilo tunga samlingsupplagan till alla recensenter av svenskspråkig litteratur har jag svårt att förlika mig med det nuvarande alternativet: att jag som recensent får den 600 sidor långa dagboken och de 528 sidorna kommentarer i pdf-format. Kanske tänker man sig på Norstedts att samtliga recensenter i dag har tillgång till läsplattor. Eller så är man helt enkelt mer intresserade av att media ska kommentera utgivningen snarare än texten i sig.

Så där ”ligger” den nu, dagboken, helt viktlös i en av mina många mappar på mitt skrivbord i min lilla dator med 9-tums skärm. Jag vet redan nu att jag inte kommer att läsa den. Varken mina ögon eller min koncentrationsförmåga räcker till för ett sådant projekt. Det riktigt trista med detta är att jag faktiskt är intresserad både av Strindbergs text och av de tillhörande kommentarerna. ”Nationalupplagans utgåva i tre band finns att bläddra i på förlaget”, skriver Norstedts på sin hemsida. Men tanken på att jag som frilansande recensent och studerande därtill skulle åka till Stockholm enbart för detta ändamål är nära på skrattretande.