Jenny Björklund - Bara gå

Bara gå. Jenny Björklund. Schildts & Söderströms. 2012. 180 sidor.

Huvudpersonen i Jenny Björklunds andra roman ”Bara gå” har myror i kroppen. Utifrån sett är hon en vanlig ung vuxen, hon studerar juridik och kämpar med att ta sig i kragen och skriva sitt examensarbete, hon har en nära vän och några bekanta, hon har haft ett antal pojkvänner och har precis inlett ett nytt förhållande. Men inuti henne är det något som inte stämmer, hon bär på en kvävande känsla av tomhet och har svårt att slappna av. Det är ett bekant tema som får tankarna att gå till bland annat den svenska författaren Johanna Nilssons ”Rebell med frusna fötter” (2001).

”Bara gå” är skriven i andra person, ett berättargrepp som paradoxalt nog både skapar närhet och distans. Närhet, eftersom duet kommer väldigt tätt inpå läsaren, något som för en del kan te sig störande men som jag tycker fungerar förvånansvärt väl. Distans, eftersom det ger intrycket av att det är huvudpersonen som är den som betraktar sig själv utifrån, oförmögen att hitta den punkt i sig själv som hon kan vila i, oförmögen att vara ett obetraktat jag.

Huvudpersonen kämpar med att slappna av, men hon är full av ambivalenta känslor, som här när nya pojkvännen Martí går ut för att köpa mjölk en morgon: ”Du sitter låst på sängen och tänker att du inte riktigt vet hur man gör det här med tvåsamhet. För någon del av dig hoppas att han inte ska komma tillbaka.” I bakgrunden finns också en flera år äldre försvunnen storasyster som kanske kan läsas som en nyckel till svårigheterna. Samtidigt är storasysterns närvaro i texten ibland något överflödig, Björklunds känsligt tecknade huvudperson skulle vara tillräckligt trovärdig också utan detta barndomstrauma.

Det är lustfyllt att läsa ”Bara gå”, Björklund har ett personligt språk, hon ömmar för sina ord och smyger ibland in finurliga ordlekar utan att det blir putslustigt. Ordlekandet är något mer tillbakahållet än i debutromanen ”Vad jag gjorde en höst” (2010) och blir faktiskt därför ännu mer effektivt. Ett exempel är kapitlet som handlar om huvudpersonens längtan tillbaka till Polen: ”Öst, du längtar tillbaka till öst”, tänker hon i kapitlet som passande nog heter ”Tröst”, eller kanske borde man läsa ordet som ”Tr(öst)”.

Det skulle vara lätt att säga något om att Jenny Björklunds huvudperson befinner sig i gränslandet mellan studieliv och vuxenliv, men även om det naturligtvis stämmer hotar det också att banalisera ”Bara gå”. För även om de yttre ramarna är bekanta – studiekamrater som blir färdiga, den fadda smaken av en studentfest för mycket – är huvudpersonens dilemma existentiellt. Hon står inför att bli delaktig av en värld som ter sig absurd och vägrar att ta det sista steget på vägen, samtidigt kan hon inte förmå sig att stå stilla utan går och går utan att egentligen komma någonvart. ”Ensam, oförankrad”, heter det på ett ställe. Men det är också rytmiskt och ömsint om en rastlös vandring som inte bör förringas.