Vems pojke/flicka är det?

(Publicerad 2012-08-10)

Jag får en recensionsbok i min hand, skriven av Jonas Vestersund som kommer från Jakobstad, den handlar om en ung mans kamp med att komma till rätta med sina psykiska problem i ett hårt och kallt samhällsklimat.

Nej, det där hittade jag på. Det finns ingen jakobstadsbördig författare som heter Jonas Vestersund, inte ännu i alla fall. Men scenariot är inte desto mindre bekant. Som litteraturkritiker i Svenskfinland händer det ofta att den bok man ska recensera är skriven av en bekant, om än bara till namnet. Kulturkretsarna är små och sannolikheten är stor att både recensenter och författare har gått samma skrivarkurser och universitetsutbildningar. När man sedan sitter med boken och ska börja formulera sin recensionstext hotar frågan ”Och vems pojke/flicka är det?” att ringa i öronen – hur ska man egentligen uttrycka sig om en författare man vet att man kommer att stöta på ute i verkligheten?

Jag tror att det finns åtminstone två vanliga lösningar på detta. 1) Man försöker skilja sin roll som kritiker från sin roll som privatperson och fäller samma omdömen om boken som man skulle ha gjort ifall den var skriven av vilken internationell författare som helst. 2) Man tillstår inför sig själv att man har hamnat i en känslig situation och försöker vara extra uppmärksam på hur man uttrycker sig för att inte trampa någon på fötterna. Båda dessa lösningar är problematiska, låt mig förklara varför.

Att läsa boken som om den var skriven av vem som helst kan leda till att man i själva verket riskerar att behandla den mycket hårdare än man skulle ha gjort ifall den faktiskt var skriven av, låt oss säga Margaret Atwood. Ivern att upprätthålla en professionell roll gör att man lätt brister ut i både lovsång och klagorop, man gör det för att man kan. Men att i motsats till detta behandla en text med silkesvantar är också att göra författaren och läsarna en otjänst, för vilken författare vill bli behandlad som ett skört urblåst ägg?

Jag föreslår följande lösning: både den lokala Jonas Vestersund och den internationella Margaret Atwood ska läsas med kritikerns professionella blick. Omdömet ska sedan fällas på ett sådant sätt att recensenten i fråga också kan framföra samma synpunkter om han eller hon möter författaren ansikte mot ansikte. Också andra än den lokala författaren är värda recensentens respekt. Missförstå mig inte, respekt är inte detsamma som rädsla för kritik, men alla som innehar en position som möjliggör att de kan fälla omdömen om sin omgivning är också skyldiga att formulera sina åsikter med rättvisa och respekt.

Professionalitet är inte bara att vara beläst och kunna skriva, det är också att göra sitt bästa för att förstå sammanhangen runt ett litterärt verk, och om man märker att man kommer författaren alldeles för nära får man helt enkelt ge boken till någon annan recensent. Någon som inte har vuxit upp i huset bredvid författaren i fråga, utan kanske några kvarter längre bort.