Alla har vi hemligheter

Gräset är mörkare på andra sidan. Kaj Korkea-aho. Schildts & Söderströms. 2012. 425 sidor.

En hastighetskamera snappar upp en detalj som får Benjamin Fogde att ifrågasätta omständigheterna kring bilolyckan där hans flickvän Sofie omkom några dagar tidigare: ”En skugga. Oformlig, men samtidigt tydligt avgränsad.” I sin nya roman ”Gräset är mörkare på andra sidan” låter Kaj Korkea-aho denna skugga ta form, framför allt som ett inre hot hos huvudpersonerna. I kollektivromanen möter vi även Loke, Simon och Christoffer som alla alternerar som romanberättare. Loke är bror till Sofie och försöker lära sig att leva med sin stamning, Simon ifrågasätter sitt kall som präst och Christoffer tampas med sitt liv som nyutkommen bög. Männen är barndomsvänner och återförenas i österbottniska Gränby i samband med Sofies begravning.

Precis som i debuten ”Se till mig som liten är” (2009) där en ständigt lysande tevemast gav huvudpersonen kalla kårar är närvaron av en anonym, utomstående blick avgörande i ”Gräset är mörkare”. Det är ett effektivt grepp som trots romanens något vacklande inledning bygger upp en tryckande atmosfär som skapar driv i berättelsen. Som tillfälliga hemvändare är kanske Loke och Christoffer till en början mest känsliga för omgivningens granskande blickar: ”Ingen av de där människorna tänkte på och ännu mindre brydde sig om att deras värld var en anomali i de större sammanhangen och deras verklighet en skör bubbla på bara några kvadratkilometer.”

För den som befinner sig inuti anomalin, avvikelsen, spelar det mindre roll att världen utanför ser annorlunda ut. Även om omgivningen uppfattar landsbygden som perifer utgör den i allra högsta grad ett centrum för dem som lever där. Detta faktum blir tydligt i Korkea-ahos skildring av hur uppväxtårens värderingar alltid finns kvar någonstans i kroppen, i det här fallet som konservativt kristna värderingar. I en särskilt lyckad scen beskriver Korkea-aho hur Christoffer återvänder till skriftskolans lägerområde i en jakt på revansch. Christoffer drar sig till minnes den undertryckta åtrå han kände till sin kamrats svettiga kropp i bastun och scenen slutar i ett klimax som samtidigt är ett antiklimax, känslan av katharsis uteblir och skammen får hans ansikte att bulta när han drar upp byxorna.

På ett mer abstrakt plan närmar sig Korkea-aho religiositeten genom Christoffers graduskrivande: temat för gradun är Raamt, en varelse som enligt myten visar sig som en skrämmande, mörk gestalt. Senast sågs den då sexåriga Sidrid Ask hittades mördad i slutet av 1990-talet. Steget från Raamt till ”raamattu” är inte långt och närvaron av Raamt ger ”Gräset är mörkare” ett rysarelement som Korkea-aho skickligt balanserar parallellt med huvudintrigen. Något bör även sägas om romanens fysiska utformning eftersom illustratören Sanna Mander och Larsmobördiga grafikern Emma Strömberg har gjort ett fantastiskt jobb i att frambringa en iögonfallande och lockande helhet.

I ”Gräset är mörkare” skildras konfrontationerna mellan de manliga karaktärerna och deras inre demoner, samtidigt gör Korkea-aho klart att många av demonerna har sitt ursprung i den osäkerhet som byggts upp under uppväxten i Gränby. Således är den österbottniska landsbygden inte bara en utmärkt spelplats för en konfliktfylld roman, den är även ett reellt objekt för en kritisk undersökning i romanform. En undersökning som ställer viktiga frågor om samhällets ansvar för individens möjligheter att ta sig fram i livet utan orättvisa begränsningar. Alla spår känns inte lika relevanta i romanen, det gäller kanske främst några av karaktärerna psykologiska inramning – ibland önskar jag att Korkea-aho litade mer på att läsarens kapacitet att dra viktiga slutsatser. Men detta till trots är ”Gräset är mörkare” oundvikligen en drabbande och otäck berättelse om vad som sker när människor plötsligt tvingas avslöja sina innersta hemligheter.