Förändringen måste komma inifrån

Ingrid Betancourt och K G Hammar                                  Foto: Nina Othman

- Min egen värdighetblev en ledstjärnasom jag hela tiden ville sikta på.

Det säger Ingrid Betancourt, den fransk-columbianska politikern som 2002 blev tillfångatagen av FARC-gerillan och som levde i fångenskap i sex år. Hennes berättelse, ”Även tystnaden har ett slut”, kom ut i bokform 2011, och är en stark historia som inte bara handlar om vad som hände i fånglägret utan också vad som hände inne i Betancourt. Tiden som fånge förändrade helt och hållet Betancourts sätt att tänka på sig själv och på andra. Idag utstrålar hon ett imponerande lugn och en stor ödmjukhet och auditoriet är knäpptyst då hon berättar om hur levnadsförhållandena i djungeln successivt förvärrades.

- Under det första året var jag hela tiden beredd på att fly eller att bli räddad. Men från och med det andra året var det väldigt svårt att behålla någon känsla för tid överhuvudtaget. Det hände också ibland att vi fick en nästan vänskaplig relation till våra vakter, och då byttes vakterna genast ut. De blev grymmare för år till år och jag tror att det här var ett sätt för dem att undvika att tänka på sina egna handlingar.

Betancourt beskriver tiden i djungel som en tid av konfrontationer. Hennes tidigare nära relation till medarbetaren Carla brast exempelvis nästan genast eftersom de hade helt olika sätt att förhålla sig till sin potentiella framtida frihet. Medan Betancourt ville fly och kämpa var Carla övertygad om att det bästa sättet att bli fri var genom diplomati.

- Det är faktiskt ganska lustigt, säger Ingrid Betancourt, för vi fick båda som vi ville. Jag blev fri genom en hemlig räddningsaktion och Carla blev fri genom förhandlingar och diplomati.

Hon skrattar när hon pratar och faktum är att humorn aldrig är långt borta. Hennes medfånge och vän Luis ”Lucho” Perez var en av dem som fick henne att inse att närvaro av humor inte betyder frånvaro av allvar.

- Lucho har en väldigt mörk själ, men han har en underbar humor!

Konfrontationerna rörde dock inte bara människorelationerna, Ingrid Betancourts kanske största kamp pågick inuti henne och hon kämpade varje dag med att behålla sin värdighet och sin integritet, något som förstås försvårades av de yttre omständigheterna.

- Varje år kunde jag testa mig själv, gång på gång och på samma sätt eftersom ingenting nånsin förändrades i lägret, och plötsligt förändades jag faktiskt. Och om jag kan göra detta, förändra delar av mig själv som jag har tänkt på som så typiska för just mig, då finns det hopp. Jag vägrade helt enkelt att bli den som de ville göra mig till, en liten skakande varelse utan självrespekt.

Ingrid Betancourt är liten där hon sitter uppe på scenen under strålkastarljuset, och ännu mindre ser hon ut bredvid intervjuaren och teologen KG Hammar. Men den styrka hon utstrålar gör henne samtidigt till den största personen i rummet.

- Frihet ligger i det här: att veta vem du är och vilka dina begränsningar är och att acceptera begränsningarna, detta accepterande är en stor styrka. Jag tror att förändring börjar i människans hjärta, och jag tror också att det är smittsamt.