lördag 24 september 2011

Murakami går en svår balansgång


1Q84 Första boken & 1Q84 Andra boken. Haruki Murakami. Norstedts. 2011. Översättning från japanska av Vibeke Emond.  


Upptakten till Haruki Murakamis (volymmässigt) hittills mest ambitiösa tredelade romanserie ”1Q84”, som både titel- och temamässigt flirtar med George Orwells dystopiska roman ”1984”, är något trög. Den första bokens främsta uppgift är att introducera Tengo och Aomame, romanens huvudpersoner som på typiskt Murakami-vis befolkar världen snarare än lever i den. Tengo är en slags nallebjörnsliknande matematiklärare med författardrömmar som har vuxit upp med misstanken om att vara adopterad. Aomame har ett förflutet i sekten Vittnenas samfund, när romanen inleds arbetar hon dock med att lönnmörda högt uppsatta män som har gjort sig skyldiga till misshandel och sexualbrott.

Berättelsen skildras turvis ur de två huvudpersonernas perspektiv och i den meningen är uppbyggnaden av ”1Q84” rätt så klassisk, det är också uppenbart att Tengos och Aomames öden kommer att vävas samman. Men det går som sagt långsamt – det är först mot slutet av den första boken som jag börjar dras in i berättelsen och egentligen intressera mig för händelseförloppet. Det är visserligen rimligt att tilllåta Murakami att etablera sina karaktärer, problemet är bara att jag inte uppfattar detta som orsaken till att den första boken är så trögstartad. Snarare verkar den slarvigt komponerad, vissa partier och formuleringar upprepas ibland till ingen nytta och ger ett intryck av att texten är skriven i alla hast och inte har hunnit redigeras.

Det ligger något ironiskt i detta eftersom en av romanens viktigaste handlingar beskriver just omskrivningen av en romantext. Tengo får i uppdrag att skriva om den sjuttonåriga bikaraktärern Fukaeris romanmanuskript ”Luftpuppan” för göra det publiceringsbart. ”Luftpuppan” skildrar en ung flickas uppväxt i en märklig sekt och blir startskottet för en serie underliga händelser som förflyttar både Tengo och Aomame från år 1984 till år 1Q84. I den andra boken är stämningen äntligen mer förtätad och Murakami bygger skickligt på motivet krafter och motkrafter, ett motiv som kan sägas vara drivkraften i ”1Q84”.

Murakami har visat sig skicklig på att skildra väldigt koncentrerade händelseförlopp med en nästan klaustrofobisk exakthet, något han gör med bravur särskilt i sina novellsamlingar (på svenska finns ”Elefanten som gick upp i rök och andra berättelser” från 1996). I ”1Q84” har han valt att istället balansera en stor konstruktion som inte heller är utan sina förtjänster. När berättelsen tar sig typiska Murakamiska vändningar och presenterar Fukaeris ”little people”, en underlig kraft som aldrig riktigt förklaras, samt när han låter Tengo läsa den suggestiva berättelsen ”Katternas stad” som skildrar en mans ankomst till en liten by som visar sig vara helt bebodd av jättestora katter, då flyter berättelsen på och är det ett nöje att läsa ”1Q84”.

Men helheten ger ändå ett spretigt intryck. Tempot är ojämnt och bildspråket stundvis nära på gymnasialt. Jag saknar den Murakami som vågade vara ännu mer excentrisk i sitt val av karaktärer och ännu mindre benägen att presentera orsaker till de underliga händelseförloppen. När Murakami försöker hålla samman ”1Q84” börjar det knaka i fogarna. Inte så mycket att allting kollapsar, men tillräckligt för att de slarviga lagningarna ska bli synliga.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar