1Q84 Första
boken & 1Q84 Andra boken. Haruki Murakami. Norstedts. 2011. Översättning från japanska av Vibeke Emond.
Upptakten till Haruki
Murakamis (volymmässigt) hittills mest ambitiösa tredelade
romanserie ”1Q84”, som både titel- och temamässigt flirtar med
George Orwells dystopiska roman ”1984”, är något trög. Den
första bokens främsta uppgift är att introducera Tengo och Aomame,
romanens huvudpersoner som på typiskt Murakami-vis befolkar världen
snarare än lever i den. Tengo är en slags nallebjörnsliknande
matematiklärare med författardrömmar som har vuxit upp med
misstanken om att vara adopterad. Aomame har ett förflutet i sekten
Vittnenas samfund, när romanen inleds arbetar hon dock med att
lönnmörda högt uppsatta män som har gjort sig skyldiga till
misshandel och sexualbrott.
Berättelsen skildras
turvis ur de två huvudpersonernas perspektiv och i den meningen är
uppbyggnaden av ”1Q84” rätt så klassisk, det är också
uppenbart att Tengos och Aomames öden kommer att vävas samman. Men
det går som sagt långsamt – det är först mot slutet av den
första boken som jag börjar dras in i berättelsen och egentligen
intressera mig för händelseförloppet. Det är visserligen rimligt
att tilllåta Murakami att etablera sina karaktärer, problemet är
bara att jag inte uppfattar detta som orsaken till att den första
boken är så trögstartad. Snarare verkar den slarvigt komponerad,
vissa partier och formuleringar upprepas ibland till ingen nytta och
ger ett intryck av att texten är skriven i alla hast och inte har
hunnit redigeras.
Det ligger något
ironiskt i detta eftersom en av romanens viktigaste handlingar
beskriver just omskrivningen av en romantext. Tengo får i uppdrag
att skriva om den sjuttonåriga bikaraktärern Fukaeris
romanmanuskript ”Luftpuppan” för göra det publiceringsbart.
”Luftpuppan” skildrar en ung flickas uppväxt i en märklig sekt
och blir startskottet för en serie underliga händelser som
förflyttar både Tengo och Aomame från år 1984 till år 1Q84. I
den andra boken är stämningen äntligen mer förtätad och Murakami
bygger skickligt på motivet krafter och motkrafter, ett motiv som
kan sägas vara drivkraften i ”1Q84”.
Murakami har visat
sig skicklig på att skildra väldigt koncentrerade händelseförlopp
med en nästan klaustrofobisk exakthet, något han gör med bravur
särskilt i sina novellsamlingar (på svenska finns ”Elefanten som
gick upp i rök och andra berättelser” från 1996). I ”1Q84”
har han valt att istället balansera en stor konstruktion som inte
heller är utan sina förtjänster. När berättelsen tar sig typiska
Murakamiska vändningar och presenterar Fukaeris ”little people”,
en underlig kraft som aldrig riktigt förklaras, samt när han låter
Tengo läsa den suggestiva berättelsen ”Katternas stad” som
skildrar en mans ankomst till en liten by som visar sig vara helt
bebodd av jättestora katter, då flyter berättelsen på och är det
ett nöje att läsa ”1Q84”.
Men helheten ger ändå
ett spretigt intryck. Tempot är ojämnt och bildspråket stundvis
nära på gymnasialt. Jag saknar den Murakami som vågade vara ännu
mer excentrisk i sitt val av karaktärer och ännu mindre benägen
att presentera orsaker till de underliga händelseförloppen. När
Murakami försöker hålla samman ”1Q84” börjar det knaka i
fogarna. Inte så mycket att allting kollapsar, men tillräckligt för
att de slarviga lagningarna ska bli synliga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar