Svart komik på franska

Film. Chicken With Plums. Regi och manus: Vincent Parronnaud och Marjane Satrapi. I rollerna: Mathieu Almaric, Maria de Medeiros, Golshifteh Farahani, Isabella Rosselini mfl. Frankrike, Tyskland och Belgien. 2011.

För fem år sedan filmatiserade Marjane Satrapi sin omtyckta seriebok ”Persepolis” (2007) tillsammans med Vincent Paronnaud, då i animerad form. I ”Chicken With Plums”, som också är baserad på en seriebok med samma namn från 2004 (utkom i svensk översättning 2008), berättas historien om violinisten Nassir Ali Khan av levande skådespelare. Men också här förekommer det animerade avsnitt som ofta illustrerar karaktärernas drömmar och fantasier.

Konsertviolinisten Nassir Ali (Mathieu Almaric) vill dö, vilket han också gör sju dagar efter att han har bestämt sig för detta. De sju dagarna han tillbringar instängd i sitt rum är utgångspunkten för ”Chicken With Plums” men från Nassir Alis mörka krypin breder sig också ett flertal andra berättelser ut sig. På ytan verkar det som om Nassir Ali har tröttnat på livet eftersom någon har förstört hans violin, att förlora känslan för att spela förstör också hans livslust. Men violinen är framför allt en symbol för Nassir Alis förflutna som präglas av saknaden efter en ungdomskärlek och längtan efter det liv han är bitter över att ha gått miste om.

I rollen som Nassir Ali ser vi alltså Almaric som tidigare bland annat har medverkat i ”Fjärilen i glaskupan” (2007) och i Bond-filmen ”Quantum of Solace” (2008). Almarics tolkning av Satrapis huvudperson är både vacker och smärtsam. När Nassir Ali i sin depression också vill agera livsvis far blir effekten synnerligen komisk. Almaric kan konsten att balansera mellan ytterligheterna på känsloskalan och samtidigt bibehålla den svärta som trots allt ligger bakom Nassir Alis tafatta försök att göra intryck på sina barn.

Den eklektiska blandningen av tekniker ger ett fräscht intryck och det faktum att de animerade inslagen stilistiskt ser väldigt olika ut skapar dessutom djup åt karaktärerna. Tankarna går till Jean-Pierre Jeunets ”Amelie från Montmartre” (2001), en film som också leker med animerade fantasiavsnitt. Tyvärr når inte ”Chicken With Plums” fram till den briljans som ”Amelie” uppvisar. Filmens första halva har ett bra tempo och en välfungerande balans mellan komik och tragik. Sedan är det som om något går förlorat, scenerna känns utdragna och mer som enskilda episoder än som delar av en sammanhängande berättelse. Det är synd eftersom Parronnaud och Satrapi inledningsvis så väl lyckas med att bygga upp Nassir Alis skruvade universum.