Personligt om den lilla människan

Sakprosa. Och i Wienerwald står träden kvar. Elisabeth Åsbrink. Natur och kultur. 2011

Elisabeth Åsbrink belönades nyligen med Augustpriset i fackboksklassen för sin bok ”Och i Wienerwald står träden kvar”, en djupdykning ner i 1930- och 1940-talets svenska jude- och flyktingpolitik. Boken baserar sig på de brev som Josef och Elise Ullmann skickade sin son Otto efter att han som trettonåring skickades iväg från oroligheterna i Wien till det trygga Sverige. Eller var Sverige verkligen tryggt? Genom att granska diskussionerna kring den svenska flyktingpolitiken vid tiden kring andra världskriget blottlägger Åsbrink en stramt hållen utrikespolitisk linje. En linje som inte bara dras igenom rädslan för inblanding i kriget utan som även berör den svenska nazismen.

Precis som i fenomenala ”Smärtpunkten” (2009) som handlar om Lars Norén, pjäsen 7:3 och morden i Malexander närmar sig Åsbrink åter sitt ämne genom långsamma cirkelrörelser. Det handlar inte så mycket om att peka på att vissa händelser är perifera som att genom Ottos öde visa hur de små detaljerna också är viktiga beståndsdelar av den stora dramatiken. Ett exempel från skildringen av Ottos öde: hans farväl till föräldrarna på tågperrongen i Wien 1939 är mycket rörande, samtidigt visar skildringen av Ottos svårigheter att skriva brev till sina föräldrar än mer om det faktiska avskedet: ”Plötsligt slutade dagarna göra ont. Att trivas efter ett och ett halvt år i Sverige var en present han inte trott att han skulle få. Nej, han hade inte tid att skriva, eller... kanske. Men inte just nu.” Mitt i den världspolitiska dramatiken är Otto samtidigt en tonåring som försöker anpassa sig i ett nytt land och som får det allt svårare att hantera föräldrarnas ökade desperation som de försöker kamouflera med lättsamma beskrivningar av vardagslivet i Wien.

Också när det gäller bokens andra huvudperson, IKEAs grundare Ingvar Kamprad, är Åsbrink framför allt intresserad av den mänskliga faktorn. Otto fick så småningom anställning hos familjen Kamprad i Småland, en familj som var känd för sina nazistiska sympatier. Ingvar Kamprad blev tidigt medlem i Svensk socialistisk samling. Att judesonen Otto fick anställning hos godsherren och kom att bli som en medlem av familjen synliggör människans ofta motsägelsefulla natur, ett tema som Åsbrink ofta återkommer till.

”Och i Wienerwald står träden kvar” är ett personligt och proffesionellt utfört porträtt av Otto Ullmann och av den svenska flyktingpolitiken under andra världskriget. Ävan om jag här främst har framhållit Åsbrinks personskildringar bör det nämnas att boken även inrymmer intressant dokumentation bland annat av hur Svenska Israelsmissionens försökte kringgå de nya flyktinglagarna genom att ”omvända” judar till kristna och på så vis ge dem tillträde till Sverige.

Åsbrinks främsta styrka är att hon trots – eller kanske på grund av – den genomgående personliga tonen, lämnar frågan om vem som gjorde fel och på vilket sätt öppen för läsaren att besvara. Här är ett avslutande exempel på hennes förmåga att sätta illustrera hur den lilla människan påverkar samhället i stort: ”När dagarna byter skepnad. När de inte längre består av nyss eller snart, utan faller som sekundvisare måste falla varje ny sekund. När de blir till planlös vandring för att hitta dörren till ett rum som ännu inte byggts – då byter också människan skepnad, förvandlas till väntan och förlorar sig.”