Mörkt om social missanpassning

Film. Dark Horse. Regi och manus: Todd Solondz. I rollerna: Jordan Gelber, Selma Blair, Mia Farrow, Christopher Walken, Donna Murphy mfl. USA. 2011.

Todd Solondz är en regissör som inte direkt har blivit känd för att göra upplyftande människoporträtt. I ”Happiness” (1998), en film med en av nittiotalets kanske mest ironiska titlar, skildras pedofili, våldtäkt och depression, och i ”Welcome to the Dollhouse” (1995) utanförskap och mobbning. Med detta som bakgrund framstår Solondzs senaste film ”Dark Horse” som rena solskenshistorien även om den också ser närmare på teman som utanförskap och social missanpassning.

I fokus står den drygt trettioåriga Abe (Jordan Gelber) som bor hemma hos mamma Phyllis (Mia Farrow) och pappa Jackie (Christopher Walken). Han jobbar på sin pappas firma och underhåller sig med att samla på leksaker, ständigt smuttande på en Coca-Cola light. Hans närmsta vänner är två kvinnor i övre medelåldern, mamman och receptionisten Marie (Donna Murphy). Dessutom är han överviktig och kör omkring i en gigantisk knallgul Hummer. Det är med andra ord upplagt för tragedi. Inte främst för att de olika yttre attributen gör Abe till en klassiskt sorglig figur, utan snarare för att den tillförsikt som gör att han i filmens början vågar bjuda ut den vackra Miranda (Selma Blair) sätter honom på hårda prov.

Selma Blair gör en strålande tolkning av den deprimerade och hårt medicinerade Miranda som även hon bor hemma hos sina föräldrar. På typiskt Solondzskt vis får vi aldrig veta varför Miranda är så deprimerad, men så är ”Dark Horse” inte heller någon historia som är baserad på logiska handlingsmönster. Från att vara relativt realistisk går filmen vartefter allt längre mot det absurda. Det är svårt att avgöra när Abe befinner sig i filmens verklighet och när han helt enkelt har somnat i sitt gamla pojkrum och drömmer sig bort.

Solondz kontrar de komiska scenerna i ”Dark Horse” med mörka och tragiska stråk. När Miranda anförtror en hemlighet angående sin hälsa åt Abe och säger att hon inte har berättat det för någon, ”förutom för min ex-pojkvän Mahmoud, förstås” skrattar jag högt. Samtidigt framstår den stackars Abe som ännu mer dömd att misslyckas dels för att hans ”fästmö” har ett underligt nära förhållande till Mahmoud, dels för att han riskerar att smittas av Mirandas åkomma.

Visuellt är ”Dark Horse” en avskalad men exakt produktion som spelar mycket med mönster och klara färger. Karaktärernas kostymer är som förlängningar av deras personligheter, eller kanske snarare, av hur de skulle vilja att deras personligheter var. Abe går omkring i lösa kläder och t-skjortor med stora tryck i hiphop-stil medan den tillbakadragna mamman bär färggranna glasögonbågar och toppar med applicerade glaspärlor. Mia Farrow är för övrigt så skickligt maskerad att hon nästan är oigenkännlig som mamma Phyllis.

I jämförelse med Solondz tidigare filmer är ”Dark Horse” en ganska lågmäld historia, jag tycker dock att den fungerar betydligt bättre än hans senaste film ”Life During Wartime” (2009). De olika perspektiven vänds in i varandra på ett elegant sätt som gör att den som är obekant med Solondz tidigare produktion sannolikt kommer att studsa till ibland, kanske särskilt mot slutet av filmen då skruvarna dras åt ännu hårdare och handlingen blir allt mer absurd. Samtidigt överraskas jag av att Abes öde trots allt inte verkar helt oväsentligt för världen även om det verkar så på filmens övriga karaktärer. Att säga att ”Dark Horse” är en glad film är nog att överdriva, men visst när den ändå en liten, liten strimma av hopp.