Överraskande bra trilogiavslutning

Litteratur. 1Q84 Tredje boken. Haruki Murakami. Norstedts. 2011. 504 sidor. Översättning från japanska av Vibeke Emond. 

De två första delarna av Haruki Murakamis romantrilogi 1Q84 var något av en besvikelse för mig. De kändes stundvis slarvigt komponerade och de två berättarna, Tengo och Aomame, gav ett statiskt intryck. När jag började läsa trilogins tredje del var det därför med viss skepsis. Nej, jag kommer inte att älska den här boken. Nej, jag vill fortsätta tycka att Murakami redan har skrivit sina vackraste texter för flera år sedan. Men så hände något som i sig inte är märkvärdigt för en roman men som ändå överraskade: Murakami introducerade en tredje berättarröst.

När jag bläddrar tillbaka i boken ser jag att de flesta av mina marginalmarkeringar har hamnat just hos denna tredje röst. Rösten tillhör Ushikawa, en osympatisk man som arbetar som privatdetektiv. Ushikawa är så ful att folk ryggar tillbaka när de ser honom, men han är också skarpsinnig och nyfiken, här i Vibeke Emonds översättning: ”Ushikawas utseende drog verkligen till sig folks uppmärksamhet. Han var inte lämpad för övervakningsarbete eller skuggning. Även om han försökte smälta in i mängden, utmärkte han sig lika mycet som en stor tusenfoting i en yoghurt.” Ushikawa skapar en dissonans som jag saknade i trilogins två första böcker och hans blick på Tengo och Aomame blir ett slags metaperspektiv på trilogin.

Berättelsen fortskrider som tidigare: av någon mystisk orsak befinner sig Tengo och Aomame i en parallellvärld där två stycken månar lyser upp himlen. Karaktärerna har ett gemensamt förflutet: Tengo gick som barn gata upp och gata ner tillsammans med sin pappa som arbetade som indrivare för Japans nationella tv-bolag NHK. Aomame växte upp i en sekt som satte stort värde på missionerande, när hon följde med sin mamma på dörrknackningsuppdrag hände det att hon stötte ihop med den allvarliga pojken och hans pappa. I den tredje delen av 1Q84 beskriver Murakami Tengos och Aomames försök att hitta varandra – de vet att de hör ihop trots att de inte har träffats på tjugo år.

Är det tårdrypande och sentimentalt? Ja. Gör det något? Nej. För närvaron av den spionerande Ushikawa som gömmer sig bakom husknutar med sin kamera gör att skildringen av Tengos och Aomames lågmälda passion hela tiden har kontakt med markytan. Hans roll i berättelsen blir som ett slags tillnyktrande glas vatten: han finns där för att markera att kärlekshistorier på många sätt är inspirerade konstruktioner. Samtidigt är Ushikawa inte på något vis endimensionellt illvillig, också han gömmer en längtan i djupet av sitt hjärta.

Visst, det finns bitar som inte fungerar lika väl. Jag blir exempelvis fortfarande irriterad på upprepningarna av en del meningar. Ibland verkar Murakami vilja peka på mönstren i sin egen text lite väl tydligt, han borde istället lita på att hans läsare ser mönstren också då de inte är understrukna med neonfärg. Till skillnad från i trilogins två första delar är tempot i del tre dock betydligt rappare och det drivna berättandet skapar en mer påtaglig spänning i texten.

Det är dock lite märkligt att jag varmt skulle rekommendera den tredje delen av 1Q84, men inte de två första delarna. Det går nämligen inte att läsa enbart den tredje delen. Tyvärr innebär det en lång startsträcka (850 sidor) för den som vill ta sig fram till trilogins avslutande del. Jag vill ändå råda den som inte har något emot tegelstenar att ge Murakamis trilogi en chans för den ger utdelning i slutändan. Men frågan kvarstår: vad var så viktigt med trilogins 850 första sidor och hade det inte kunnat komprimeras till hälften?

Sparkrav under all kritik

Från första början blev det tydligt att kontakten mellan personal och studenter vid ÅA:s litteraturvetenskapliga institution var ovanligt god. När jag vågade mig på att delta i mitt första ämnesrådslag, ett mötesforum där studenter och personal utbyter åsikter om aktuella, ofta undervisningsrelaterade frågor, var vi några studerande som önskade oss en kurs som behandlade utomeuropeisk litteratur.

Efter mitt första studieår med grundstudier fick jag hösten 2006 äntligen inleda mina ämnesstudier i litteraturvetenskap. Den första kurs jag deltog i var ”Postkoloniala läsningar” som ordnades av FD Pia Maria Ahlbäck på uppdrag av dåvarande professor Clas Zilliacus som ett direkt gensvar på de önskemål vi studenter hade framfört bara några månader tidigare. ”Postkoloniala läsningar” var en ”flerlärarkurs” vilket innebar att såväl doktorander som exempelvis FM Julia Tidigs och gästföreläsare som FD Maria Olaussen (Växjö Universitet) deltog i undervisningen.

För mig som litteraturteoretiskt oerfaren tjugoåring innebar kursen att jag fick insyn i litteraturvetenskapens möjligheter: jag fann att litteraturvetenskapen hade potentialet att sätta mina invanda föreställningar i gungning. Plötsligt insåg jag att litteraturteori inte enbart behövde handla om att applicera olika former av analysverktyg på skönlitterära texter utan att teori också kunde bidra till att vidga mina perspektiv på världen samtidigt som den kritiska blicken riktades inåt mot mina egna antaganden. Kort sagt bidrog ”Postkoloniala läsningar” till att forma mitt akademiska tänkande och spår av kursen kan även anas i min pro gradu-avhandling som färdigställdes nästan exakt fem år efter att kursen ordnades. Kursen utmynnade dessutom i ett specialnummer av kulturtidskriften ”Laboratorium för folk & kultur” (1/2007) som gav mig och fyra av mina medstudenter möjligheten att verka som litteraturvetenskapliga skribenter sida vid sida med våra välmeriterade föreläsare

Mina erfarenheter av denna kurs visar att även en liten finlandssvensk institution kan erbjuda högkvalitativ undervisning i aktuella teoretiska ämnesområden. ”Postkoloniala läsningar” är bara ett av flera exempel på förstklassiga kurser som litteraturvetenskapliga institutionen har ordnat med hjälp av timundervisningsmedel, andra exempel är FD Kristina Malmios kurs ”Introduktion i Pierre Bourdeius teori om det litterära fältet” (2008) och FD Mia Francks populära kurs ”Vampyrer i litteratur och film” (2010 & 2011). Att nuvarande och kommande litteraturstudenter nu, i och med de sparkrav som riktas mot litteraturvetenskapliga institutionen vid ÅA, kan gå miste om de specialkunskaper som den egna institutionen besitter är under all kritik.  

Kränkande konfiskering av böcker

Den amerikanska Occupy Wall Street-rörelsen startade den 17 september som en protest mot det ökade gapet mellan fattiga och rika men har även fått representera andra frågor än den om ekonomisk orättvisa. Kritiker menar att rörelsens budskap är odefinierat och ogenomtänkt. När ockuperarna av Zuccotti Park i New Yorks finansdistrikt plötsligt vräktes av sanitära orsaker med 220 arresteringar som följd natten till den 15 november konfiskerades också största delen av ett unikt folkbibliotek bestående av omkring 4000 böcker. Ockuperarna tilläts bära med sig ett fåtal personliga ägodelar och blev tillsagda att resten av föremålen, inklusive biblioteksböckerna, skulle föras till förvaringsenheter runt om i NY. Så blev det inte. Endast ca 32 procent av böckerna återbördades och bland dessa visade sig endast 839 böcker vara brukbara.

Den 23 november hölls en presskonferens angående förstörelsen av folkbiblioteket. Presskonferensen kunde följas i realtid på webbkanalen ”TheOther99” som sänds av den numera världskända webbjournalisten Tim Pool. Pool är en av få journalister som har sänt live från OWS och Zuccotti Park med hjälp av sin mobiltelefon. Under presskonferensen underströk moderatorn Norman Siegel att majoriteten av journalisternas frågor vittnar om det faktum att också deras rätttigheter kränktes under vräkningen. Eftersom de inte tilläts befinna sig på plats saknar de kännedom om vad som hände den 15 november.

I och med Pools dokumenterande av vräkningen av Zuccotti Park och konfiskerandet av OWS-biblioteket förenas två till synes separata fält: å ena sidan den moderna teknikens och de sociala mediernas betydelse, å andra sidan de traditionella, materiella böckernas symbolvärde. OWS-biblioteket uppstod spontant och bestod av böcker som allmänheten hade donerat, verksamheten upprätthölls av frivilliga bibliotekarier. Något som spetsar till det hela ytterligare är det en talesperson för Occupyrörelsen poängterade under presskonferensen: de poliser som arbetade under vräkningen utgör i själva verket en viktig del av den befolkningsgrupp vars rättigheter man försöker försvara.

Biblioteket är en symbol för att kunskap och information är något som alla har rätt till oberoende av inkomst, social ställning, etnicitet, sexualitet, nationalitet, religion, ideologi eller ålder. Mediarapportering är något som ska sträva till att objektivt dokumentera det som pågår i samhället så att den stora allmänheten ska ha kännedom om aktuella händelser. Konfiskerandet av OWS-bibliotekets böcker som verkställdes av NYPD under ledning av borgmästare Michael Bloomberg var en kränkande handling, om den var olaglig återstår att se.

Så minns vi Freddie Mercury

Freddie Mercury 1946-1991

I och med Freddie Mercurys död gick världen miste om en mångsidig musikalisk färgpalett. Med en unik sensibilitet för harmonier och frasering kunde han både leverera hjärtskärande vackra ballader som ”Love of My Life” och vara en jämbördig sångpartner till bland annat operadivan Monserrat Caballet. Min hittills största musikupplevelse är när jag som åttaåring för första gången hörde Mercurys röst. Den fick färgerna i min värld att framträda ännu tydligare. Mercury var en fenomenal låtskrivare och entertainer som inte var rädd för att vara excentrisk vare sig det gällde sångtematik eller scenframträdanden och som än idag saknar motsvarighet.

Favoritlåt: ”The Show Must Go On” från Innuendo

En outsider som alla andra

Outsider. Torbjörn Flygt. Norstedts förlag. 2011. 429 sidor.

I augustprisbelönade ”Underdog” (2001) skildrar Torbjörn Flygt huvudpersonen Johan Krafts uppväxt i höghusområdet Borgmästargården i Malmö. Uppföljarromanen ”Outsider” tar vid där ”Underdog” slutade. Det är sent åttiotal och romanens huvudperson och berättare Johan Kraft studerar juridik i Lund. Han bor i studentkorridor men sover oftast hos flickvännen Helena som bor i ett stort kollektiv.

Flygt bygger trovärdigt upp studentlivsstämningen med allt vad den innebär: de långa nattliga diskussionerna om alltings mening och om framtiden, de märkliga festerna, de originella studiekompisarna. Det som gör Flygts skildring extra trovärdig är att Johan Krafts studieliv också präglas av en tomhet och likgiltighet gentemot det som pågår runt omkring honom. Efter några år i Lund har han börjat genomskåda maskineriet. Allting upprepar sig i studiestaden – på gott och ont. Kanske är det detta som driver honom till att plötsligt bryta upp med Helena och istället tillbringa sina ändlösa nätter tillsammans med den frisinnade, väl belästa litteraturvetaren Pernille?

Den som är bekant med ”Underdog” kommer sannolikt att känna igen sig också i ”Outsider”. Både mamma Bodil och syster Monika är återigen viktiga karaktärer och Flygt refererar ofta till den tid som skildras i ”Underdog” då Bodil jobbade på fabriken ”Strumpan” och var livrädd för att Monika precis som hon skulle få barn för tidigt. Av någon anledning har jag ändå svårt att få de två berättelserna att gå ihop. Trots att jag har läst ”Underdog” ett par gånger verkar minnet av den boken ha tynat bort. Detta är dock inte nödvändigtvis något problem. För ”Outsider” är en väl berättad roman och Johan Falks nära på allvetande berättarperspektiv både roar och berör. Flygts formuleringar nuddar förvisso ibland vid det spetsfundiga men i och med att de är inbäddade i ett omkringliggande allvar lyckas författaren balansera upp dem. Det kan exempelvis heta att ”Leif som har all tid i världen på sin klocka, kan ägna dagarna åt att virka mattor av sitt navelludd”.

”Outsider” är otvivelaktigt en läsvärd och medryckande uppföljare till ”Underdog” och Flygt gör här ett mer trovärdigt intryck än han gjorde i collageromanen ”Himmel” (2008). Men jag kan ändå inte skaka av mig en känsla av ambivalens. Möjligen för att Johan Falks brist på riktning i romanen också uttrycks i romanens form, något som egentligen borde tyda på Flygts skicklighet som författare men som mest bara gör mig förvirrad.

Ibland undrar jag också om Johan Falk verkligen är en outsider eller om han snarare har ett behov av att positionera sig som en sådan. När allt kommer omkring är han en rätt så vanlig ung man med rätt så vanliga bekymmer. Samtidigt är outsiderperspektivet kanske inte något som nödvändigtvis syns utanpå, det handlar kanske snarare om en inställning till världen. Möjligen kunde man tänka sig att Johan Falks outsiderposition tyder på att alla är outsiders i någon mening, också de som verkar precis som alla andra. Och att själva kruxet är att det inte finns någon verklighet bakom uttrycket ”som alla andra”.

Berättarlusten är den främsta drivkraften

Del 4 i serien Skrivande och identitet publicerad i Österbottens Tidning i augusti 2011

- Redan som liten var jag en nörd men när det gäller fågelskådandet odlar jag nörden i mig.

Författaren Lars Sund och jag pratar om hans senaste bok ”En morgontrött fågelskådares bekännelser” (2010) och har invecklat oss i en diskussion om nördighet där vi sitter på en parkbänk i Skolparken. Många känner Sund som författaren till Siklaxtrilogin som består av romanerna ”Colorado Avenue” (1991), ”Lanthandlerskans son” (1997) och ”Eriks bok” (2003). I trilogin låter Sund berättelserna myllra fram över såväl de platta österbottniska åkrarna som över Klippiga bergen, och på sätt och vis är Sund väldigt lik sina böcker. Den explosiva berättarkraften som kan iakttas i hans romaner är ständigt närvarande också i vårt samtal och det är föga förvånande att Sund betraktar lusten att berätta som sin främsta drivkraft.

- Varje gång jag har skrivit en bok har jag har velat berätta något, men samtidigt är det som om de flesta av mina böcker sakta har vuxit fram av sin egen tyngd. Det har varit en mängd olika händelser och infallsvinklar som så småningom har samlat sig till nånting som jag har känt att jag har velat skriva om. I Siklaxböckerna låg de historiska skeendena i fokus medan jag i romanen ”En lycklig liten ö” ville berätta en allegori.

Också ”En lycklig liten ö” (2007) har en verklighetsbakgrund, romanen berättar historien om vad som händer när ett stort antal oidentifierade lik plötsligt flyter i land på den fiktiva ön Fagerö. Under första världskriget hände just detta bland annat på den svenska västkusten efter att den tyska och brittiska flottan hade mötts i ett stort sjöslag på Nordsjön.

- Jag är väldigt intresserad av hur den gemensamma historiska erfarenheten formar oss. I mitt nya projekt handlar det återigen om att försöka komma till rätta med det förgånga och med hur utvecklingen har påverkar det finländska samhället.

Sund bor sedan många år tillbaka i Uppsala och jag undrar om det är lättare att närma sig de historiska ämnena när man befinner sig utanför Finlands landsgränser.

- Jag tror det. Jag lärde mig ganska tidigt att litteratur behöver distans, det är kolossalt svårt att skriva om det man är mitt uppe i. Man måste befinna sig tids- och rumsmässigt på ett visst avstånd för att det ska kunna bli vettigt, det är åtminstone den känslan jag har. Därför tror jag också att det är svårt att skriva den stora nutidsskildringen, helt enkelt eftersom att vi befinner oss mitt i det.

Det kanske beror på att det tidstypiska ofta i efterhand visar sig vara någonting överraskande som bara har blivit till utan författaren medvetet har försökt pressa in det i texten?

- Så är det alltid, skrivandet är oerhört oberäkneligt och oerhört riskabelt. Det är väldigt svårt för författaren själv att se vad han eller hon skriver. Många gånger är de saker som läsare och recensenter tar fasta på i mina böcker sådant jag själv har uppfattat som oviktigt och jag har alltid tyckt att författaren själv är den sämsta uttolkaren av sitt verk. Det kan förstås vara väldigt olika, det finns många bra författare som arbetar väldigt medvetet och systematiskt, till exempel Doris Lessing som i en intervju en gång avfärdade bilden av att ens huvudpersoner tar över boken och styr dem åt sitt håll. Hon berättade att hon helt enkelt gör en plan och skriver i enlighet med den.

Sund laborerar själv ofta med flera parallella handlingar i sina romaner vilket får mig att undra hur han håller ihop allting.

- Det handlar både om att inte tappa geisten och att inte tappa målet, att ha någon form av färdplan som man kan följa. De flesta romaner som misslyckas gör det kanske snarare för att den som skriver inte har orken att fullfölja visionen snarare än att den inte har den språkliga begåvningen. Många har idéer men de flesta gör ingenting av dem, för att fullfölja sina idéer måste man ha en viss envishet.

Sund berättar att en författarkollega till honom ofta brukar få höra av folk att de har så många bra idéer till romaner och att kollegan då brukar svara ”det är bara att börja skriva då!”. Jag föreslår att detta kanske har något att göra med ouppfyllda drömmar. Att den som aldrig sätter sig ner och på allvar försöker skriva kan behålla tanken om att de skulle kunna bli fantastiska författare om de bara började skriva. Den som inte utmanar den tanken kan behålla sin dröm.

- Det kan hända. Samtidigt är det svåra förstås inte alltid att börja utan att fortsätta. Om man har skrivit ett avsnitt kan det vara svårt att hitta det där förlösande som gör att man kan gå vidare.

Hur vet du då när du ska sluta?

- Det var en fråga jag hade hoppats att du inte skulle ställa! Ofta har jag nog åtminstone i teorin en slutpunkt som romanen ska leda fram till och jag brukar ha slutet klart för mig ganska tidigt. Men när jag skrev ”Colorado Avenue” upptäckte jag att jag inte hade det och boken måste få en fortsättning. Sen måste fortsättningen också få en fortsättning och så blev det en trilogi, det hade jag inte tänkt från början. När jag sedan skrev ”Eriks bok” bestämde jag mig för att jag skulle använda Shakespeares gamla recept och slå ihjäl så många som möjligt i slutet så att det inte kunde bli en fortsättning.

En mycket praktiskt tolkning av uttrycket ”kill your darlings” kan man tycka. När Sund talar om sitt yrke är det tydligt att han har lärt sig en hel del praktiska knep, något som den långa erfarenheten har lärt honom.

- När man skriver ska man egentligen försöka tänka sig att det är den första bok man någonsin skriver, man borde intala sig att man börjar från noll. Men det gör man förstås inte. För skriver man några böcker blir man väl i bästa fall lite hantverksskickligare, det hoppas jag i alla fall.

Sund berättar att författaryrket för honom handlar mycket om att vara envis och jobba hårt och, som han uttrycker det, om att ha ett välutvecklat sittfläsk. Men dagens författare förväntas också göra annat än att skriva. När vi kommer in på skillnaden mellan det ofta ensamma skrivandet och det utåtriktade bokturnerandet håller Sund med om att balansen mellan att jobba med en bok och att sedan marknadsföra den är något ojämn.

- Man lever ett konstigt liv eftersom man ofta sitter instängd i skrivarstugan och är ganska anonym under en lång period. När en bok väl är utgiven kan det sedan i allra bästa fall bli en hel del uppmärksamhet kring den och då ska man plötsligt vara en oerhört offentlig person. Man förväntas vara något slags mellanting mellan stå-uppkomiker och Dalai Lama eftersom man idag förutsätts marknadsföra sig själv. Det är inte egentligen negativt för det betyder att det finns en efterfrågan på författare, men det märks väldigt tydligt att det har skett en förändring, åtminstone sedan 1970-talet då man nästan betraktade den lidande författaren med förakt.

Det är uppenbart att Sund själv inte har något emot att tala om sitt yrke även om han är väldigt förtegen om sitt pågående projekt. Han medger dock att nördigheten som vi diskuterade tidigare har varit honom till stor nytta under det senaste året.

- Man vet aldrig vilka underliga kunskaper man behöver som författare, jag har ägnat en stor del av det här året till att göra research för det jag skriver på nu. Det finns förstås en viss risk med att kunna för mycket om ett ämne eftersom man också måste tillåta sig att behålla vissa hål och luckor i texten eftersm det är bra för läsarens fantasi. Skrivandet handlar nästan mer om vad man inte ska säga än det man ska säga. Man måste hela tiden behålla det outsagda och våga lita på att man har lyckats stimulera sin sin eventuella läsares fantasi och sedan ge honom eller henne utrymme att själv berätta vidare.

Faktaruta:

Lars Sund, född 1953 i Jakobstad, bosatt i Uppsala

Skriver helst just nu: Jag försöker lära känna människorna och hitta trådarna i historien jag berättar i min nya bok.

Gör när det behövs en paus i skrivandet: Tar en promenad

Inspirerar just nu: Att försöka berätta en bra historia, det är det ständiga grunden. Lyssnat på Torgny Lindgrens uppläsning av romanen ”Minnen” i Sveriges Radio

Läser just nu: Ian Rankins ”Rebus sista fall”

Det kan hämma skrivandet: Mycket, men det är främst en ständig kamp mot självkritiken som säger ”får man faktiskt skriva så här?”

Skrivandet är ett sätt att vara

Del 2 i serien Skrivande och identitet publicerad i Österbottens Tidning i augusti 2011

Det är paradoxerna som håller det uppe, både skrivandet och det samtal jag och författaren Ulrika Nielsen har om skrivandet. När jag läser Nielsens två senaste böcker, ”En bok av kött och ord” (2008) och ”Lite borta från platsen där jag talar” (2010), böcker som handlar mycket om sina egna tillblivelseprocesser, blir det tydligt att skrivandet är väldigt motsägelsefullt. Jag undrar om Nielsen någonsin låter bli att sätta sig vid datorn för att istället njuta längre av den där lustkänslan som kan föregå själva skrivandet.

- Ja, den där känslan kan jag känna igen. Framför allt upplever jag att jag kan vara i skrivandet även när jag inte skriver, att jag plötsligt har allt det där som behövs för att kunna skriva, eller att jag liksom är där, i skrivandet. Men jag gör ingenting av det, i alla fall inte just då. För skrivande som verksamhet handlar egentligen om ett sätt att vara. Om man är en skrivande människa kan man därför aldrig egentligen vara en människa som inte skriver.

Nielsen debuterade med romanen ”Små springor som värmen tränger ut ur” (2001) och har sedan dess kommit ut med ytterligare fyra böcker. Den senaste boken ”Lite borta från platsen där jag talar” har undertiteln ”- mikroprosa, anteckningar, brottsstycken” och kom ut på det nystartade förlaget Ellips som siktar in sig på utgivning av vad som kunde karakteriseras som smalare litteratur. Det passar Nielsen väl eftersom snäva genreindelningar är inte något hon direkt längtar efter. När hon får veta att hennes senaste bok vållade ett visst huvudbry när den skulle katalogiseras i det lokala biblioteket blir hon istället glad.

- Det finns nog något trotsigt i mig som gör att jag inte har lust att skriva sånt som passar alltför väl in i ett konsumistiskt system, sånt som bara går lätt att sälja. Jag skulle vilja fortsätta med att arbeta mellan genrer för att jag helt enkelt har en längtan efter att skriva så som det faller sig. Det finns också mera att hitta när man inte bestämmer vad det ska bli. Men det får förstås inte bli ett självändamål. Det handlar snarare om att den öppna formen föds samtidigt som det som ska uttryckas i texten.

I ”Lite borta från...” skriver Nielsen på ett ställe: ”Jag vet inte längre 'vad jag tycker' om nästan någonting / och jag förstår allt mindre. // Det är tvärtom: jag har förstått något som jag måste lära mig att bortse från. / Hur man bortser från det är en öppen fråga. / Den rör på sig också. Frågan, alltså.” Denna öppenhet kan kanske betraktas som en öppenhet inför överraskningar och jag tänker mig att den antagligen också hänger samman med skrivprocessen. När jag undrar om en text någonsin har blivit som hon har tänkt sig skrattar Ulrika Nielsen.

- Nä och tur är det, det får vi nog vara glada för! Det är trots allt den där häpnaden inför att det blev nånting helt annat som är väldigt viktig när man skriver. Närmast har jag kanske varit med min första bok, men sättet den är skriven på känner jag mig rätt så främmande för idag. Förstås kan jag se saker i den boken som finns kvar i det som jag gör idag, men samtidigt börjar man alltid på nytt när man skriver.

Nielsens syn på det egna skrivandet har förändrats i takt med att hon har skrivit flera böcker.

- Jag hade nån gång en föreställning om att jag genom att skriva skulle lära mig att skriva. Jag tänkte att jag skulle förhålla mig till mina texter så som min mormor Judith förhöll sin till sina barn och barnbarn. För jag föreställer mig att hon måste ha haft en känsla av stor tillfredsställelse när hon hade dem kryllande runt sig. Jag hade tidigare en liknande tanke om att jag skulle ha det skrivna hos mig och kunna gå omkring i det och sen fortsätta därifrån. Men tyvärr så har man har faktiskt noll och ingen hjälp av det man har gjort tidigare. Jag känner mig som en ständig debutant som äntligen ska börja skriva sin första bok. Jag har hela tiden den där drömmen om att jag ska ”skriva en bok” och jag föreställer mig att jag då, när jag har skrvit den där boken, kan börja på riktigt.

Vi sitter på stranden i Fäboda och öser sand över våra fötter. Ulrika Nielsen har föreslagit att vi ska träffas någonstans vid havet, som för de flesta människor är de konkreta geografiska platserna viktiga för henne och i ”Lite borta från...” kan man läsa raderna ”FÄBODAVIKEN. DET VILL SÄGA SKRIVANDET.” Meningen är förstås tagen ur sitt sammanhang men ger ändå en bild av hur en plats kan bli något mer än ett konkret fysiskt utrymme. Precis som titeln på boken ”Lite borta från platsen där jag talar” antyder kan dock denna plats upplevas som lite skev för den skrivande människan. När vi försöker komma underfund med hur denna skeva positionen egentligen förhåller sig till vad många kanske skulle kalla för ”det vanliga livet” är Nielsen dock noga med att understryka att den skevhet hon kan uppleva som skrivande människa inte på något vis placerar henne utanför det levda livet.

- Man brukar säga att den som skriver inte lever, men då brukar jag tänka att det är precis tvärtom. Jag upplever inte att jag inte skulle leva och istället skriva utan snarare att levandet är akut, att jag inte tillräckligt likgiltig utan kanske lite för receptiv.

Kanske är det denna känsla som hon syftar på när hon talar om skrivandet som ett tillstånd, skrivandet kan kanske bli ett sätt att lösa skevheten, om man nu vill betrakta den som ett problem.

- Det är en lösning fast det löser ingenting. Jag tror att det är Imre Kertesz som nånstans skriver så. Det är väldigt träffande. Det finns många paradoxer med allt och särskilt i skrivandet.

Faktaruta

Ulrika Nielsen, f. 1974 i Nykarleby, bor i Stockholm

Skriver helst just nu: Jag ska snart börja skrida till verket med nästa bok.

Gör när det behövs en paus i skrivandet: Jag fortsätter att läsa och skriva.

Inspirerar just nu: Agnés Vardas filmer

Läser just nu: Birgitta Trotzigs ”Jaget och världen. Ett landskap” och Roland Barthes ”Det ljusa rummet”

Det kan hämma skrivandet: Bristen på tillit. Man måste glömma bort själva skrivakten och inte tänka i prestationer eller hur det kommer att bedömas. 

Man måste vara envis

Del 3 i serien Skrivande och identitet publicerad i Österbottens Tidning i augusti 2011

- Menar du någotslags häxkonster? frågar Peter Sandström och plirar roat på mig genom sina svarta solglasögon när jag undrar om han har några särskilda skrivritualer.

- Något sånt får du inte fast mig för!

Nej, Nykarlebybördiga Peter Sandström har inget behov av att romantisera sitt skrivande. Han debuterade som trettiofemåring med novellsamlingen ”Plebejerna” (1998), tre år senare blev det ytterligare en novellsamling som prisades av Svenska Litteratursällskapet, ”Syster måne” (2001). 2004 utkom Sandströms första roman ”Manuskript för pornografiska filmer” och för tre år sedan följdes den upp med romanen ”Gigant” (2008), som också mottog pris av SLS, i prismotiveringen kallades Sandströms prosa för ”tät och elegant”. För tillfället är Sandström tjänstledig från chefredaktörskapet för Meddelanden från Åbo Akademi eftersom han är inne på slutrakan av det första året av ett treårigt författarstipendium som han erhåller av Statens litteraturkommission. Framgångar som dessa kan få konstnärsegon att svälla, men Sandströms inställning till skrivandet är avslappnad. Han påpekar att hans relativt sena debut innebar att han redan hade en identitet som inte hängde samman med författaryrket.

- Jag skulle inte ha kunnat debutera innan jag debuterade. Jag var alldeles för ofokuserad och okoncentrerad, jag hade skrivit lite men var helt enkelt inte mogen för att göra någonting av det.

För närvarande är det mest aktuella för Sandström att redigera en samling texter som möjligen kommer att ges ut nästa vår, men den främsta orsaken till att jag träffar honom på Café Brostugans uteservering i Nykarleby är att han befinner sig i ett mellanrum som ofta passerar allmänheten obemärkt förbi. Det handlar om mellanrummet mellan utgivningarna – den tid då de skönlitterära texterna tar form och den tid som utgör merparten av författaryrket. Sandström håller med om att ruljansen kring en bokutgivning är ett slags undantagstid.

- Den aktiva marknadsföringen är en jättekort period. När en bok kommer ut kan den redan kännas passé för författaren. Förstaversionen av manuset kan ha varit färdig i flera år vilket gör att marknadsföringen kan upplevas som lite lustig.

Marknadsföringen innebär att dagens författare inte enbart bör kunna skriva böcker utan även vara duktiga uppläsare, underhållande panelmedlemmar och framstående talare. Sandström ser detta som typiskt för vår samtid.

- Om vi förenklar det lite så kunde man säga att folk förr hade en hel del att berätta. Sen skrev de kanske ner det och började så småningom kallas för författare. Idag handlar det mer om att folk vill bli författare, det är någonting som de vet, men sen uppstår ett problem. Sablar också, vad ska jag skriva om? Det finns förstås olika sätt att gå vidare från det också. Vissa gör det genom att ta till sig tematik ur verkligheten medan andra skriver om sin egen ångest. Det är ju ett tecken i tiden att folk vill bli kända och komma fram via Idols och liknande sammanhang och det syns också i författaryrket. Samtidigt finns det säkert ett stort behov av att synas och bli känd oberoende av vilken bransch det handlar om.

Det är tydligt att Sandström har funderat en hel del på hur författarrollen uppfattas av omgivningen och det syns också i hans skönlitterära texter. Både i ”Gigant” och i ”Manuskript för pornografiska filmer” ger sig huvudpersonerna mer eller mindre frivilligt in i olika skrivprojekt. I ”Manuskript” försöker den fiktiva Peter Sandström förtjäna lite extrapengar genom att, som romantiteln också berättar, skriva manuskript för pornografiska filmer och i ”Gigant” deltar Isak Veege i ett sociologiskt mansforskningsprojekt. Men i bägge fallen blir projekten åsidosatta, eller: de leder någon helt annanstans, inte sällan till barndomsstaden och de trasiga familjerelationerna. Jag undrar om Sandström fungerar på samma sätt som sina karaktärer, om han kan ta avstamp i en viss idé men sedan hamna på ett helt annat ställe eller om han känner sig tvungen att hålla fast vid sin ursprungliga idé.

- Nej det gör jag inte. Man måste förstås få den där tändsatsen först och få raketen att flyga, men sen far den som den far. Det är någonting jag inte försöker korrigera med våld, jag låter helt enkelt texten röra sig i sin egen riktning. På sätt och vis jobbar jag så att jag skriver mig fram till tematiken, jag skriver mig in i texten. Det är som att gå in i ett mörkt rum och treva sig fram till brytaren – man kommer nog fram förr eller senare men man kan slå huvudet i väggen på vägen dit.

Hur gör han då om han slår huvudet i väggen, finns det några knep?

- Jag kan gå ut ur rummet och in i nästa i så fall, säger Sandström och skrattar.

Peter Sandström ser ofta lite lurig ut när han talar om sitt yrke, men den uppsluppna stämningen ska inte misstas för ett bristande allvar. Det kan vara svårt att prata om att skriva på ett sätt som inte låter flummigt. Den process som resulterar i en skönlitterär text kan beskrivas som ett försök att förena två sinsemellan väldigt olika parter: inspiration och disciplin. 

Av allt att döma har Sandström hittat ett sätt att få de två sidorna att gå ihop.

- Jag har lärt mig att känna på mig när jag kommer in i en återvändsgränd. Jag har förstås en sorts grundstruktur eller grundidé men jag är inte rädd för att avvika från den. Jag är inte en författare som har tjugo sidor synopsis – inte för att det är något fel på det – men jag tänder inte på det sättet att jobba. Min skrivprocess är väldigt språklig, och med hjälp av språket leker jag mig fram till olika stämningar och lägen.

Jag föreslår att det kan vara nyfikenheten som driver honom, om han visste vad som väntade skulle det kanske sluta vara intressant?

- Precis, jag tror att det är det som skulle kunna kallas för det utnötta uttrycket ”inspiration”, åtminstone för min del. Det handlar inte om att vänta på en jättestor idé utan om att jobba. Man sitter med en text och måste vara lite envis. Inspirationen kan vara det som gör att man tänder på idén, och som gör att man tycker att det är jätteintressant, men just de bitarna man skriver då kan man ibland tvingas slänga ut när verket är färdigt för de är bara tändbränsle. De är darlingarna som ska tas bort på slutet.

För tillfället har Sandström alltså ett manus antaget av förlaget, men han har också annat på gång.

- Jag håller också på och skriver. Jag har faktiskt just fått upp tråden till ett nytt manus.

Men är det inte svårt att göra flera saker samtidigt? Eller kan han jobba på flera projekt parallellt?

- Det kan jag. Ofta brukar det vara så att jag precis efter att jag har blivit klar med ett manus nog skriver på olika saker. Men jag brukar kalla resultaten för ”litterära slaggprodukter”. Det brukar kännas som efter en förbränningsprocess: det glöder och brinner också efter att själva boken är färdig men det som kommer sen är sådant man liksom skriver och pynjar med. Man kan alltså inte räkna med att det blir till en hel ny bok, men det kan kanske användas på andra sätt i andra texter.

De andra texterna kommer alltså så småningom, och dåt gäller det för Sandström att inte låta sig distraheras av trender i samtiden

- Jag tror att varje författare har en egen röst. Allt är förstås gjort redan, men man måste ändå odla den egna rösten. Vare sig den är jättebra eller bara halvdan så är den i alla fall en egen röst.

Faktaruta:

Peter Sandström f. 1963, uppvuxen i Nykarleby, bor i Åbo

Skriver helst just nu: Jag är faktiskt ledig, men för ändå lite anteckningar för husbehov.

Gör när det behövs en paus i skrivandet: Jag motionerar gärna, tar en långpromenad eller till och med joggar.

Inspirerar just nu: Läsning, vilket inte är helt självklart för mig. Men just nu försöker jag ta mig tid.

Läser just nu: ”Högläsaren” av Bernard Schlink, ”I skuggan” av Karl-Erik Vikström, ”Odjur” av Leo Löthman och ”Rapport från vår sköna nya värld: 8 reportage” av Günter Wallraff

Det kan hämma skrivandet: Att läsa recensioner av andras böcker. Det är farligt om man börjar ta fasta på vad kritikerna gillar.

Skrivandet har ingen åldersgräns

Del 1 i serien Skrivande och identitet publicerad i Österbottens Tidning i augusti 2011

På lägergården Soldatskär i Karleby sommarjobbar adertonåriga Patrick Tiainen på ett läger för åldringar. Miljön är idyllisk, och Tiainen säger att havet som omger Soldatskär har en inspirerande effekt. När jag pratar med honom ute på terassen öser regnet ner, och när en äldre herreman vaknar från sin tupplur och långsamt närmar sig ytterdörren genom regnet är Tiainen snabbt på benen och uppmanar honom att gå in så han inte blir blöt.

På många sätt kan Patrick Tiainen beskrivas som en väldigt ambitiös och aktiv adertonåring: han är föreningsaktiv och engagerar också sig i samhällsdebatten genom att skriva insändare. För en tid sen skickade han in en samling noveller och dikter till några förlag, men när förlagen hade andra idéer om hur boken skulle komponeras valde Tiainen istället att ge ut boken på egen hand. I ”Livets rum” samsas noveller och dikter med naturfotografier och i inledningen till boken uppmanar Tiainen läsaren att inte stormläsa hans texter.

Behovet av att skapa rum där människor tar sig tid att lyssna verkar vara viktigt för Tiainen och jag undrar om han uppfattar skrivandet som ett bra sätt att göra sig hörd.

- Det tycker jag nog. Men jag tycker samtidigt att det är jättesvårt att få in en fot i samhällsdebatten när man är ung. När man skriver insändare talar man för ganska tomma öron, det är inte så många som lyssnar. Att istället få in min frustration i skönlitterära texter istället har varit jätteskönt, jag får ut den ur systemet.

Detta med att vara en ung skribent är något vi återkommer till flera gånger under vårt samtal, och jag avslöjar för honom att min egen position är något paradoxal. Jag kan själv bli irriterad på att unga skribenter ofta lyfts fram just som unga snarare än som skribenter, men samtidigt är en viktig orsak till att vi sitter och pratar just det faktum att Patrick Tiainen är relativt ung. Under några veckor framöver kommer jag att träffa totalt fyra personer som sysslar med att skriva skönlitterärt och av dem är Patrick Tiainen är den yngsta. Vad tycker han om att bli kategoriserad som ung skribent?

- Det är oftast roligt. Men jag tycker att folk i allmänhet ser alldeles för allvarligt på skrivandet, det är precis som om man inte skulle kunna skriva om man inte hade en särskild begåvning. Jag tycker att man borde vara mer fri, folk borde skriva dagbok eller memoarer eller vad som helst. Många undrar till exempel hur jag vågar skriva. Då säger jag: det är ju bara är att sätta sig ner och skriva! Att skriva så det är inte så svårt som många kanske tror, och det gäller både yngre och äldre människor.

När Tiainen pratar får jag intrycket att han betraktar skrivandet som en åldersöverskridande aktivitet, något han också vittnar om när han berättar om ett skrivarseminarium som ordnades i Mariehamn för några år sedan.

- Den äldsta var nittioåtta och jag var då ungefär sexton. Jag tror att vi var två som var under femtio.

Han påpekar att det tyvärr är ganska sällsynt med unga skribenter just på skrivarkurser, samtidigt berättar han att många av hans vänner också skriver, eller åtminstone har skrivit.

- På något sätt så har nog många upplevt att gymnasietiden är så intensiv och krävande att skrivandet har fallit bort. Det var många som skrev mycket i högstadiet. När man går i gymnasiet är det så mycket annat som kräver tid.

Tiainen säger att exempelvis det ständiga informationsflöde som både unga och gamla utsätts för idag lätt kan övermanna den som skriver.

- Man hinner inte sortera informationen och det gör att man inte heller hinner resonera. Plötsligt känner man till en massa saker som man inte vet vad man ska göra av.

Den som fastnar i informationsflödets träskmarker kan upptäcka att den saknar identitet. Skrivandet är ett väldigt konkret tillvägagångssätt för den som vill skapa något eget. När jag pratar med Tiainen kommer jag att tänka på min egen gymnasietid och de otaliga skrivblock jag på olika sätt försökte romantisera när jag var mitt uppe studentskrivningskaoset – som om de romantiserade blocken på något märkligt sätt hade hjälpt min skrivande hand att frammana briljanta textrader. Tiainens arbetssätt verkar mer pragmatiskt. Han säger förvisso att han inte gärna skriver på dator utan för hand, men för honom är mötet med andra människor det centrala. Att jobba med åldringarna på lägret på Soldatskär möjliggör möten som Tiainen tycker saknas i vårt samhälle.

- Åldringarna vill berätta och jag tycker att det är jättebra att det finns tillfällen där ungdomar och äldre människor får träffas. De äldre har historier och levnadsvisdom och man har mycket att lära av dem.

Denna respekt för individer som samhället tenderar glömma bort kan också anas i Tiainens bok. Oftast handlar det om ungdomar, men ibland också om äldre människor. I novellen ”Gråsparven” sitter en gammal kvinna på en parkbänk och förundrar sig över de moderna mp3-spelarna vars hörlurar får det att se ut som om ungdomarna som passerar har elektrisk apparatur inopererad i kroppen. Samtidigt i ett egnahemshus en bit bort dör hennes syster Maria och hennes läkare kämpar med att inte känna sig cynisk inför sitt uppdrag att nedteckna informationen om hennes bortgång.

- Det finns så många människor som är utsatta och åsidosatta på olika sätt. Ensamma åldringar men kanske särskilt ungdomar.

När Tiainen inte skriver läser han gärna, det blir mycket litteratur på både finska och svenska. Vad gäller litterära förebilder lyfter han gärna fram den australiensiska ungdomsboksförfattaren John Marsden som bland annat har skrivit Imorgon när kriget kom-serien som skildrar sju ungdomars kamp för att överleva i ett Australien som har invaderats av en utländsk krigsmakt. När det gäller personliga förebilder behöver dock Tiainen mentalt inte förflytta sig så långt som till andra sidan jordklotet. Mormodern som gick bort för några år sedan är en person han hyser stor beundran för.

- Hon var en jättestarkt person. Hon gav inte upp trots svårigheter utan stred bara vidare. Hon har gjort ett starkt intryck och är en människa som jag fortfarande ser upp till.

Faktaruta

Patrick Tiainen f. 1993, bor i Karleby

Skriver helst just nu: Jag har några små projekt på gång, men ingenting stort just nu.

Gör när det behövs en paus i skrivandet: Jag tycker om att promenera och vistas ute i naturen

Inspirerar just nu: Naturen här vid Soldatskär.

Läser just nu: Mycket självbiografiska texter och intervjuböcker som handlar om hur människor har bemästrat olika svårigheter

Det kan hämma skrivandet: Det stora informationsflödet.

Inkännande om nordisk prosa

Litteratur. Att jag vill nånting mer. Essäer om nordisk samtidsprosa. Åsa Stenwall. Schildts förlag. 2011. 316 sidor.

Litteraturhistorikern och kritikern Åsa Stenwall närmar sig i essäsamlingen ”Att jag vill nånting mer” den nordiska samtidsprosan ur ett litteratursociologiskt perspektiv – vad kan prosan berätta om den tid vi lever i, finns det några gemensamma karakteristika bland analysexemplen och hur ska vi i så fall tolka dem? Stenwall understryker att vi inte kan betrakta litteraturen och samhället som två åtskilda instanser, det finns en ömsesidig påverkan. Samtidigt handlar det inte heller om att, som Stenwall själv uttrycker det, ”sätta kalkerpapper mellan den så kallade Verkligheten och den litterära texten”, utan snarare om att undersöka hur människan i litteraturen mår.

Det är utgångspunkten för de fyra övergripande avsnitt som var och en avhandlar dels en särskild tematik, dels en särskild nation (Sverige, Finland, Danmark och Norge): ”Svensk vardagsrealism”, ”Vi och de andra”, ”I Danmark er jeg født” och ”Det förlovade landet”. Fokus ligger på millenniekiftets prosa och Stenwall lyfter i sina analyser fram numera väletablerade författare som Johanna Nilsson, Jerker Virdborg och Hanne Ørstavik men också en nyligen debuterad författare som Kaj Korkea-aho.

Urvalet av prosatexter kan betraktas som ett uttryck för bokens personliga tilltal – texvalet baserar sig på Stenwalls personliga preferenser och detta i kombination med tilltalet och de inkännande analyserna gör ”Att jag vill nånting mer” till en väl sammanhållen essäsamling. Det är ett konststycke att skriva analytiskt om litteratur utan att för den skull glida över i en akademisk stil och utan att skriva läsaren på näsan.

Jag uppskattar exempelvis särskilt essän ”Livet i miniatyr” om Hanne Ørstaviks ”Tiden det tar” (2002), en roman som skildrar ett komplicerat familjeförhållande. Stenwall gör en träffsäker analys av romanen som sägs handla om ”kärnfamiljens isolering i det senmoderna samhället, om könsroller och moderskap i en brytningstid, om patriarkal makt som utövas av en i ord 'demokratisk' far och om en mor som inte vill fylla en förväntad könsspecifik roll i familjen.”

Den gemensamma nämnare för de utvalda prosatexterna är en dyster framtidssynen och en isolerad individ. Stenwall tecknar med lätt hand bilden av hur detta tar sig i uttryck både hos uppenbart vilsna karaktärer som Miika Nousiainens huvudperson Mikko Virtanen som i ”Hallonbåtsflyktingen” (2009) gör allt för att ”bli svensk” och hos subtila exempel som i Naja Marie Aidts diktsamling ”Alting blinker” (2009).

Men det finns ett par punkter i ”Att jag vill nånting mer” som fungerar mindre bra. Det gäller den något spretiga användning av begreppet ”modernitet” som dels används som tidsmarkör, dels som litterär karakteristika. Jag har svårt att få grepp om Stenwalls modernitetsbegrepp som ibland verkar beteckna ”samtida” och ibland ”senmoderna”, genom en tydligare definition hade Stenwall kunnat strama upp begreppsanvändningen och därmed undvikit förvirring.

Ett större bekymmer är dock den totala avsaknaden av isländsk litteratur. Var är exempelvis Sjón, Kristín Marja Baldursdóttir eller Jón Kalman Stefánsson? Att den isländska litteraturen saknas i denna i övrigt välskrivna essäsamling är helt klart en brist. Vad gäller det redaktionella arbetet har det också smugit sig in en hel del slarvfel. Exempelvis omämns en karaktär både som ”Ellen” och ”Emma” och författarna Peter Høeg och Aleksandar Hemon har blivit Peter Høegh och Aleksander Hermon. Petitesser kan man tycka, men de skapar desvärre en viss irritation.

Detta till trots är Åsa Stenwalls ”Att jag vill nånting mer” en spännande essäsamling, den är både informativ och underhållande att läsa. Boken är en viktig påminnelse om att den närliggande nordiska litteraturen lever och frodas och om att denna litteratur har något att berätta om vad det innebär att vara människa och läsare i dagens Norden.

Självbiografiska lögnare

I dagens kulturklimat är självbiografiska kulturyttringar skåpmat för de allra flesta. I Sveriges Television visas tv-program som ”Stjärnorna på slottet”, ”Dom kallar oss skådisar” och ”Vem tror du att du är” – program som vill att tittarna ska se den verkliga människan bakom de olika yrkesrollerna. När det gäller det skrivna ordet har bloggkulturen gett de självbiografiska skildringarna ett uppsving. Den genomsnittliga välfärdsmänniskan är inte främmande för att förlänga sin identitet på nätet och hon fördjupar sig också gärna i den okända människans innersta funderingar. Trots att det självbiografiska skrivandet kan ges epitetet ”trendigt” är fenomenet i sig allt annat än nytt. Inom litteraturen är självbiografin en gammal tradition och man brukar säga att kyrkofadern Augustinus ”Bekännelser” från 397 e.Kr. var den första bok som gjorde en självbiografisk ansats.

Under paneldiskussionen ”Du ska skriva ditt liv!” som ordnades av Göteborgs Universitet den 5 oktober deltog teologen och författaren Ann Heberlein, författaren Birgitta Stenberg och akademiledamoten och författaren Kjell Espmark i ett samtal om det självbiografiska skrivandet. Moderatorn Lisbeth Larsson, professor i litteraturvetenskap vid GU, påpekar inledningsvis att den franske filosofen Jean-Jacques Rousseau med hjälp av sin bok ”Bekännelser” (1782) ville bli en autentisk människa. Genom att kritiskt skärskåda det egna känslolivets svängningar kan Rousseau sägas ha försökt skapa en helhetsbild av sig själv som människa.

I dag gör författare sälla anspråk på att presentera sanna helhetsbilder av sig själva, nuförtiden finns det en medvetenhet om att den enskilda människans upplevelser är starkt subjektiva och man tänker sig också att individen är en fragmenterad varelse som helt enkelt inte kan ringas in. Samtidigt är det ofrånkomligt att den självbiografiska texten strävar efter en viss form av autenticitet. Skillnaden är dock att det i dag snarare handlar om att författaren skildrar sina upplevelser autentiskt i den bemärkelsen att skildringen ska överensstämma med den subjektiva erfarenheten. Men när de subjektiva berättelserna möter läsare och media kan det uppstå konflikter. Den som säger sig berätta ”sanningen” får förbereda sig på att omgivningen kan ha andra synpunkter på vad denna sanning är.

Det här är något Ann Heberlein har erfarenhet av. 2009 utkom den självbiografiska ”Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva”, en skildring av hennes kamp med sin bipolära sjukdom. Boken gjorde succé men försatte också Heberlein i en märklig position.

- Efter att jag skrev ”Jag vill inte dö” sade jag att jag aldrig mera skulle skriva om mig själv eftersom det gör att man blir allmängods. Bara för att jag lämnade ut en liten del av mig tror många att de kan fråga mig om vad som helst.

Ger du dem lillfingret vill de med andra ord snart ha hela kroppen och mer därtill. Trots beslutet att undvika det självbiografiska valde Heberlein att återkomma till genren i den nya boken ”Ett gott liv” (2011), en bok som har varit föremål för het diskussion de senaste veckorna eftersom den bland annat innehåller avsnitt där Heberlein berättar om schismerna mellan henne och hennes före detta förläggare.

Det absurda i sammanhanget som Heberlein också påpekar är att boken inte hade kommit ut vid tidpunkten för debatten. Ingen av debattörerna hade med andra ord läst den text de uttalade sig om. Det här kan betraktas som ett exempel på att den som har valt den självbiografiska genren tvingas stå ut med att omgivningen ”känner” dem. För att ge lite perspektiv på händelsen vill Heberlein gärna förtydliga att hennes bok till stor del handlar om helt andra saker än om hennes förläggare.

- Min nya bok består av 300 sidor. Innan jag kom hit räknade jag lite och kom fram till att jag skriver om min förläggare på ungefär 30 av dessa 300 sidor.

Är det så att en självbiografisk text per definition är mer självutlämnande än en skönlitterär dito? Det uppenbara svaret skulle vara ja, men sanningen är möjligen något mer nyanserad eftersom fiktionen också kan vara nog så blottande. Man kunde säga att det är en sak att utlämna sina personliga upplevelser och en helt annan att utlämna sin fantasi. Samtidigt är det inte alltid så enkelt att dra skarpa skiljelinjer mellan de två genrerna.

Heberlein poängterar att självbiografiska texter inte automatiskt är bra texter utan att de också kan vara av varierande litterär kvalitet. Kjell Espmark håller med:

- Det självbiografiska är alltid en tolkning. När jag skrev ”Minnena ljuger” ville jag egentligen skriva en anti-memoar men insåg snart att texten överlistar sin författare – min bok blev självbiografisk i alla fall.

”Minnena ljuger” kom ut 2010 och handlar som titeln antyder bland annat om hur minnet kan förvanska händelser man tror sig ha upplevt. Under samtalet vid Göteborgs Universitet blir det tydligt att det självbiografiska skrivandet innehåller en mängd motsägelser.

- Det är lätt hänt att man plockar ledtrådar ur sin historia och hittar sammanhang, den som arbetar med musik lägger till exempel kanske lite extra vikt vid att man sjöng ”redan som tvååring”, säger Ann Heberlein.

Historien anpassas med andra ord efter den sanning författaren är ute efter att skildra.

Birgitta Stenberg inflikar dock att hon med sina romaner faktiskt har haft ett behov av att säga en sorts sanning. Stenbergs stora litterära produktion innehåller bland annat de självbiografiska romanerna ”Kärlek i Europa” (1981), ”Spanska trappan” (1987) och nu senast ”Eldar och is” (2010). Stenbergs mål med de självbiografiska romanerna har varit att belysa hur olika kvinnoöden har osynliggjorts i den mansdominerade litteraturhistorien.

När Lisbeth Larsson frågar paneldeltagarna om drivkraften bakom deras självbiografiska projekt blir det tydligt varför det ibland kan uppstå missförstånd. Medan Birgitta Stenberg vill visa upp det förtryckta använder Ann Heberlein den självbiografiska formen för att förstå det hon skildrar. Kjell Espmark som säger sig aldrig ha roats av egocentricitet strävar däremot efter att skala bort oväsentligheterna genom att fokusera på det självupplevda. Det som läsaren kan uppleva som autentiskt alternativt inautentiskt verkar således bero på vad författaren har för agenda.

Här kan den luttrade litteraturkännaren höra varningsklockorna ringa. För när det gäller skönlitteratur brukar man i dag ofta understryka att det är så gott som omöjligt att bevisa att man som läsare har fått rätt uppfattning om författarens intentioner. Författaren kanske uppger en orsak, kanske till och med tror på sin orsak, men hur ska vi veta att författaren inte ljuger? Eller har dålig självinsikt? Birgitta Stenberg lyckas sätta fingret på just detta när hon påpekar att hon inte enbart vill bli ihågkommen som en ”självbiografisk lögnare” eftersom hon också har skrivit ett sextiotal andra titlar.

Självbiografin må ligga närmare författarens levda liv i och med att den innehåller konkreta, historiska händelser och tankar. Men självbiografin är också en skriven text, precis som det här är en skriven text. Och vem kan garantera att jag talar sanning?

Faktaruta:

• självbiografin definieras av Nationalencyklopedin som en ”litterär genre där författaren skildrar sitt eget liv och sin utveckling”
• den första självbiografin, ”Bekännelser”, skrevs av kyrkofadern Augustinus 397 e.Kr.
• andra kända historiska personer som har skrivit självbiografier är Jean-Jacques ”Bekännelser” (1782), Helen Kellers ”Mitt livs historia” (1903) och Nelson Mandelas ”Long Walk to Freedom” (1995)
• några svenskspråkiga författare som de senaste åren har använt sig av självbiografiskt skrivande är Lars Norén i ”En dramatikers dagbok” (2008), Babben Larsson i ”Jag vägrar dö nyfiken” (2010), Merete Mazzarella i ”Resa med rabatt – om konsten att vara pensionär” (2010) och Åsa Moberg i ”Kärleken i Julia Anderssons liv” (2011)