Berättarlusten är den främsta drivkraften

Del 4 i serien Skrivande och identitet publicerad i Österbottens Tidning i augusti 2011

- Redan som liten var jag en nörd men när det gäller fågelskådandet odlar jag nörden i mig.

Författaren Lars Sund och jag pratar om hans senaste bok ”En morgontrött fågelskådares bekännelser” (2010) och har invecklat oss i en diskussion om nördighet där vi sitter på en parkbänk i Skolparken. Många känner Sund som författaren till Siklaxtrilogin som består av romanerna ”Colorado Avenue” (1991), ”Lanthandlerskans son” (1997) och ”Eriks bok” (2003). I trilogin låter Sund berättelserna myllra fram över såväl de platta österbottniska åkrarna som över Klippiga bergen, och på sätt och vis är Sund väldigt lik sina böcker. Den explosiva berättarkraften som kan iakttas i hans romaner är ständigt närvarande också i vårt samtal och det är föga förvånande att Sund betraktar lusten att berätta som sin främsta drivkraft.

- Varje gång jag har skrivit en bok har jag har velat berätta något, men samtidigt är det som om de flesta av mina böcker sakta har vuxit fram av sin egen tyngd. Det har varit en mängd olika händelser och infallsvinklar som så småningom har samlat sig till nånting som jag har känt att jag har velat skriva om. I Siklaxböckerna låg de historiska skeendena i fokus medan jag i romanen ”En lycklig liten ö” ville berätta en allegori.

Också ”En lycklig liten ö” (2007) har en verklighetsbakgrund, romanen berättar historien om vad som händer när ett stort antal oidentifierade lik plötsligt flyter i land på den fiktiva ön Fagerö. Under första världskriget hände just detta bland annat på den svenska västkusten efter att den tyska och brittiska flottan hade mötts i ett stort sjöslag på Nordsjön.

- Jag är väldigt intresserad av hur den gemensamma historiska erfarenheten formar oss. I mitt nya projekt handlar det återigen om att försöka komma till rätta med det förgånga och med hur utvecklingen har påverkar det finländska samhället.

Sund bor sedan många år tillbaka i Uppsala och jag undrar om det är lättare att närma sig de historiska ämnena när man befinner sig utanför Finlands landsgränser.

- Jag tror det. Jag lärde mig ganska tidigt att litteratur behöver distans, det är kolossalt svårt att skriva om det man är mitt uppe i. Man måste befinna sig tids- och rumsmässigt på ett visst avstånd för att det ska kunna bli vettigt, det är åtminstone den känslan jag har. Därför tror jag också att det är svårt att skriva den stora nutidsskildringen, helt enkelt eftersom att vi befinner oss mitt i det.

Det kanske beror på att det tidstypiska ofta i efterhand visar sig vara någonting överraskande som bara har blivit till utan författaren medvetet har försökt pressa in det i texten?

- Så är det alltid, skrivandet är oerhört oberäkneligt och oerhört riskabelt. Det är väldigt svårt för författaren själv att se vad han eller hon skriver. Många gånger är de saker som läsare och recensenter tar fasta på i mina böcker sådant jag själv har uppfattat som oviktigt och jag har alltid tyckt att författaren själv är den sämsta uttolkaren av sitt verk. Det kan förstås vara väldigt olika, det finns många bra författare som arbetar väldigt medvetet och systematiskt, till exempel Doris Lessing som i en intervju en gång avfärdade bilden av att ens huvudpersoner tar över boken och styr dem åt sitt håll. Hon berättade att hon helt enkelt gör en plan och skriver i enlighet med den.

Sund laborerar själv ofta med flera parallella handlingar i sina romaner vilket får mig att undra hur han håller ihop allting.

- Det handlar både om att inte tappa geisten och att inte tappa målet, att ha någon form av färdplan som man kan följa. De flesta romaner som misslyckas gör det kanske snarare för att den som skriver inte har orken att fullfölja visionen snarare än att den inte har den språkliga begåvningen. Många har idéer men de flesta gör ingenting av dem, för att fullfölja sina idéer måste man ha en viss envishet.

Sund berättar att en författarkollega till honom ofta brukar få höra av folk att de har så många bra idéer till romaner och att kollegan då brukar svara ”det är bara att börja skriva då!”. Jag föreslår att detta kanske har något att göra med ouppfyllda drömmar. Att den som aldrig sätter sig ner och på allvar försöker skriva kan behålla tanken om att de skulle kunna bli fantastiska författare om de bara började skriva. Den som inte utmanar den tanken kan behålla sin dröm.

- Det kan hända. Samtidigt är det svåra förstås inte alltid att börja utan att fortsätta. Om man har skrivit ett avsnitt kan det vara svårt att hitta det där förlösande som gör att man kan gå vidare.

Hur vet du då när du ska sluta?

- Det var en fråga jag hade hoppats att du inte skulle ställa! Ofta har jag nog åtminstone i teorin en slutpunkt som romanen ska leda fram till och jag brukar ha slutet klart för mig ganska tidigt. Men när jag skrev ”Colorado Avenue” upptäckte jag att jag inte hade det och boken måste få en fortsättning. Sen måste fortsättningen också få en fortsättning och så blev det en trilogi, det hade jag inte tänkt från början. När jag sedan skrev ”Eriks bok” bestämde jag mig för att jag skulle använda Shakespeares gamla recept och slå ihjäl så många som möjligt i slutet så att det inte kunde bli en fortsättning.

En mycket praktiskt tolkning av uttrycket ”kill your darlings” kan man tycka. När Sund talar om sitt yrke är det tydligt att han har lärt sig en hel del praktiska knep, något som den långa erfarenheten har lärt honom.

- När man skriver ska man egentligen försöka tänka sig att det är den första bok man någonsin skriver, man borde intala sig att man börjar från noll. Men det gör man förstås inte. För skriver man några böcker blir man väl i bästa fall lite hantverksskickligare, det hoppas jag i alla fall.

Sund berättar att författaryrket för honom handlar mycket om att vara envis och jobba hårt och, som han uttrycker det, om att ha ett välutvecklat sittfläsk. Men dagens författare förväntas också göra annat än att skriva. När vi kommer in på skillnaden mellan det ofta ensamma skrivandet och det utåtriktade bokturnerandet håller Sund med om att balansen mellan att jobba med en bok och att sedan marknadsföra den är något ojämn.

- Man lever ett konstigt liv eftersom man ofta sitter instängd i skrivarstugan och är ganska anonym under en lång period. När en bok väl är utgiven kan det sedan i allra bästa fall bli en hel del uppmärksamhet kring den och då ska man plötsligt vara en oerhört offentlig person. Man förväntas vara något slags mellanting mellan stå-uppkomiker och Dalai Lama eftersom man idag förutsätts marknadsföra sig själv. Det är inte egentligen negativt för det betyder att det finns en efterfrågan på författare, men det märks väldigt tydligt att det har skett en förändring, åtminstone sedan 1970-talet då man nästan betraktade den lidande författaren med förakt.

Det är uppenbart att Sund själv inte har något emot att tala om sitt yrke även om han är väldigt förtegen om sitt pågående projekt. Han medger dock att nördigheten som vi diskuterade tidigare har varit honom till stor nytta under det senaste året.

- Man vet aldrig vilka underliga kunskaper man behöver som författare, jag har ägnat en stor del av det här året till att göra research för det jag skriver på nu. Det finns förstås en viss risk med att kunna för mycket om ett ämne eftersom man också måste tillåta sig att behålla vissa hål och luckor i texten eftersm det är bra för läsarens fantasi. Skrivandet handlar nästan mer om vad man inte ska säga än det man ska säga. Man måste hela tiden behålla det outsagda och våga lita på att man har lyckats stimulera sin sin eventuella läsares fantasi och sedan ge honom eller henne utrymme att själv berätta vidare.

Faktaruta:

Lars Sund, född 1953 i Jakobstad, bosatt i Uppsala

Skriver helst just nu: Jag försöker lära känna människorna och hitta trådarna i historien jag berättar i min nya bok.

Gör när det behövs en paus i skrivandet: Tar en promenad

Inspirerar just nu: Att försöka berätta en bra historia, det är det ständiga grunden. Lyssnat på Torgny Lindgrens uppläsning av romanen ”Minnen” i Sveriges Radio

Läser just nu: Ian Rankins ”Rebus sista fall”

Det kan hämma skrivandet: Mycket, men det är främst en ständig kamp mot självkritiken som säger ”får man faktiskt skriva så här?”