Man måste vara envis

Del 3 i serien Skrivande och identitet publicerad i Österbottens Tidning i augusti 2011

- Menar du någotslags häxkonster? frågar Peter Sandström och plirar roat på mig genom sina svarta solglasögon när jag undrar om han har några särskilda skrivritualer.

- Något sånt får du inte fast mig för!

Nej, Nykarlebybördiga Peter Sandström har inget behov av att romantisera sitt skrivande. Han debuterade som trettiofemåring med novellsamlingen ”Plebejerna” (1998), tre år senare blev det ytterligare en novellsamling som prisades av Svenska Litteratursällskapet, ”Syster måne” (2001). 2004 utkom Sandströms första roman ”Manuskript för pornografiska filmer” och för tre år sedan följdes den upp med romanen ”Gigant” (2008), som också mottog pris av SLS, i prismotiveringen kallades Sandströms prosa för ”tät och elegant”. För tillfället är Sandström tjänstledig från chefredaktörskapet för Meddelanden från Åbo Akademi eftersom han är inne på slutrakan av det första året av ett treårigt författarstipendium som han erhåller av Statens litteraturkommission. Framgångar som dessa kan få konstnärsegon att svälla, men Sandströms inställning till skrivandet är avslappnad. Han påpekar att hans relativt sena debut innebar att han redan hade en identitet som inte hängde samman med författaryrket.

- Jag skulle inte ha kunnat debutera innan jag debuterade. Jag var alldeles för ofokuserad och okoncentrerad, jag hade skrivit lite men var helt enkelt inte mogen för att göra någonting av det.

För närvarande är det mest aktuella för Sandström att redigera en samling texter som möjligen kommer att ges ut nästa vår, men den främsta orsaken till att jag träffar honom på Café Brostugans uteservering i Nykarleby är att han befinner sig i ett mellanrum som ofta passerar allmänheten obemärkt förbi. Det handlar om mellanrummet mellan utgivningarna – den tid då de skönlitterära texterna tar form och den tid som utgör merparten av författaryrket. Sandström håller med om att ruljansen kring en bokutgivning är ett slags undantagstid.

- Den aktiva marknadsföringen är en jättekort period. När en bok kommer ut kan den redan kännas passé för författaren. Förstaversionen av manuset kan ha varit färdig i flera år vilket gör att marknadsföringen kan upplevas som lite lustig.

Marknadsföringen innebär att dagens författare inte enbart bör kunna skriva böcker utan även vara duktiga uppläsare, underhållande panelmedlemmar och framstående talare. Sandström ser detta som typiskt för vår samtid.

- Om vi förenklar det lite så kunde man säga att folk förr hade en hel del att berätta. Sen skrev de kanske ner det och började så småningom kallas för författare. Idag handlar det mer om att folk vill bli författare, det är någonting som de vet, men sen uppstår ett problem. Sablar också, vad ska jag skriva om? Det finns förstås olika sätt att gå vidare från det också. Vissa gör det genom att ta till sig tematik ur verkligheten medan andra skriver om sin egen ångest. Det är ju ett tecken i tiden att folk vill bli kända och komma fram via Idols och liknande sammanhang och det syns också i författaryrket. Samtidigt finns det säkert ett stort behov av att synas och bli känd oberoende av vilken bransch det handlar om.

Det är tydligt att Sandström har funderat en hel del på hur författarrollen uppfattas av omgivningen och det syns också i hans skönlitterära texter. Både i ”Gigant” och i ”Manuskript för pornografiska filmer” ger sig huvudpersonerna mer eller mindre frivilligt in i olika skrivprojekt. I ”Manuskript” försöker den fiktiva Peter Sandström förtjäna lite extrapengar genom att, som romantiteln också berättar, skriva manuskript för pornografiska filmer och i ”Gigant” deltar Isak Veege i ett sociologiskt mansforskningsprojekt. Men i bägge fallen blir projekten åsidosatta, eller: de leder någon helt annanstans, inte sällan till barndomsstaden och de trasiga familjerelationerna. Jag undrar om Sandström fungerar på samma sätt som sina karaktärer, om han kan ta avstamp i en viss idé men sedan hamna på ett helt annat ställe eller om han känner sig tvungen att hålla fast vid sin ursprungliga idé.

- Nej det gör jag inte. Man måste förstås få den där tändsatsen först och få raketen att flyga, men sen far den som den far. Det är någonting jag inte försöker korrigera med våld, jag låter helt enkelt texten röra sig i sin egen riktning. På sätt och vis jobbar jag så att jag skriver mig fram till tematiken, jag skriver mig in i texten. Det är som att gå in i ett mörkt rum och treva sig fram till brytaren – man kommer nog fram förr eller senare men man kan slå huvudet i väggen på vägen dit.

Hur gör han då om han slår huvudet i väggen, finns det några knep?

- Jag kan gå ut ur rummet och in i nästa i så fall, säger Sandström och skrattar.

Peter Sandström ser ofta lite lurig ut när han talar om sitt yrke, men den uppsluppna stämningen ska inte misstas för ett bristande allvar. Det kan vara svårt att prata om att skriva på ett sätt som inte låter flummigt. Den process som resulterar i en skönlitterär text kan beskrivas som ett försök att förena två sinsemellan väldigt olika parter: inspiration och disciplin. 

Av allt att döma har Sandström hittat ett sätt att få de två sidorna att gå ihop.

- Jag har lärt mig att känna på mig när jag kommer in i en återvändsgränd. Jag har förstås en sorts grundstruktur eller grundidé men jag är inte rädd för att avvika från den. Jag är inte en författare som har tjugo sidor synopsis – inte för att det är något fel på det – men jag tänder inte på det sättet att jobba. Min skrivprocess är väldigt språklig, och med hjälp av språket leker jag mig fram till olika stämningar och lägen.

Jag föreslår att det kan vara nyfikenheten som driver honom, om han visste vad som väntade skulle det kanske sluta vara intressant?

- Precis, jag tror att det är det som skulle kunna kallas för det utnötta uttrycket ”inspiration”, åtminstone för min del. Det handlar inte om att vänta på en jättestor idé utan om att jobba. Man sitter med en text och måste vara lite envis. Inspirationen kan vara det som gör att man tänder på idén, och som gör att man tycker att det är jätteintressant, men just de bitarna man skriver då kan man ibland tvingas slänga ut när verket är färdigt för de är bara tändbränsle. De är darlingarna som ska tas bort på slutet.

För tillfället har Sandström alltså ett manus antaget av förlaget, men han har också annat på gång.

- Jag håller också på och skriver. Jag har faktiskt just fått upp tråden till ett nytt manus.

Men är det inte svårt att göra flera saker samtidigt? Eller kan han jobba på flera projekt parallellt?

- Det kan jag. Ofta brukar det vara så att jag precis efter att jag har blivit klar med ett manus nog skriver på olika saker. Men jag brukar kalla resultaten för ”litterära slaggprodukter”. Det brukar kännas som efter en förbränningsprocess: det glöder och brinner också efter att själva boken är färdig men det som kommer sen är sådant man liksom skriver och pynjar med. Man kan alltså inte räkna med att det blir till en hel ny bok, men det kan kanske användas på andra sätt i andra texter.

De andra texterna kommer alltså så småningom, och dåt gäller det för Sandström att inte låta sig distraheras av trender i samtiden

- Jag tror att varje författare har en egen röst. Allt är förstås gjort redan, men man måste ändå odla den egna rösten. Vare sig den är jättebra eller bara halvdan så är den i alla fall en egen röst.

Faktaruta:

Peter Sandström f. 1963, uppvuxen i Nykarleby, bor i Åbo

Skriver helst just nu: Jag är faktiskt ledig, men för ändå lite anteckningar för husbehov.

Gör när det behövs en paus i skrivandet: Jag motionerar gärna, tar en långpromenad eller till och med joggar.

Inspirerar just nu: Läsning, vilket inte är helt självklart för mig. Men just nu försöker jag ta mig tid.

Läser just nu: ”Högläsaren” av Bernard Schlink, ”I skuggan” av Karl-Erik Vikström, ”Odjur” av Leo Löthman och ”Rapport från vår sköna nya värld: 8 reportage” av Günter Wallraff

Det kan hämma skrivandet: Att läsa recensioner av andras böcker. Det är farligt om man börjar ta fasta på vad kritikerna gillar.