söndag 11 december 2011

Sparkrav under all kritik


Från första början blev det tydligt att kontakten mellan personal och studenter vid ÅA:s litteraturvetenskapliga institution var ovanligt god. När jag vågade mig på att delta i mitt första ämnesrådslag, ett mötesforum där studenter och personal utbyter åsikter om aktuella, ofta undervisningsrelaterade frågor, var vi några studerande som önskade oss en kurs som behandlade utomeuropeisk litteratur.

Efter mitt första studieår med grundstudier fick jag hösten 2006 äntligen inleda mina ämnesstudier i litteraturvetenskap. Den första kurs jag deltog i var ”Postkoloniala läsningar” som ordnades av FD Pia Maria Ahlbäck på uppdrag av dåvarande professor Clas Zilliacus som ett direkt gensvar på de önskemål vi studenter hade framfört bara några månader tidigare. ”Postkoloniala läsningar” var en ”flerlärarkurs” vilket innebar att såväl doktorander som exempelvis FM Julia Tidigs och gästföreläsare som FD Maria Olaussen (Växjö Universitet) deltog i undervisningen.

För mig som litteraturteoretiskt oerfaren tjugoåring innebar kursen att jag fick insyn i litteraturvetenskapens möjligheter: jag fann att litteraturvetenskapen hade potentialet att sätta mina invanda föreställningar i gungning. Plötsligt insåg jag att litteraturteori inte enbart behövde handla om att applicera olika former av analysverktyg på skönlitterära texter utan att teori också kunde bidra till att vidga mina perspektiv på världen samtidigt som den kritiska blicken riktades inåt mot mina egna antaganden. Kort sagt bidrog ”Postkoloniala läsningar” till att forma mitt akademiska tänkande och spår av kursen kan även anas i min pro gradu-avhandling som färdigställdes nästan exakt fem år efter att kursen ordnades. Kursen utmynnade dessutom i ett specialnummer av kulturtidskriften ”Laboratorium för folk & kultur” (1/2007) som gav mig och fyra av mina medstudenter möjligheten att verka som litteraturvetenskapliga skribenter sida vid sida med våra välmeriterade föreläsare

Mina erfarenheter av denna kurs visar att även en liten finlandssvensk institution kan erbjuda högkvalitativ undervisning i aktuella teoretiska ämnesområden. ”Postkoloniala läsningar” är bara ett av flera exempel på förstklassiga kurser som litteraturvetenskapliga institutionen har ordnat med hjälp av timundervisningsmedel, andra exempel är FD Kristina Malmios kurs ”Introduktion i Pierre Bourdeius teori om det litterära fältet” (2008) och FD Mia Francks populära kurs ”Vampyrer i litteratur och film” (2010 & 2011). Att nuvarande och kommande litteraturstudenter nu, i och med de sparkrav som riktas mot litteraturvetenskapliga institutionen vid ÅA, kan gå miste om de specialkunskaper som den egna institutionen besitter är under all kritik.  

2 kommentarer:

  1. Tack Nina, ditt inlägg gör det lättare att förstå vad sparåtgärdena innebär i praktiken för oss studerande. själv närmar jag mig slutskedet av mina studier och är nu ännu mera tacksam för de intressanta och lite mera annorlunda kurser som jag har haft (och än så länge har) möjlighet att delta i. men som det ser ut nu så verkar det svårt att kunna motivera framtida studerande att välja ämnet litteraturvetenskap, trots att det har gett mig själv så mycket.

    SvaraRadera
  2. Hej Anna! Jo, när man börjar se närmare på vad det konkret skulle ha inneburit för ens egna studier blir sparkraven ännu mer skrämmande. För mig har även mina utbyten med andra universitet fått mig att inse bredden (och djupet) på kursutbudet vid littvet. Vi får hoppas att det går att hitta någon lösning.

    SvaraRadera