Inkännande om nordisk prosa

Litteratur. Att jag vill nånting mer. Essäer om nordisk samtidsprosa. Åsa Stenwall. Schildts förlag. 2011. 316 sidor.

Litteraturhistorikern och kritikern Åsa Stenwall närmar sig i essäsamlingen ”Att jag vill nånting mer” den nordiska samtidsprosan ur ett litteratursociologiskt perspektiv – vad kan prosan berätta om den tid vi lever i, finns det några gemensamma karakteristika bland analysexemplen och hur ska vi i så fall tolka dem? Stenwall understryker att vi inte kan betrakta litteraturen och samhället som två åtskilda instanser, det finns en ömsesidig påverkan. Samtidigt handlar det inte heller om att, som Stenwall själv uttrycker det, ”sätta kalkerpapper mellan den så kallade Verkligheten och den litterära texten”, utan snarare om att undersöka hur människan i litteraturen mår.

Det är utgångspunkten för de fyra övergripande avsnitt som var och en avhandlar dels en särskild tematik, dels en särskild nation (Sverige, Finland, Danmark och Norge): ”Svensk vardagsrealism”, ”Vi och de andra”, ”I Danmark er jeg født” och ”Det förlovade landet”. Fokus ligger på millenniekiftets prosa och Stenwall lyfter i sina analyser fram numera väletablerade författare som Johanna Nilsson, Jerker Virdborg och Hanne Ørstavik men också en nyligen debuterad författare som Kaj Korkea-aho.

Urvalet av prosatexter kan betraktas som ett uttryck för bokens personliga tilltal – texvalet baserar sig på Stenwalls personliga preferenser och detta i kombination med tilltalet och de inkännande analyserna gör ”Att jag vill nånting mer” till en väl sammanhållen essäsamling. Det är ett konststycke att skriva analytiskt om litteratur utan att för den skull glida över i en akademisk stil och utan att skriva läsaren på näsan.

Jag uppskattar exempelvis särskilt essän ”Livet i miniatyr” om Hanne Ørstaviks ”Tiden det tar” (2002), en roman som skildrar ett komplicerat familjeförhållande. Stenwall gör en träffsäker analys av romanen som sägs handla om ”kärnfamiljens isolering i det senmoderna samhället, om könsroller och moderskap i en brytningstid, om patriarkal makt som utövas av en i ord 'demokratisk' far och om en mor som inte vill fylla en förväntad könsspecifik roll i familjen.”

Den gemensamma nämnare för de utvalda prosatexterna är en dyster framtidssynen och en isolerad individ. Stenwall tecknar med lätt hand bilden av hur detta tar sig i uttryck både hos uppenbart vilsna karaktärer som Miika Nousiainens huvudperson Mikko Virtanen som i ”Hallonbåtsflyktingen” (2009) gör allt för att ”bli svensk” och hos subtila exempel som i Naja Marie Aidts diktsamling ”Alting blinker” (2009).

Men det finns ett par punkter i ”Att jag vill nånting mer” som fungerar mindre bra. Det gäller den något spretiga användning av begreppet ”modernitet” som dels används som tidsmarkör, dels som litterär karakteristika. Jag har svårt att få grepp om Stenwalls modernitetsbegrepp som ibland verkar beteckna ”samtida” och ibland ”senmoderna”, genom en tydligare definition hade Stenwall kunnat strama upp begreppsanvändningen och därmed undvikit förvirring.

Ett större bekymmer är dock den totala avsaknaden av isländsk litteratur. Var är exempelvis Sjón, Kristín Marja Baldursdóttir eller Jón Kalman Stefánsson? Att den isländska litteraturen saknas i denna i övrigt välskrivna essäsamling är helt klart en brist. Vad gäller det redaktionella arbetet har det också smugit sig in en hel del slarvfel. Exempelvis omämns en karaktär både som ”Ellen” och ”Emma” och författarna Peter Høeg och Aleksandar Hemon har blivit Peter Høegh och Aleksander Hermon. Petitesser kan man tycka, men de skapar desvärre en viss irritation.

Detta till trots är Åsa Stenwalls ”Att jag vill nånting mer” en spännande essäsamling, den är både informativ och underhållande att läsa. Boken är en viktig påminnelse om att den närliggande nordiska litteraturen lever och frodas och om att denna litteratur har något att berätta om vad det innebär att vara människa och läsare i dagens Norden.