Elegant om jagets litteraturhistoria

Essä. Ingrid Elam. Jag. En fiktion. Albert Bonniers förlag. 2012.191 sidor.

Att skriva ”jag” i en skönlitterär text är att göra en tydlig positionering. Via jaget inbjuds läsaren till att ta del av karaktärens inre, något som ibland kan kännas som kittlande voyerism. Fast är det faktiskt så enkelt som att ett skönlitterärt jag innebär mer närhet än ett skönlitterärt han eller hon? Redan titeln på litteraturvetaren och kulturjournalisten Ingrid Elams ”Jaget. En fiktion” vittnar om att sanningen är mer komplicerad än så.

I den skönlitterära texten är också det skenbart autentiska alltid fiktion, detta är en av de slutsatser Elam gör framför allt i sin läsning av Karl Ove Knausgårds självbiografiska romanserie ”Min Kamp”. Elams blick är skarp och hon kryssar hemtamt mellan litteraturhistoriens mest kända jagberättare Augustinus, Rousseau, Sapfo, Goethe, Emily Brontë – och i modern tid, Edith Södergran, Majakovskij, Kerstin Ekman och Maja Lundgren, för att enbart nämna några. Resultatet blir en jagets litteraturhistoria som framför allt tar fasta på spänningen mellan sanning och fiktion.

Detta gäller bland annat tendensen att läsa Emily Dickinsons poesi biografiskt, en tendens som det senaste decenniets litteraturforskning har problematiserat och ifrågasatt. Ingrid Elam påpekar att ifrågasättandet av en biografisk tolkning av Dickinsons poesi trots allt inte innebär ”att alla jag är roller”, vilket är en vanlig slutsats, utan ”att ett jag samtidigt kan vara en roll, en fiktion och ett personligt, bigrafiskt jag.” Syftet med ”Jag. En fiktion” är således att bredda tolkningsramen inte bara för det fiktiva jaget utan likväl för det självbiografiska jaget. Lite krasst uttryckt kan man säga att Elam pekar på att det fiktiva jaget aldrig är helt fiktivt och att det självbiografiska jaget aldrig är helt självbiografiskt.

I sammanhanget är det intressant att också betrakta Ingrid Elams skrivande jag. I essäns första del som kort och gott har rubricerats som ”Jag” säger Elam att hon har fått lära sig att använda ordet sparsamt. I akademiska sammanhang kan jaget ofta uppfattas som lite slarvigt, samtidigt kan dess motsats, passivformen (som jag för övrigt använder mig av i denna recension), ibland användas in absurdum, som när akademiker talar om författaren till egna tidigare publicerade verk i tredje person. Trots att Elam sällan använder jaget om sig själv är hennes röst i ”Jaget. En fiktion” tydlig, möjligen för att både tematik och språkbehandling är elegant och väl genomarbetad.

Ingrid Elam är en skicklig essäist som lyckas med konststycket att skriva luftigt och lättläst om ett ämne som lätt kunde ha blivit torrt litteraturvetenskapligt och enbart tilltalande för en liten invigd krets. Med detta sagt är dock ”Jaget. En fiktion” en relativt smal bok som främst riktar sig till läsare som har ett intresse av litteraturhistoria och självbiografiskt skrivande.

Oberoende av vem som läser den bör man dock inte skynda sig igenom ”Jaget. En fiktion”, snarare bör kapitlen begrundas var för sig, i långsam takt. För insprängt i den till synes lätta texten gömmer sig en mängd frågor om människans självuppfattning. Lika mycket som det handlar om synen på författaren handlar det om synen på läsaren. Plötsligt handlar Elams essä inte bara om ett abstrakt jag, utan också om mig som läsare.