En komplex och lekfull historia

Lacrimosa. Eva-Marie Liffner. Natur & Kultur. 2011. 299 sidor.

Den finska trollungen, flickan, pojken, bortbytingen. Huvudpersonen i Eva-Marie Liffners ”Lacrimosa” har lika många epitet som identiteter. Ibland kallar han sig för Ros, ibland för Rose och andra gånger för Mr. Ross. De många olika skepnaderna skapar nya möjligheter för men skapar också förvirring – vem är han, vem vill han vara, och vad är egentligen hans relation till författaren Carl Jonas Love Almqvist (1793-1866)?

Liffners romanbygge är synnerligen intrikat men samtidigt lekfullt. Med ett för 1800-talet tidsenligt språk som fullkomligt bubblar av historiska och intertextuella blinkingar sugs man som läsare in i en värld full av motsägelser. Som en parallell till hur huvudpersonen Ros förförs av teaterns masker skapar Liffner en litterär spegelsal där varje reflektion är gäckande samtidigt som de hotar att vilseleda. Tidigt i berättelsen beskriver sig Ros som ”en konstig kropp från första början, en obestämd varelse, född vare sig till djur eller mänska, herre eller dam.” Inte osökt går tankarna både till Virginia Woolfs ”Orlando” (1928) och till Kerstin Ekmans ”Rövarna i Skuleskogen” (1988), två romaner som skildrar karaktärer som korsar bland annat köns- och artgränser. Men den främsta referensen är naturligtvis Almqvists androgyna romankaraktär Tintomara från ”Drottningens juvelsmycke” (1834). Tintomara uppträder på operan den natt då Gustav den III mördas, en händelse som också finns i den dunkla bakgrunden till den historia som berättas i Liffners roman.

”Lacrimosa” kräver med andra ord en hel del av sin läsare. Inte i den bemärkelsen att enbart den som är beläst kan njuta av texten, men – upptäckterna av de många litterära referenserna berikar definitivt läsupplevelsen. Inte minst för att de alltid görs med glimten i ögat, som när huvudpersonen för ett tag lever som kvinna och bestämmer sig för att ta en paus i läsningen av lord Byron för att istället fördjupa sig i fru Wargs ”Hjelpreda i hushållningen för unga fruentimber” och den ironiska berättarrösten konstaterar: ”En Ros blev en Rose.” Här flirtar Liffner med Gertrude Steins berömda formulering ”Rose is a rose is a rose” samtidigt som hon skickligt ställer frågor om individens identitet. Är Ros och Rose samma person? Ligger skillnaden enbart i bokstaven ”e” eller kan det också vara så att omgivningens reaktioner bidrar till huvudpersonens upplevelse av sig själv?

Förutom Ros är den redan nämnde svenska författaren Almqvist en annan viktigt, men svårfångad, karaktär i ”Lacrimosa”. Hans funktion ter sig som både perifer och central, å ena sidan är det han som räddar den föräldralöse Ros från ett liv i misär, å andra sidan försvinner han gång på gång ur berättelsen för att bara figurera i Ros drömmar. På samma vis är romanens titel är också mångfasetterad. Lacrimosa är latin för att gråta eller vara fylld av tårar, men det är också en del av en sats i Mozarts requiem i d-moll. De tårar som fälls i ”Lacrimosa” fälls bland annat över den vackra skådespelerskan Emilie Höqkvist som blir föremål för både Almqvists och Ros kärlek.

Eva-Marie Liffners ”Lacrimosa” som nominerades till Augustpriset 2011 bjuder på en alldeles unik läsupplevelse. Berättelsen vecklar ut sig som ett skickligt ihopvikt skrivblad, berättarplanen är många men den röda tråden är Ros. Ros blick på världen och på sig själv och den åldrade Mr. Ross tillbakablickar på sin ungdomstid. På samma gång är detta bara två detaljer i romanen. Liffner serverar också ett mysterium i form av en försvunnen kropp och en tom grav. På så vis tar sig inte bara Ros sig flera skepnader, utan även romanen. Den smyger runt och talar till läsaren från kulisserna, svår att lokalisera, men med en utsökt lockande röst.