Den svenska tantens kulturhistoria

Sakprosa. De sista tanterna. Från husmor till modeikon. Text Fatima Bremmer, fotografi Magnus Wennman. Forum förlag. 2011. 238 sidor.

För några år sedan utkom Åke Mokvists ”De ovanliga” (2006), en bok som strävade till att synliggöra marginaliserade ”original” av olika slag, människor som aktivt valde att på något sätt leva utanför civilisationens normer. Riktigt så illa ställt är det kanske inte med tanten, undersökningsobjektet i journalisten Fatima Bremmers och Magnus Wennmans ”De sista tanterna. Från husmor till modeikon”. ”Den svenska tanten är utrotningshotad” förkunnas det på bokens bakomslag och visst ligger det någonting i påståendet. Det bokens författare framför allt önskar är att ”lyfta fram en grupp människor som aldrig riktigt har fått ta plats”, ett syfte som är både kulturhistoriskt och politiskt.

Detta är alltså ingen humoristisk tantvarningsmanual, det är snarare en informativ undersökning av tanten som fenomen. Bremmer har delat in boken i underkapitel som ”Tanten och kläderna”, ”Tanten och jävlaranammat” och ”Tanten och tingen”. Det handlar förstås mycket om yttre attribut, men Bremmer närmar sig tantens yttre som en antropolog: vad berättar egentligen det permanentade håret om tanten? Är det bara mode, eller kan det också handla om att frisyren kräver regelbunden mänsklig kontakt i form av frissabesök?

Bremmer tecknar ett ömsint porträtt av den svenska tanten: hon är oftast änka och bor i en lägenhet full av fotografier. Lägenheten är möblerad av nedärvda möbler och i skåpen hänger kläder som trots att de har många år på nacken har bevarats i nästan ursprungligt skick. Det finns en vilja att bevara, men inte för att det gamla nödvändigtvis alltid är bättre utan för att det inte anses vara någon idé att slänga något som fortfarande fyller en funktion. Det är framför allt detta ideal som Bremmer också idag iakttar hos dagens ”nya” tanter, som exempelvis hos livsstilsbloggaren Underbara Klara.

I projekt som detta löper man förstås alltid risken att romantisera och kanske till och med förminska det man beskriver. Men Bremmer och Wennman är också tydliga med att det trots de yttre atrributens homogenitet finns många inneboende olikheter hos tanterna. Det syns kanske tydligast i intervjuerna och personporträtten som synliggör att varje tant naturligtvis också är en individ. Som helhet är ”De sista tanterna” också en mycket vacker bok, Wennmans lyckas i sina fotografier bevara det tidlösa hos tanterna samtidigt som han fångar tanternas personligheter. Trots detta rör det sig inte enbart om någon glassig coffee table book – ”De sista tanterna” är ett seriöst och ambitiöst projekt som handlar om att portrtättera en grupp människor vars närvaro i samhället vi inte ska ta för given.