Undflyende men precis kortroman

Seglats i september. Johan Bargum. Atlantis / Söderströms. 2011. 122 sidor.

Minnets opålitlighet är ett motiv som ett flertal (inte sällan manliga) författare har vänt och vridit på den senaste tiden, Torngy Lindgrens ”Minnen” (2010), Kjell Espmarks ”Minnena ljuger” (2010) är två färska exempel. I Johan Bargums senaste roman ”Seglats i september” iscensätts minnesmotivet som ett cirklande kring den ständiga närvaron av det förflutna i nuet. Harald, en av romanens två huvudpersoner, grubblar över hur märklig tiden ter sig när han tänker tillbaka på tiden med ex-frun Elin: ”Det var länge sedan, men jag tycker det var som i går. Konstigt. Ibland tycker jag faktiskt att allting kommer närmare, att livet som bälgen på ett handklaver dras ihop och krymper.”

Elin är Haralds och Olofs gemensamma nämnare, först gift med företagaren Harald och sedan med bankmannen Olof. Skildringen av Elin är samtidigt undflyende och precis: hennes långa, smala, ”aningen sneda näsa”, hennes gester – ”Hon plockade fram ett litet hårband ur fickan och gjorde i en handvändning en stram, elegant hästsvans av sitt flygande hår; så där som kvinnor gör, utan att man begriper hur de bär sig åt.” Men hon är också död, omkommen i en frontalkrock med en lyktstolpe, och hörde medan hon levde till en sträng kyrka som hon lämnade när hon gifte sig med Olof.

I ”Seglats i september” kolliderar huvudpersonernas berättarröster i var sitt försök att berätta sanningen. Det handlar om en seglats som Olof och Harald gör tillsammans, om ett dödsfall eller om ett mord, men samtidigt också om allt annat än detta. Harald skriver: ”Det var så här”, en fras som både vill övertyga och blottlägga händelseförloppets kärna. Samtidigt gör frasens bestämdhet att man som läsare genast börjar tvivla – det rör sig uppenbarligen om hur Harald uppfattade situationen men det är likväl klart att Johan Bargum inte kommer att presentera någon absolut sanning. Eller, sanningen består helt enkelt i det subjektiva, i incitamentet att uttrycka frasen: ”Det var så här”. Vi kommer aldrig att komma närmare sanningen än vår egen tolkning av den andres version av sanningen, tycks Bargum säga.

I tomrummet mellan de två berättelserna bygger Bargum upp en dov stämning, rytmen i det nedkokade språket skapar en otäck känsla av annalkande katastrof: ”Båten [skulle] inom kort lyftas upp, läggas på sin vagga och skjutas in i ett mörkt sljul tillsammans med alla de andra, mastlös, maktlös, med den fyrkantiga fenknölen hängande under buken; naken och hjälplös.” Det är skärande vackert utan att bli tillrättalagt.

”Seglats i september” gömmer många små sammanställda bilder och ord som i sig är som små miniatyrversioner av romanen som helhet. Som båtnamnen: Olofs båt har fått namn efter den grekiska mytologins Alkyone som återföddes som isfågel efter att ha blidkat gudarna med sitt tragiska kärleksöde, Haralds båt heter Berenike, döpt efter den egyptiska drottningen Berenike II som offrade sitt vackra hår för att rädda livet på sin man. Om Elin är en blandning av Alkyone och Berenike eller om det är så Olof och Harald vill minnas henne är en fråga som inte besvaras eftersom Elin bara kommer till tals genom hennes två män.

Elin är tystnaden, det osagda, det som Olof och Harald så desperat försöker sätta ord på och som skapar den kittlande stämning som Johan Bargum mycket konstfärdigt balanserar upp i ”Seglats i september”.