Ida Bäckmann skrev sig fri

Ida Bäckmann (1867­1950) var en svensk lärare, författare och journalist som var en hängiven beundrare av Selma Lagerlöf och av Gustaf Fröding. Om den senare skrev hon en skandalomsusad bok som gjorde henne föremål för en omfattande hatkampanj. I historieskrivningen framstår hon som en märklig figur som inte verkar förstå att omgivningen inte ville ha med henne att göra. 

Immi Lundin och Sigrid Combüchen Foto: Nina Othman

Den svenska författaren Sigrid Combüchen började intressera sig för Ida Bäckmann och den ensidiga beskrivningen av henne.

- Jag snubblade över henne gång på gång. Ida försökte sticka in näsan överallt, hon insisterade på att vara i centrum. Men av en ren slump fortsatte jag att läsa om henne och då märkte jag att hon var så mycket mer än bilden av henne, att hon var mer än en stalker.

Till skillnad från många andra kvinnor i sin samtid valde Ida Bäckmann att inte gifta sig. Hon skrev ett antal självbiografiska böcker, men också reseskildringar som hon författade under resor i bland annat Sydamerika och Sydafrika. Sigrid Combüchen vill inte helt skriva under på att Bäckmann hamnade i skottgluggen för att hon valde ett ”icke­kvinnligt liv”.

­- I hennes samtid fanns det många så kallade ”kvinnosakskvinnor” som grupperade sig och umgicks. Hos dem handlade umgänget inte om den kvinnodominerade privatsfären, diskussionerna var ofta av det intellektuella slaget och kunde exempelvis handla om fred. Man var heller inte så kategoriserande inom dessa grupper, vissa av kvinnorna var gifta medan andra var ogifta eller lesbiska, det spelade ingen roll.

Ida Bäckmann var också en fantasifull människa. När hon tjänstgjorde på en liten anspråkslös flickskola i Skåne beskrev hon exempelvis sällskapslivet på skolan som fantastiskt socialt och präglat av baler och andra fina sammankomster. Detta skrev hon i sin dagbok och det kan enligt Combüchen inte stämma överens med verkligheten. Men det tyder på att Ida Bäckmann hade en vilja att försköna och förhöja sin verklighet.

­- Tyvärr har den här bilden interfolierats med hennes uppvaktning av Gustaf Fröding, och vi känner henne mest som offer för att hon inte var bra nog för honom. Combüchen menar att det verkar som om Ida Bäckmann försökte göra sin relation till Gustaf Fröding till en Madame Bovary­liknande kärlekshistoria. Hon ville älska en stor skald, men hade ingen insikt i Frödings sjukdomshistoria. Fröding led både av psykiska och fysiska problem och enligt Combüchen hade han inte varit förmögen att ge sig in i den typ av romans som Bäckmann längtade efter.

­- Ida klarade sig trots allt bra och jag tycker inte att hennes liv kan ses som en ödeshistoria, det vill säga som helt präglad av sin tids normer och betingelser. Hon var som tur en skrivande människa, och det gjorde att hon hade en frihet att skriva fram sitt eget liv.

Fotnot: Sigrid Combüchens biografi om Ida Bäckmann heter ”Den umbärliga” och kommer ut på Norstedts förlag.

Brasilianskt tema i Göteborg

Tuva Holmlander Foto: Nina Othman

I år är det trettio år sedan Conny Jacobsson och Bertil Falck beslöt sig för att ordna en serie seminarier riktade till bibliotekarier, då under arbetsnamnet Bibliotek 2000. Idag är Bokmässan i Göteborg norra Europas största bokmässa med ca 100 000 besök och mängder av seminarier och monterprogram.

Den ovane besökaren blir lätt överrumplad av det stora programutbudet på Bokmässan i Göteborg. Men den som inte vill stå och trängas i de långa seminarieköerna kan istället ta del av det digra monterprogrammet som är lättare att strosa in och ut i. Det är också i montrarna som kommersen är som störst. Är du sugen på bokstöd med författarsilhuetter, läsglasögon med inbyggda lampor – eller varför inte en gasmask för att göra din steampunk-look komplett – då har du kommit rätt. .

Norden står av förklarliga skäl ofta i fokus på mässan och även i år finns Finland representerat, väl synligt och granne med årets temaland. Temat för i år är Brasilien, med sidotemat katalansk litteratur. Att det finns flera intressanta brasilianska författare än världskändisen Paulo Coelho är självklart, men att på eget bevåg komma på vilka dessa är är inte det lättaste. Bland de inbjudna gästerna finns namn som Michel Laub, Vanessa Bárbara och Daniel Galera, namn som Brasiliens biträdande utrikesminister Hadil da Rocha Vianna hoppas att vi besökare ska bekanta oss med under mässan.

- Ni kanske inte känner de arton författare som finns representerade här idag, men jag hoppas att de i slutet av mässan ska ha fått rockstjärnestatus.

I somras kom Vanessa Bárbara ut med romanen ”Salladsnätter”, en tragikomisk skröna som säkerligen kommer att älskas av många läsare, särskilt i dessa tider av humorfyllda romaner á la Jonas Jonasson och Fredrik Backman.

Ett underliggande syfte med valen av tema är förstås att upplysa besökarna om ett lands författartradition. I samband med mässan presenteras även en nästan trehundrasidig katalog med brasiliansk litteratur varav en tredjedel består av barn- och ungdomslitteratur. Med katalogen vill man presentera författarskap som kan komma att översättas i framtiden.

I minglet under invigningen av Brasilien-montern står Tuva Holmlander från Stockholm som besöker bokmässan för andra gången. Hon medger att hon själv inte har läst någon brasiliansk författare men att hon är väldigt nyfiken på flera stycken, kanske framför allt på Clarice Lispector.

Clarice Lispector (1920-1977) var inte bara författare utan även journalist. Under flera års tid skrev hon “chrônicas” i tidningen Jornal do Brasil, en genre som inte är helt jämförbart med svenskans “krönikor”. Det är snarare ett slags blandning av essäer, intervjuer, dagboksanteckningar och noveller. På svenska är Lispector dock mest känd för romanen “Passionen enligt G.H.”, en roman som även ligger framme i årets temamonter.

Vi diskuterar om man kan ha någon bild av vad brasiliansk litteratur är om man själv inte har läst någon brasiliansk författare.

- Det är förstås svårt att säga någonting om språket när jag inte har läst något ännu, men jag tänker mig att brasiliansk litteratur handlar mycket om samhällsproblem, om klassklyftor till exempel. Det känns lite hemskt att säga så, men det är så jag tänker. Som svensk är det nog lätt att bunta ihop alla sydamerikanska författare, lite så som resten av världen gör om nordiska författare.

Här sätter Tuva Holmlander ord på det som man kan hoppas att mässan kan bidra till: att vid sidan av all kommers skapa möten mellan läsare från olika delar av världen och hjälpa oss att få upp ögonen för författare vi annars inte hade fått höra talas om.

Publicerat i Österbottens Tidning och Vasabladet 26.9.2014

Varsamt vemod

Lyrik. Kaj Hedman. Septemberliv. Scriptum förlag. 2013. 92 sidor 

I Kaj Hedmans självbiografiska diktsamling “Septemberliv” går livet framåt genom de nordiska årstiderna. Barndomen är som för så många som en lång sommar, men tiden går fort och snart blickar diktjaget tillbaka på levda årstider; på ungdomsvårar och blottade vintergrenar som är lika nakna som den djupaste sorgen och kärleken. I “Septemberliv” finns också en ständig närvaro av andra människor, och en ständig saknad efter dem som gått förlorade. Samtidigt anar jag ett motstånd mot att synliggöra dem som gestalter, vilket skapar en spännande friktion i läsningen. Kanske är det en rädsla för att det man talar om riskerar att krympa så fort det gestaltas i ord, en rädsla för att trivialisera det allra viktigaste. Som i denna kortdikt som jag läser som en kamp mellan något som vill sägas och viljan att absolut inte säga någonting alls: “att själv, inte du / att det är någon / något / men inte du”.

Det finns en varsamhet i Hedmans språk, ett slags sorgsen längtan efter en lugnare levnadstakt som successivt blir allt mer närvarande i dikterna. Diktjaget vill inte längre sommar utan söker något annat: “kan inte andas juli, / sol, svart och gul // bakom träden med ekorrar / den, döden”. Naturen är ständigt närvarande i “Septemberliv”. Ibland är det lekfullt och aforistiskt, gestaltat som fragment som får liv i dikternas ofta musikaliska rytm: “åldringens brutna röst, en / smal kvist på väg / att brista”. Det konkreta och det abstrakta spelar mot varandra, här är det som om självaste naturlyriken hemsöks av bakterier - en slående bild som Hedman skickligt lockar fram med väldigt små medel: “krypande marksol, snö som / sockerdamm; svinbaciller / må krypa i stoftet”.

“Septemberliv” som är Hedmans tionde diktsamling präglas av ett vemod och en väntan. Ibland är det en orolig väntan, men närvaron av ett du gör att också finns tröst i septembermörkret. Diktsamlingens sista dikt är en vacker bild av naturens ständiga upprepning och människans behov av närhet:

        varje år

blomspetsar, hjärtats

    retningar, ett

landskap som innefattar

    varje steg

  ett ljust hål

att falla i

jag håller din fot i min hand

 den är varm och trycker hårt, och sakta,

     och det blir mörkt ute

“Septemberliv” ska läsas långsamt och med eftertanke. Vid första anblick kan dikterna ge sken av omedelbarhet och av bekant natursymbolik. Men när man låter dem sjunka in öppnar de sig och blir både sorgsnare och lekfullare, som min favoritdikt som fortsätter att kittla min fantasi: “glöm nu inte alla skogarna, sjumila / horder av bär, oplockade vargar”.

Adressat otydlig

Robert Åsbacka. Bara man håller på så blir det hyfsat bra till slut. En bok om kampkonst och litteratur. Schildts & Söderströms. 2013. 293 sidor.

Vad är något som är “hyfsat bra”? Är ordet “hyfsat” ett understatement eller en gardering? Jag menar att det är en rimlig fråga eftersom ordet förekommer i titeln på Robert Åsbackas senaste bok ”Bara man håller på så blir det hyfsat bra till slut. En bok om kampkonst och litteratur”. Åsbacka skriver opretentiöst och i kåserande stil om sin träning inför EM i kinesisk kampkonst 2012 samt om sin vardag som författare. Vid sidan av sitt författande har Åsbacka nämligen under många år utövat taijiquan, en form av kinesisk kampkonst som inte bara kräver styrka utan även uthållighet och precision. Det är uppenbart att taijiquan inte bara innebär kampkonst för Åsbacka, det utgör också en värld frikopplad från kultur- och litteraturkretsar, en värld där Åsbacka inte enbart definieras som skrivande och intellektuell.

I ett skede av arbetet med boken får Åsbacka rådet att inte skriva för mycket om kampkonsttävlingar, ett råd han bemöter med ödmjukhet och en ovilja att skriva bort sina vänner inom kampkonstvärlden: ”Jag vill ju skriva om dem. De har blivit mina vänner, inte bara träningskamrater … jag vill ju skriva något där båda mina världar får plats.” Det är en på många sätt självklar och sympatisk inställning att inte vilja stänga ute den värld som en stor del av boken kretsar kring. Samtidigt pekar Åsbacka också på ett av problemen med texten som helhet – det rör sig om två textvärldar, kampkonstreferaten och skrivandet, och ofta pågår de sida vid sida utan att förenas.

Det finns naturligtvis också beröringspunkter. Särskilt intressanta är tankarna kring ilska, här framlockad av människor som saknar klassperspektiv: “Nu råkar det vara så att jag alltid blir arg när jag talar om klass. Ilskan slår på direkt. Det krävs inte ens att jag blir motsagd. Nu, bara jag tänker på det, känner jag hur fokus smalnar av och hela jag riktas in på strid.” Här dyker ilskan upp spontant och ganska oreflekterat, men i ett annat avsnitt resonerar Åsbacka kring en annan typ av ilska han har lärt sig att leva med och som har mer att göra med närkamp och hotfulla situationer. Det är en ilska han hade kunnat plocka fram vid ett tävlingstillfälle, men: “Jag försöker medvetet undvika situationer där ilskan riskerar slå på.” Det är paralleller som denna som gör Åsbackas bok till spännande läsning. Ibland är de utskrivna, ibland inte, vilket är skönt eftersom man slipper bli skriven på näsan. Jag hade dock önskat flera liknande punkter som läsaren hade kunnat förena på egen hand eftersom det är då det brinner till i “Bara man håller på…”. I den andra halvan av boken får Åsbacka fart och lyckas engagera mitt intresse också i de utförliga beskrivningarna av träning och teknik, bokens första halva präglas däremot av en mer refererande och undervisande ton som stundvis blir något långrandig. Den insatta läser säkerligen med förtjusning, men för den som inte har tillräckligt med kunskap blir beskrivningarna lite väl tekniska.

Kan man recensera en självbiografiskt betingad bok skriven av en manlig författare där ordet “kamp” ingår utan att referera till Knausgård? Också om “Bara man håller på…” tematiskt påminner mer om Haruki Murakamis ”Vad jag pratar om när jag pratar om löpning” (2011). Jag tror tyvärr inte man kan det, även om det börjar bli lite tjatigt. Jag menar ändå att frågan om och om igen bör ställas: vad gör vi med alla dessa män och deras vardagsbetraktelser? Även om det är orättvist att lägga hela det ansvaret på Åsbacka allena (som med en viss självdistans funderar kring nödvändigheten i Noréns mastodontdagböcker) skulle jag önska att han hade svarat på den frågan lite tydligare. Han nuddar exempelvis kort vid den typ av maskulinitet som förknippas med kampkonst, ett oerhört intressant spår som han gärna hade fått fördjupa sig i, detsamma gäller den kroppsliga aspekten av skrivandet.

Jag vet inte om det i slutändan är så intressant huruvida Åsbackas bok är “hyfsat bra” eller ej. Är det en gardering tycker jag i alla fall att den är onödig eftersom den snarare gör att man letar efter problem än förhåller sig öppen till texten. Klart är att “Bara man håller på” ger upphov till en mängd intressanta frågor om klasstillhörighet och kultursnobberi, frågor som allt för sällan dryftas i kulturspalterna. Åsbacka skriver inte för någon kulturelit, men vem han sist och slutligen riktar sig till förblir något oklart.

Det oförklarliga brottets anatomi

Litteratur. Samlaren. Robert Åsbacka. Schildts & Söderströms. 2012. 191 sidor. 

Redan i öppningsscenen i etableras den otäckt krypande stämning som präglar Robert Åsbackas senaste roman “Samlaren”. Den tolv år gamla Tom upptäcker något som glimrar på botten av en vattenfylld stengryta, och samlare som han är försöker han fiska upp föremålet: ”Det viktiga låg nere på botten och glimrade. Jag ville inte sticka ner armen i det kalla vattnet, så istället letade jag fram två pinnar, satte mig på knä och stack ner pinnarna i grytan. Föremålet gled hela tiden undan, ut mot de rundade kanterna.” Bilden är inte bara visuellt effektiv, den är fungerar även som en metafor för romanen. ”Samlaren” kretsar kring ett fasansfullt våldsbrott som den nu vuxne Tom försöker förstå. Men oberoende av hur han närmar sig brottet går det inte att finna dess centrum, det riktigt grova brottet verkar helt enkelt sakna logik.

Vi befinner oss i en svensk småstad i slutet av sextiotalet. Tom och hans bästa kompis Mats roar sig med att knycka saker av folk, verktyg av byggarbetare, färggranna vimplar ur grannen Bo Englunds bil. Genom småstölderna kartlägger pojkarna sin verklighet, inte medvetet kanske, men det är tveklöst ett effektivt sätt för dem att markera sin existens. Samtidigt finns här en paradox – å ena sidan når Tom en känsla av (om än något skuldbefläckad) makt när han lyckas stjäla något, å andra sidan kan man fråga sig vad denna makt är värd så länge ingen saknar de stulna föremålen.

När Mats flyttar lämnas Tom ensam med sina samlingar. Nu blir inte bara ensamheten ett problem för den socialt obekväma Tom, det finns också ett ständigt hot från de något äldre bröderna Miroslav, två illasinnade pojkar som Tom har lyckats göra sig ovän med. Tom längtar efter att bli vuxen: ”Det var inte långt kvar, inte om man tänkte på ett helt liv från det man föddes till att man dog. Kanske som två centimeter på en vanlig linjal.” Sanningen är förstås att den vuxenvärld som Tom drömmer om är långt ifrån okomplicerad och i praktiken är det ingen som vet när linjalen plötsligt brister på mitten. 

Det här är en sida av “Samlaren”. En annan sida består av de utdrag ur förhörsprotokoll som som finns insprängda mellan de mer berättande kapitlen. Från förhörsprotokollen får vi veta att Toms granne Bo Englund är misstänkt för ett grovt våldsbrott som begicks bara några dagar efter den tid som skildras i romanen, och redan mycket tidigt står det klart att hans sambo Viola är offret. 

Våldsbrottet baserar sig på en verklig händelse, ett yxmord som ägde rum i Skoghall utanför Karlstad vid tiden kring lucia 1969, på sätt och vis kan Åsbackas roman således betraktas som ett ytterligare objekt i de samlingar som rör mordet i Skoghall. Samlandet som tema existerar i flera olika lager i Åsbackas roman: Toms oskyldiga sakletande, en obehaglig brevkorrespondens som Bo Englund för med olika kvinnor i jakt på deras långa naglar, samt polisens insamlande av material. Åsbacka är en skicklig berättarkonstruktör och de olika lagren bildar ett flätverk av temavariationer som tillsammans ger en ögonblicksbild av ett obegripligt brott. Genom närvaron av förhörsprotokollen i romanen gör Åsbacka också en snygg gir undan deckargenren – ”Samlaren” jagar inte någon upplösning, den granskar snarare våldets plötsliga uppdykande i vardagen. 

Robert Åsbacka har skrivit en roman som ställer fler frågor än den besvarar och jag lämnar ”Samlaren” med många tankar kring hur man bäst närmar sig till synes oförklarliga våldsbrott. Jag undrar också vad samlandet egentligen gör, inte bara med den som samlar, utan också med det individuella samlarobjektet. Alla fakta om det brott som Åsbacka bygger sin roman kring finns där mellan bokpärmarna, men detta till trots kan jag inte undkomma känslan av att det är någonting som saknas. Är kanske min gnagande känsla av otillfredställelse bara en avspegling av verkligheten, som en påminnelse om att en kartläggning av ett problem inte är det samma som dess lösning? Den vuxne Tom som är den som har samlat ihop både sina egna minnen och de övriga dokumenten konstaterar krasst: ”Jag finns inte i dokumentationen, jag nämns inte med ett ord. Det är förståeligt och samtidigt obegripligt.” Återigen en paradox à la Åsbacka som illustrerar vår mållöshet inför livet: vissa saker kan betraktas med förnuftig blick men ändå förbli gåtor.