Lyrik. Kaj Hedman. Septemberliv. Scriptum förlag. 2013. 92 sidor
I Kaj Hedmans självbiografiska diktsamling “Septemberliv” går livet framåt genom de nordiska årstiderna. Barndomen är som för så många som en lång sommar, men tiden går fort och snart blickar diktjaget tillbaka på levda årstider; på ungdomsvårar och blottade vintergrenar som är lika nakna som den djupaste sorgen och kärleken. I “Septemberliv” finns också en ständig närvaro av andra människor, och en ständig saknad efter dem som gått förlorade. Samtidigt anar jag ett motstånd mot att synliggöra dem som gestalter, vilket skapar en spännande friktion i läsningen. Kanske är det en rädsla för att det man talar om riskerar att krympa så fort det gestaltas i ord, en rädsla för att trivialisera det allra viktigaste. Som i denna kortdikt som jag läser som en kamp mellan något som vill sägas och viljan att absolut inte säga någonting alls: “att själv, inte du / att det är någon / något / men inte du”.
I Kaj Hedmans självbiografiska diktsamling “Septemberliv” går livet framåt genom de nordiska årstiderna. Barndomen är som för så många som en lång sommar, men tiden går fort och snart blickar diktjaget tillbaka på levda årstider; på ungdomsvårar och blottade vintergrenar som är lika nakna som den djupaste sorgen och kärleken. I “Septemberliv” finns också en ständig närvaro av andra människor, och en ständig saknad efter dem som gått förlorade. Samtidigt anar jag ett motstånd mot att synliggöra dem som gestalter, vilket skapar en spännande friktion i läsningen. Kanske är det en rädsla för att det man talar om riskerar att krympa så fort det gestaltas i ord, en rädsla för att trivialisera det allra viktigaste. Som i denna kortdikt som jag läser som en kamp mellan något som vill sägas och viljan att absolut inte säga någonting alls: “att själv, inte du / att det är någon / något / men inte du”.
Det finns en varsamhet i Hedmans språk, ett slags sorgsen längtan efter en lugnare levnadstakt som successivt blir allt mer närvarande i dikterna. Diktjaget vill inte längre sommar utan söker något annat: “kan inte andas juli, / sol, svart och gul // bakom träden med ekorrar / den, döden”. Naturen är ständigt närvarande i “Septemberliv”. Ibland är det lekfullt och aforistiskt, gestaltat som fragment som får liv i dikternas ofta musikaliska rytm: “åldringens brutna röst, en / smal kvist på väg / att brista”. Det konkreta och det abstrakta spelar mot varandra, här är det som om självaste naturlyriken hemsöks av bakterier - en slående bild som Hedman skickligt lockar fram med väldigt små medel: “krypande marksol, snö som / sockerdamm; svinbaciller / må krypa i stoftet”.
“Septemberliv” som är Hedmans tionde diktsamling präglas av ett vemod och en väntan. Ibland är det en orolig väntan, men närvaron av ett du gör att också finns tröst i septembermörkret. Diktsamlingens sista dikt är en vacker bild av naturens ständiga upprepning och människans behov av närhet:
varje år
blomspetsar, hjärtats
retningar, ett
landskap som innefattar
varje steg
ett ljust hål
att falla i
jag håller din fot i min hand
den är varm och trycker hårt, och sakta,
och det blir mörkt ute
“Septemberliv” ska läsas långsamt och med eftertanke. Vid första anblick kan dikterna ge sken av omedelbarhet och av bekant natursymbolik. Men när man låter dem sjunka in öppnar de sig och blir både sorgsnare och lekfullare, som min favoritdikt som fortsätter att kittla min fantasi: “glöm nu inte alla skogarna, sjumila / horder av bär, oplockade vargar”.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar