Ida Bäckmann (18671950) var en svensk lärare, författare och journalist som var en hängiven beundrare av Selma Lagerlöf och av Gustaf Fröding. Om den senare skrev hon en skandalomsusad bok som gjorde henne föremål för en omfattande hatkampanj. I historieskrivningen framstår hon som en märklig figur som inte verkar förstå att omgivningen inte ville ha med henne att göra.
 |
| Immi Lundin och Sigrid Combüchen Foto: Nina Othman |
Den svenska författaren Sigrid Combüchen började intressera sig för Ida Bäckmann och den ensidiga beskrivningen av henne.
- Jag snubblade över henne gång på gång. Ida försökte sticka in näsan överallt, hon insisterade på att vara i centrum. Men av en ren slump fortsatte jag att läsa om henne och då märkte jag att hon var så mycket mer än bilden av henne, att hon var mer än en stalker.
Till skillnad från många andra kvinnor i sin samtid valde Ida Bäckmann att inte gifta sig. Hon skrev ett antal självbiografiska böcker, men också reseskildringar som hon författade under resor i bland annat Sydamerika och Sydafrika. Sigrid Combüchen vill inte helt skriva under på att Bäckmann hamnade i skottgluggen för att hon valde ett ”ickekvinnligt liv”.
- I hennes samtid fanns det många så kallade ”kvinnosakskvinnor” som grupperade sig och umgicks. Hos dem handlade umgänget inte om den kvinnodominerade privatsfären, diskussionerna var ofta av det intellektuella slaget och kunde exempelvis handla om fred. Man var heller inte så kategoriserande inom dessa grupper, vissa av kvinnorna var gifta medan andra var ogifta eller lesbiska, det spelade ingen roll.
Ida Bäckmann var också en fantasifull människa. När hon tjänstgjorde på en liten anspråkslös flickskola i Skåne beskrev hon exempelvis sällskapslivet på skolan som fantastiskt socialt och präglat av baler och andra fina sammankomster. Detta skrev hon i sin dagbok och det kan enligt Combüchen inte stämma överens med verkligheten. Men det tyder på att Ida Bäckmann hade en vilja att försköna och förhöja sin verklighet.
- Tyvärr har den här bilden interfolierats med hennes uppvaktning av Gustaf Fröding, och vi känner henne mest som offer för att hon inte var bra nog för honom. Combüchen menar att det verkar som om Ida Bäckmann försökte göra sin relation till Gustaf Fröding till en Madame Bovaryliknande kärlekshistoria. Hon ville älska en stor skald, men hade ingen insikt i Frödings sjukdomshistoria. Fröding led både av psykiska och fysiska problem och enligt Combüchen hade han inte varit förmögen att ge sig in i den typ av romans som Bäckmann längtade efter.
- Ida klarade sig trots allt bra och jag tycker inte att hennes liv kan ses som en ödeshistoria, det vill säga som helt präglad av sin tids normer och betingelser. Hon var som tur en skrivande människa, och det gjorde att hon hade en frihet att skriva fram sitt eget liv.
Fotnot: Sigrid Combüchens biografi om Ida Bäckmann heter ”Den umbärliga” och kommer ut på Norstedts förlag.
Till skillnad från många andra kvinnor i sin samtid valde Ida Bäckmann att inte gifta sig. Hon skrev ett antal självbiografiska böcker, men också reseskildringar som hon författade under resor i bland annat Sydamerika och Sydafrika. Sigrid Combüchen vill inte helt skriva under på att Bäckmann hamnade i skottgluggen för att hon valde ett ”ickekvinnligt liv”.
- I hennes samtid fanns det många så kallade ”kvinnosakskvinnor” som grupperade sig och umgicks. Hos dem handlade umgänget inte om den kvinnodominerade privatsfären, diskussionerna var ofta av det intellektuella slaget och kunde exempelvis handla om fred. Man var heller inte så kategoriserande inom dessa grupper, vissa av kvinnorna var gifta medan andra var ogifta eller lesbiska, det spelade ingen roll.
Ida Bäckmann var också en fantasifull människa. När hon tjänstgjorde på en liten anspråkslös flickskola i Skåne beskrev hon exempelvis sällskapslivet på skolan som fantastiskt socialt och präglat av baler och andra fina sammankomster. Detta skrev hon i sin dagbok och det kan enligt Combüchen inte stämma överens med verkligheten. Men det tyder på att Ida Bäckmann hade en vilja att försköna och förhöja sin verklighet.
- Tyvärr har den här bilden interfolierats med hennes uppvaktning av Gustaf Fröding, och vi känner henne mest som offer för att hon inte var bra nog för honom. Combüchen menar att det verkar som om Ida Bäckmann försökte göra sin relation till Gustaf Fröding till en Madame Bovaryliknande kärlekshistoria. Hon ville älska en stor skald, men hade ingen insikt i Frödings sjukdomshistoria. Fröding led både av psykiska och fysiska problem och enligt Combüchen hade han inte varit förmögen att ge sig in i den typ av romans som Bäckmann längtade efter.
- Ida klarade sig trots allt bra och jag tycker inte att hennes liv kan ses som en ödeshistoria, det vill säga som helt präglad av sin tids normer och betingelser. Hon var som tur en skrivande människa, och det gjorde att hon hade en frihet att skriva fram sitt eget liv.
Fotnot: Sigrid Combüchens biografi om Ida Bäckmann heter ”Den umbärliga” och kommer ut på Norstedts förlag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar