Livsberättelse om konstnärsskapets mödor

Att skjuta en dront. Harriet Löwenhjelm – dikt, bild, konstnärsskap. Boel Hackman. Albert Bonniers förlag. 2011

Den svenska litteraturvetaren Boel Hackman har i sin tidigare produktion intresserat sig för Edith Södergran och Elin Wägner, två konstnärsskap som utmärker sig genom ett modernt förhållningssätt till både språk och liv. I ”Att skjuta en dront” är det den svenska konstnären, poeten och aristokratdottern Harriet Löwenhjelm (1887-1917) som är i blickfånget. Löwenhjelm dog precis som Södergran i tuberkolos alldeles för tidigt, men hann trots det sätta sin prägel i det svenska kulturlivet.

Den som inte har hört talas om Harriet Löwenhjelm kan, precis som Hackman påpekar, ändå ha råkat stöta på raden ”Tallyhoe, Tallyhoe, jag har skjutit en dront!”, hämtad från dikten ”Jakt på fågel” som sannolikt är skriven år 1908. I dikten har diktjaget skjutit en dront, en fågel som bekant är utdöd sedan länge, och när jaget försöker berätta om sitt byte visar omgivningen inget intresse: ”Nu vänder jag åter, men tomt är min kont / Och jag ropar ej mer tallyhoe, tallyhoe. / Och jag talar väl ej om det undret som skett / Jag känner er väl I ha'n förr mig belett / I krasse, förkrumpne och sene att tro.”

Hackman påpekar att dikten ofta läses som ett uttryck för Löwenhjelms livvsituation, men hon är mer benägen att tolka den som en dikt om skapande och kreativitet: ”Skapandet innebär en liknande förhävelse: kravet på att fantasteriet ska tas för sanning. Men i mötet med den nyktra världen tvingas jägaren/konstnären att dra sig undan.” I Hackmans skildring av Löwenhjelms liv är det också detta som står i fokus – de svårigheter som konstnärsskapet innebär, särskilt för en ung kvinnlig konstnärsaspirant med modernistiska tendenser under en tid strax innan det generationsskifte som gav utrymme för nya tankegångar och uttryckssätt.

Som aristokratdotter hade Harriet Löwenhjelm möjlighet att utbilda sig inom konst, men på Konstakademien i Stockholm där hon började som provelev 1908 mötte hon föga förståelse hos sina lärare. Detta kan enligt Hackman ha haft flera orsaker, dels var hennes kön en begränsande faktor på en skola ledd av enbart män, dels hade hon svårt att hitta rätt bland uttryckssätten och dels var som person mycket ovillig att anpassa sig efter normer hon inte accepterade. Hennes excentriska sätt läser Hackman som ett delvis klasspecifikt faktum då hon konstaterar att ”Excentricitet var accepterat inom aristokratin, även bland kvinnor, vilket gav en viss frihet att avvika.”

I ”Att skjuta en dront” gör Hackman en levande skiss av Harriet Löwenhjelm och hon betonar ofta Löwenhjelms ironiska förhållningssätt till både liv och språk. Hackman berättar på ett lättfattat och tydligt sätt som väcker nyfikenheten samtidigt som hon skickligt placerar Löwenhjelm i den historisk kontext som underlättar läsningen. Ibland kan jag önska mer primärmaterial, mera av Harriet Löwenhjelms dikter och bilder. Men kanske behöver detta inte läsas som en svaghet, det kan också förstås som att Boel Hackman lyckas med sin uppgift: att skapa nya frågor och ett förnyat intresse för en poet och konstnär som är värd att studera.