måndag 28 oktober 2013

Varsamt vemod

Lyrik. Kaj Hedman. Septemberliv. Scriptum förlag. 2013. 92 sidor 

I Kaj Hedmans självbiografiska diktsamling “Septemberliv” går livet framåt genom de nordiska årstiderna. Barndomen är som för så många som en lång sommar, men tiden går fort och snart blickar diktjaget tillbaka på levda årstider; på ungdomsvårar och blottade vintergrenar som är lika nakna som den djupaste sorgen och kärleken. I “Septemberliv” finns också en ständig närvaro av andra människor, och en ständig saknad efter dem som gått förlorade. Samtidigt anar jag ett motstånd mot att synliggöra dem som gestalter, vilket skapar en spännande friktion i läsningen. Kanske är det en rädsla för att det man talar om riskerar att krympa så fort det gestaltas i ord, en rädsla för att trivialisera det allra viktigaste. Som i denna kortdikt som jag läser som en kamp mellan något som vill sägas och viljan att absolut inte säga någonting alls: “att själv, inte du / att det är någon / något / men inte du”.

Det finns en varsamhet i Hedmans språk, ett slags sorgsen längtan efter en lugnare levnadstakt som successivt blir allt mer närvarande i dikterna. Diktjaget vill inte längre sommar utan söker något annat: “kan inte andas juli, / sol, svart och gul // bakom träden med ekorrar / den, döden”. Naturen är ständigt närvarande i “Septemberliv”. Ibland är det lekfullt och aforistiskt, gestaltat som fragment som får liv i dikternas ofta musikaliska rytm: “åldringens brutna röst, en / smal kvist på väg / att brista”. Det konkreta och det abstrakta spelar mot varandra, här är det som om självaste naturlyriken hemsöks av bakterier - en slående bild som Hedman skickligt lockar fram med väldigt små medel: “krypande marksol, snö som / sockerdamm; svinbaciller / må krypa i stoftet”.

“Septemberliv” som är Hedmans tionde diktsamling präglas av ett vemod och en väntan. Ibland är det en orolig väntan, men närvaron av ett du gör att också finns tröst i septembermörkret. Diktsamlingens sista dikt är en vacker bild av naturens ständiga upprepning och människans behov av närhet:


        varje år
blomspetsar, hjärtats
    retningar, ett
landskap som innefattar
    varje steg
  ett ljust hål
att falla i


jag håller din fot i min hand
 den är varm och trycker hårt, och sakta,
     och det blir mörkt ute


“Septemberliv” ska läsas långsamt och med eftertanke. Vid första anblick kan dikterna ge sken av omedelbarhet och av bekant natursymbolik. Men när man låter dem sjunka in öppnar de sig och blir både sorgsnare och lekfullare, som min favoritdikt som fortsätter att kittla min fantasi: “glöm nu inte alla skogarna, sjumila / horder av bär, oplockade vargar”.

Adressat otydlig

Robert Åsbacka. Bara man håller på så blir det hyfsat bra till slut. En bok om kampkonst och litteratur. Schildts & Söderströms. 2013. 293 sidor.

Vad är något som är “hyfsat bra”? Är ordet “hyfsat” ett understatement eller en gardering? Jag menar att det är en rimlig fråga eftersom ordet förekommer i titeln på Robert Åsbackas senaste bok ”Bara man håller på så blir det hyfsat bra till slut. En bok om kampkonst och litteratur”. Åsbacka skriver opretentiöst och i kåserande stil om sin träning inför EM i kinesisk kampkonst 2012 samt om sin vardag som författare. Vid sidan av sitt författande har Åsbacka nämligen under många år utövat taijiquan, en form av kinesisk kampkonst som inte bara kräver styrka utan även uthållighet och precision. Det är uppenbart att taijiquan inte bara innebär kampkonst för Åsbacka, det utgör också en värld frikopplad från kultur- och litteraturkretsar, en värld där Åsbacka inte enbart definieras som skrivande och intellektuell.

I ett skede av arbetet med boken får Åsbacka rådet att inte skriva för mycket om kampkonsttävlingar, ett råd han bemöter med ödmjukhet och en ovilja att skriva bort sina vänner inom kampkonstvärlden: ”Jag vill ju skriva om dem. De har blivit mina vänner, inte bara träningskamrater … jag vill ju skriva något där båda mina världar får plats.” Det är en på många sätt självklar och sympatisk inställning att inte vilja stänga ute den värld som en stor del av boken kretsar kring. Samtidigt pekar Åsbacka också på ett av problemen med texten som helhet – det rör sig om två textvärldar, kampkonstreferaten och skrivandet, och ofta pågår de sida vid sida utan att förenas.

Det finns naturligtvis också beröringspunkter. Särskilt intressanta är tankarna kring ilska, här framlockad av människor som saknar klassperspektiv: “Nu råkar det vara så att jag alltid blir arg när jag talar om klass. Ilskan slår på direkt. Det krävs inte ens att jag blir motsagd. Nu, bara jag tänker på det, känner jag hur fokus smalnar av och hela jag riktas in på strid.” Här dyker ilskan upp spontant och ganska oreflekterat, men i ett annat avsnitt resonerar Åsbacka kring en annan typ av ilska han har lärt sig att leva med och som har mer att göra med närkamp och hotfulla situationer. Det är en ilska han hade kunnat plocka fram vid ett tävlingstillfälle, men: “Jag försöker medvetet undvika situationer där ilskan riskerar slå på.” Det är paralleller som denna som gör Åsbackas bok till spännande läsning. Ibland är de utskrivna, ibland inte, vilket är skönt eftersom man slipper bli skriven på näsan. Jag hade dock önskat flera liknande punkter som läsaren hade kunnat förena på egen hand eftersom det är då det brinner till i “Bara man håller på…”. I den andra halvan av boken får Åsbacka fart och lyckas engagera mitt intresse också i de utförliga beskrivningarna av träning och teknik, bokens första halva präglas däremot av en mer refererande och undervisande ton som stundvis blir något långrandig. Den insatta läser säkerligen med förtjusning, men för den som inte har tillräckligt med kunskap blir beskrivningarna lite väl tekniska.

Kan man recensera en självbiografiskt betingad bok skriven av en manlig författare där ordet “kamp” ingår utan att referera till Knausgård? Också om “Bara man håller på…” tematiskt påminner mer om Haruki Murakamis ”Vad jag pratar om när jag pratar om löpning” (2011). Jag tror tyvärr inte man kan det, även om det börjar bli lite tjatigt. Jag menar ändå att frågan om och om igen bör ställas: vad gör vi med alla dessa män och deras vardagsbetraktelser? Även om det är orättvist att lägga hela det ansvaret på Åsbacka allena (som med en viss självdistans funderar kring nödvändigheten i Noréns mastodontdagböcker) skulle jag önska att han hade svarat på den frågan lite tydligare. Han nuddar exempelvis kort vid den typ av maskulinitet som förknippas med kampkonst, ett oerhört intressant spår som han gärna hade fått fördjupa sig i, detsamma gäller den kroppsliga aspekten av skrivandet.

Jag vet inte om det i slutändan är så intressant huruvida Åsbackas bok är “hyfsat bra” eller ej. Är det en gardering tycker jag i alla fall att den är onödig eftersom den snarare gör att man letar efter problem än förhåller sig öppen till texten. Klart är att “Bara man håller på” ger upphov till en mängd intressanta frågor om klasstillhörighet och kultursnobberi, frågor som allt för sällan dryftas i kulturspalterna. Åsbacka skriver inte för någon kulturelit, men vem han sist och slutligen riktar sig till förblir något oklart.